Imperativ

För andra betydelser, se Imperativ (olika betydelser).

Imperativ är ett verbmodus med vilket man formulerar en uppmaning. Detta modus finns i svenskan endast i ett tempus, presens, men i vissa språk, till exempel latin, finns även en futurum imperativ, uppmaning om något som kommer längre fram.

Inom syntax kan ett imperativböjt verb räknas som en egen sats då de inblandade redan vet vem som tilltalas (det finns alltså en underförstådd nexusförbindelse).

I språk med inslag av personböjning är den oftast obligatorisk för imperativ.

Svenska

Imperativen är i svenskan identisk med verbets stam hos verb med presens indikativ på -er, till exempel skölja och dricka (andra och fjärde konjugationen). Hos verb med presens indikativ på -ar, till exempel räkna (första konjugationen) behålls infinitivens slut-a. (Somliga anser dock att slut-a:et hos dessa verb tillhör stammen, vilket bara kan stämma om man förklarar konjunktiven definitivt död, eftersom denna är en form där a-et inte används.) För kortverben med stamslut på betonad vokal (tredje deklinationen (och vissa ur fjärde)), till exempel så, stämmer såväl beskrivningen för er-verb som för ar-verb, eftersom stammen här alltid är identisk med infinitiven.

Imperativ kan anses ohövligt. När man vill be någon lite hövligare om något, används ofta varianter av konjunktiv (gärna av skall), kanske hjälpverb i infinitiv+infinitiv, gärna i form av en retorisk fråga. Exempelvis: Det vore bra om du hämtar en sak. Skulle du kunna hämta en sak?

Personböjning

I äldre svenska texter kan man stöta på personböjningssuffix också på imperativen. Suffixet -om markerade första person plural, det vill säga att uppmaningen riktade sig till en grupp individer i vilken talaren inkluderade sig själv. Former som sjungom och väntom betydde alltså vad som i dag kan uttryckas som ’Låt oss sjunga!’ respektive ’Låt oss vänta!’. Ändelsen -en var livskraftig längre och markerade andra person plural, det vill säga en uppmaning till flera individer, där talaren inte inkluderade sig själv bland de uppmanade. Här används i dag samma form som för singulära subjekt. Det sammanhang i vilket en imperativfras yttras får nu förtälja om uppmaningen riktar sig till en eller flera. I ännu äldre svenska var ändelsen för imperativ andra person plural -er, till exempel sjunger, vänter (sjungen och vänten var däremot presens indikativ-ändelser). Detta levde kvar i bibelöversättningar till och med 1917 års kyrkobibel.

Franska

Franska har tre personböjningar för imperativ, första person singular (du uppmanas), första person plural(vi ska), andra person plural(ni uppmanas, används även för lite hövligare singular).