Körstav

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Körstav för kvinna tillverkad av Robert Gaelok, Ájtte, Jokkmokk.

Körstav är en käpp som användes vid körning med ren och ackja. Körstav heter vuodjemsoabbe på lulesamiska och vuoddjemsåbbe på pitesamiska.

Användning av körstav[redigera | redigera wikitext]

Körstaven hjälpte till att balansera och styra pulkan och bromsa i nedförsbackar. Vissa körstavar lät av rasslande ringar som gjorde att renen sprang fortare. Anta Pirak yttrade följande om varutransport från Luleå och Boden till marknaden i Jokkmokk i början av 1900-talet. "Då fick var och en koka sin panna kaffe. Den tiden var det öppna spisar. Kaffekokaren kom med sin körstav in i stugan. Med denna stav höll han sin panna på lågan, för att den skulle koka fort. Och så stodo alla kokarna runt spisen, var och en med sin stav och sin panna. Så gick det till när hela skaran bodde i en stuga."

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Körstaven finns i två varianter, en manlig och en kvinnlig. Den manliga versionen har ett runt huvud och den kvinnliga har ett platt huvud. Det tycks vara skillnader på vilken sorts körstav som användes, en del är enklare och andra mer utsmyckade. Anta Pirak berättade: "Karlarnas körstav har ett mycket stort huvud, för att den skall sitta ordentligt fast mellan tummen och fingrarna i helgdagshandskarna". Eventuella ringar på en körstav är tillverkade av järn, mässing eller koppar. Carl von Linné skriver i Iter Lapponicum följande om en körstav från Lycksele: "Käppen men hvilken han stödier sig då han åker, af trä rund giord...a en järnring vriden, med några små andra järnringor, med hvilka han skramla och räder rhenen"..."

Tingsstav[redigera | redigera wikitext]

En körstav som även har använts som tingstav av nämndemannen och fogdeskrivaren Gustav Adolf Bergman under marknader i Arjeplog under andra delen av 1800-talet. Han skakade körstavens ringar och ropade "skatai, skatai" bland folket så de skulle betala skatt i tingshuset.

Användningsområde[redigera | redigera wikitext]

Äldre körstavar är från Åsele lappmark, Pite lappmark, Lycksele lappmark och Lule lappmark. I Karesuandoområdet tycks inte körstavar ha använts, där styrdes renen med tömmens kastande från sida till sida.

Arkeologiskt fynd[redigera | redigera wikitext]

Hyttområdet Silbojokk (1635–1659) ligger vid den reglerade sjön Sädvvájávrre, Arjeplog. År 1634 påbörjades brytningen av silver vid Nasafjälls silververk, därav anledningen till bostäder, hytta och kyrkor. Flertalet arkeologiska undersökningar har utförts på denna plats. Vattenregleringar och erosion har medfört att gravar och och resterna av de två kyrkorna har framkommit. Många gravar och fynd är i dåligt skick. År 2019 hade 68 gravar undersökts och kvarlevor från 63 personer. Här finns fragment av vad som troligtvis är en körstav.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  • Norrbotten 2018-2019 - Arkeologi. (2019):Redaktör Per Moritz. Norrbottens Hembygdsförbund, Norrbottens museum. Luleå grafiska AB.
  • Karesuandolapparna Etnografiska skisser från Köngämä och Lainiovuoma 1916-1919. (1922): Ossian Elgström. Stockholm Åhlén och Åkerlunds förlags AB.
  • Sillbojokk 2017, Arkeologisk räddningsundersökning av ödekyrkogård, RAÄ Arjeplog 4232, Arjeplogs KRÖLM, Arjeplogs kommun, Lapplands landskap, Norrbottens län. (2017):Åsa Lindgren, Norrbottens museum. Dnr;047-2017
  • Iter Lapponicum Lappländska resan 1732, Dagboken,(2003):Carl Linneaus. Kungl. Skytteanska samfundet, Umeå.
  • Ethnologia Scandinavica, a journal for nordic ethnology 1972. Der Ringstock, Gösta Berg. (1972)
  • Samisk form & tradition,(1999):Hans Mårtensson. ICA Bokförlag.
  • En nomad och hans liv,(1937):Anta Pirak. Nordisk rotogravyr.
  • Västerbottens Lapparna under förra hälften av 1800-talet,(1979):Sigrid Drake. Två förläggare bokförlag.
  • Uppgifter om tingsstav från databasen Carlotta, (2021): Silvermuseet, Arjeplog.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]