Försvarsprinciper

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Insatsförsvar)
Hoppa till: navigering, sök

Försvarsprinciper

Centralförsvar[redigera | redigera wikitext]

En princip som går ut på att man tillåter fienden att avancera in på det egna territoriet och genom ständiga småstrider tröttar ut fiendens huvudstyrkor så att man till sist kan besegra denne i ett avgörande koncentrerat anfall som kommer från en centralt placerad operationsbas. Genom att släppa fiendens huvudstyrka långt in i landet blir det även möjligt att skära av hans underhållslinjer och därmed ytterligare försvaga honom.

Nackdelarna är att det egna landet troligen kommer att härjas hårt av fienden. Fördelarna är att en glest befolkad nation inte behöver binda upp stora truppstyrkor för att försvara landets hela gräns. Detta är besläktat med gerillaförsvar där soldaterna (civilklädda) gömmer sig bland befolkningen och genom ständiga småstrider tröttar ut fiendens styrkor. Det brukar provocera ockupanterna till övergrepp mot befolkningen.

Principen är starkt inspirerad av Napoleon I:s misslyckade ryska fälttåg och kan till viss del liknas vid den brända jordens taktik. I det tidiga 1800-talets Europa hade centralförsvarsprincipen tillämpats i flera länder under Napoleonkrigen.[1]

Centralförsvar i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Som konsekvens av förlusten av Finland 1809, var Stockholmsområdet direkt hotat av ryska trupper så nära som på Åland.[1] Det dåvarande statsrådet Baltzar von Platen förespråkade fördelarna med en central fästning inne i landet där en vattenväg, den då snabbaste kommunikationsvägen, gav förutsättningar för snabba kommunikationer till och från fästningen.[1] Den svenska planen för ett centralförsvar fastställdes 1819 och omfattade en operationsbas i Tiveden, bestående av en depåfästning på Vanäs udde i Vättern och operationsfästningar i Jönköping och Askersund. Senare avsåg man även att upprätta operationsbaser på Frösön vid Östersund, och Boden.
I södra Sverige kom endast depåfästningen Karlsborgs fästning att färdigställas och Sverige erhöll därmed aldrig något riktigt centralförsvar.
Förespråkare för eller emot försvar av Stockholmsområdet debatterade i början av 1800-talet där resultatet blev en blandning av strategiska principer.
En modernisering av Vaxholms fästning blev klar 1863, senare kompletterad med fästningen Oscar-Fredriksborg. I södra Stockholm påbörjades Johanneshovs skans, som en del av stadens försvar. Befästningsverket fullbordades aldrig då bygget stoppades av ståndsriksdagen 1861.[1]

Periferiförsvar[redigera | redigera wikitext]

En försvarsprincip som innebär att man upprättar sammanhängande system av befästa gränsposteringar med vilka man avser att hejda ett fientligt anfall redan vid gränsen.

Den huvudsakliga nackdelen är att det erfordras ett stort antal mycket kostsamma befästningar och att dessa kräver att man låser upp en stor del av landets trupper till deras försvar. Det blir då ont om operativa styrkor kvar för att slå fiendens huvudstyrka.[källa behövs]

Exempel på periferiförsvar är Siegfriedlinjen, Maginotlinjen och Korvlinjen (Norra Fronten och Södra Fronten för Stockholm).

Territorialförsvar[redigera | redigera wikitext]

Ett territorialförsvar är avsett att hindra en fientlig invasion av eget territorium. Sveriges försvarsmakt var under större delen av 1900-talet uppbyggt som ett territorialförsvar baserat på allmän värnplikt, men under 1990-talet påbörjades en förändring för att i stället skapa ett insatsförsvar utfört av en yrkesarmé.[källa behövs]

Insatsförsvar[redigera | redigera wikitext]

En princip som går ut på att man genom intensivt underrättelsearbete skaffar sig information om fiendens avsikter och med små lättrörliga styrkor försöker möta och slå ett anfall i ett mycket tidigt skede. Principen kräver att man har bättre underrättelsetjänst och större rörlighet än fienden. Den kräver även ett större mått av aggressivitet än andra försvarsprinciper. Sveriges försvar har för närvarande tagit intryck av insatsförsvarets principer. [källa behövs]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Ericson Wolke sid 158-161

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Lars Ericson Wolke (2009). Svensk militärmakt. Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks Förlag. ISBN 978-91-85789-47-4