Johannes Paulus Lotsy

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Johannes Paulus Lotsy, skrivs även Jan Paulus Lotsy, född 11 april 1867 i Dordrecht, död 17 november 1931 i Voorburg, var en nederländsk botaniker, evolutionsbiolog och genetiker.

Akademisk karriär[redigera | redigera wikitext]

Lotsy studerade botanik vid Göttingens universitet mellan 1886 och 1890. Han disputerade 1890 på en avhandling om lavar i Tyskland. Under perioden 1890-1895 undervisade han vid Johns Hopkins University i USA. Mellan 1895 och 1890 vistades han på Java där han studerade bl.a. utsöndringen av kinin hos växter inom släktet Cinchona. Efter att ha återvänt till Nederländerna fick han anställning vid Universitetet i Leiden 1904 och blev 1906 föreståndare för Rijksherbarium. 1919 grundade han den vetenskapliga tidskriften Genetica.[1]

Vid Lotsys död 1931 beskrev tidskriften Nature i sin dödsruna honom som en av de ledande forskarna på områdena evolution och ärftlighet.[2]

Forskning[redigera | redigera wikitext]

Lotsy var en tidig förespråkare av ett artbegrepp baserat uteslutande på organismers genetiska likhet, istället för att indela organismer i arter baserat på yttre likheter dem emellan. Arter som i Linnés efterföljd avgränsats endast genom beaktande av morfologiska aspekter, menade Lotsy inte var några riktiga arter. Han förespråkade därför att dessa istället borde betecknas "linnéonter".[3]

Han menade vidare att nya arter bildas genom hybridisering; en teori som han först framlade i verket Evolution by Means of Hybridization, som väckte stor uppmärksamhet när det kom ut 1916.[4] Lotsy förkastade däremot tanken att mutationer skulle kunna leda till att nya arter bildades. Enligt honom kunde mutationer, som var misstag i kopieringen av arvsmassan, aldrig leda till annat än negativa resultat för de organismer som drabbades. Däremot kunde korsningar mellan olika arter skapa nya, funktionella genkombinationer som, genom ”finslipning” av det naturliga urvalet, kunde ge upphov till nya, livskraftiga arter. Lotsy grundade denna teori på resultat han erhållit genom experiment med korsning av lejongapsväxter.[5] Bland forskare som tog intryck av hans idéer om artbildning genom hybridisering kan nämnas den svenske botanikern och genetikern Nils Heribert Nilsson.[6]

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

  • Evolution by Means of Hybridization (Haag: Martinus Nijhoff, 1916)
  • Evolution Considered in the Light of Hybridization (Christchurch: Canterbury College, 1925)

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ C. G. G. J. Van Steenis (2008). ”Encyclopedia.com”. Complete Dictionary of Scientific Biography. http://www.encyclopedia.com/doc/1G2-2830902681.html. Läst 12 juli 2015. 
  2. ^ Dr J. P. Lotsy”. Nature (129): sid. 14-15. 1931. doi:10.1038/129014a0. http://www.nature.com/nature/journal/v129/n3244/abs/129014a0.html. Läst 12 juli 2015. 
  3. ^ Erik Nordenskiöld (1924). Biologins historia: en överblick. Del III. Den moderna biologin. Stockholm: Björck & Börjesson. sid. 455-456 
  4. ^ John S. Wilkins (2009). Defining Species: A Sourcebook from Antiquity to Today. New York: Peter Lang Publishing. sid. 121-122. ISBN 978-1-4331-0216-5 
  5. ^ Nils Uddenberg (2003). Idéer om livet. En biologihistoria. Band II. Stockholm: Bokförlaget Natur och Kultur. sid. 105. ISBN 91-27-09360-3 
  6. ^ Bengt Jonsell (2007). ”Svensk botanisk forskning under 1900-talet”. Svensk botanisk tidskrift 101 (1): sid. 19-54. http://svenskbotanik.se/wp-content/uploads/2013/10/jonsell.pdf. Läst 13 juli 2015.  Arkiverad 13 juli 2015 hämtat från the Wayback Machine.