Jean-Jacques Régis de Cambacérès

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Jean-Jacques Régis de Cambacérès
Maurin - Cambaceres.png
Jean Jacques Regis de Cambacérès, hertig av Parma, litografi av Delpech, efter ett porträtt av Nicolas Eustache Maurin
Född18 oktober 1753[1][2][3]
Montpellier, Frankrike
Död8 mars 1824[2][3][4] (70 år)
Paris
BegravdPère-Lachaise
Medborgare iFrankrike
Utbildad vidFaculté de droit et science politique de Montpellier Arbcom ru editing.svg
SysselsättningJurist, politiker
Befattning
Président du Sénat conservateur
Ledare för Nationalkonventet (1794–1794)
Président du Conseil des Cinq-Cents (1796–1796)
Frankrikes justitieminister (1799–1799)
Konsul (1799–1804)
Stol nummer 30 i Franska akademien (1803–1816)
Archchancellor (1804–)
Master of the Grand Orient de France (1806–1814)
Frankrikes justitieminister (1815–1815)
Président de la Chambre des pairs (1815–1815)
FöräldrarJean-Antoine de Cambacérès
Utmärkelser
Svarta örns orden
Järnkroneorden
Storkedja av Hederslegionen
Sankt Stefansorden
Namnteckning
Signature de Jean-Jacques-Régis de Cambacérès.jpg
Heraldiskt vapen
Blason de la famille de Cambacérès.svg
Redigera Wikidata
Porträtt av de tre konsulerna. Från vänster till höger Jean-Jacques Régis de Cambacérès, Napoléon Bonaparte, Charles-François Lebrun.

Jean-Jacques Régis de Cambacérès, född 18 oktober 1753 och död 8 mars 1824, var en fransk politiker.

de Cambacérès var ursprungligen jurist. Han invaldes 1792 i nationalkonventet där han tillhörde "träsket". Han förde en medlande politik, tog livlig del i lagfrågornas behandling men tillhörde inte förgrundfigurerna förrän efter Robespierres fall. Efter thermidorkrisen hade han vid tre olika tillfällen säte i välfärdsutskottet och medverkade vid tillkomsten av direktorialförsamlingen. 1795 blev han medlem av de femhundrades råd, och omvaldes 1798 men hans val förkastades genom Floréalkuppen samma år. Sedan hans vän Emmanuel Joseph Sieyès fått säte i direktoriet, blev de Cambacérès justitieminister. Han var invigd i den komplott som ledde till Napoleon Bonapartes statskupp 1799, och blev efter denna andre konsul. Den försiktige och medlande de Cambacérès samarbete med Bonaparte var det bästa, särskilt i inrikespolitiska frågor spelade han en viss roll. Det var mycket hans inflytande som gjorde, att Napoleon gick med på 1801 års konkordat. Ännu större betydelse har de Cambacérès som den ledande upphovsmannen till och främjarna av Code civile. De Cambacérès medverkade vid livstidskonsulatets och kejsardömets upprättande. 1804 blev han senatens president och ärkekansler, och utnämndes senare till hertig av Parma. Han var under Napoleons frånvaro 1812-13 den egentlige regenten i Frankrike, under de hundra dagarna var han justitieminister och ordförande i pärernas hus. Han landsförvisades 1816 som kungamördare och uppehöll sig i Belgien och Nederländerna, men fick 1818 tillåtelse att återvända.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Bibliothèque nationale de France, BnF Catalogue général : öppen dataplattform, läs online, läst: 10 oktober 2015, licens: öppen licens.[källa från Wikidata]
  2. ^ [a b] Frankrikes nationalförsamling (red.), Sycomore, omnämnd som: Jean-Jacques-Régis De Cambacerès Duc De Parme, Sycomore-ID: 12241, läs online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  3. ^ [a b] Find a Grave, Find A Grave-ID: 7824, omnämnd som: Jean-Jacques Régis de Cambacérès, läs online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  4. ^ Encyclopædia Britannica, Encyclopædia Britannica Online-ID: biography/Jean-Jacques-Regis-de-Cambaceres-duc-de-Parmetopic/Britannica-Online, omnämnd som: Jean Jacques Regis de Cambaceres duc de Parme, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]