Johannes Vallerius

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
För kemisten, se Johan Gottschalk Wallerius

Johannes Vallerius, född den 26 mars 1677 i Uppsala, död den 15 augusti 1718 i Uppsala, var en svensk matematiker.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Johannes Vallerius var son till Harald Vallerius och Elisabeth Holtz, samt bror till bergsvetenskapsmannen Göran Vallerius.

Vallerius blev filosofie magister 1700, adjunkt i filosofiska fakulteten 1704 och professor i matematik 1712. Vallerius tillhörde det av Erik Benzelius den yngre stiftade sällskap, varur Uppsala Vetenskapssocietet framgick.

Vallerius skaffade till Uppsala nya astronomiska instrument, särskilt en större tub från England, och utförde med denna flera observationer, bland annat över solförmörkelsen den 22 april 1715, varom en berättelse infördes i Dædalus hyperboreus (II, 1716).

Vallerius utgav även almanacker för åren 1712-19, vari bland annat infördes årliga förteckningar över nyutkomna disputationer vid Uppsala universitet. För övrigt finns av honom utgivet ett utkast till föreläsningar i mekanik, Sciagraphia mechanices (1713), varjämte han presiderade för 31 akademiska avhandlingar rörande filosofiska, topografiska, matematiska, fysikaliska och meteorologiska ämnen.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Vallerius, 2. Johannes, 1904–1926.
Företrädare:
Harald Vallerius
Inspektor för Kalmar nation
1712-1718
Efterträdare:
Anders Grönwall