Karl av Edsvära

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Karl av Edsvära
Titlar
Tidsperiod förra hälften av 1100-talet
Efterträdare sonen Algot Karlsson
Andra titlar hedrades med binamnet "landets fader"
Personfakta
Frälse/adelsätt troligen Algotssönerna
Barn Algot Karlsson

Karl av Edsvära, även kallad Karle av Edsvära, var lagman i Västergötland under förra hälften av 1100-talet (skall ha varit den elfte i ordningen enligt Västgötalagens lagmanslängd).

Den elfte var Karle av Edsvära. Han förvärvade icke jordagods och annan egendom, utan fastmer var det hans duglighet, hans sinnesstorhet och hans begåvning som upphöjde honom till ämbetet. Han sökte med klokhet efter de män, som begingo lagbrott i vårt land. Han straffade envar efter hans gärning. Och sitt land firade han från onda män och skändligheter. Därför nämnes han i kärleksfull hågkomst som en lagmans väktare. Och fördenskull kallades han med fog fäderneslandets fader [1].

Titeln "fäderneslandets fader" verkar tyda på något mer än bara en domare, som under vanliga vardagliga förhållanden gjort sin plikt. I konungalängden nämns det att efter Ragnvald Knaphövdes dråp, styrde en god lagman och landskapets stormän Västergötland, och då vore alla trogna mot sitt land, och det stämmer väl in på Karl av Edsvära både tidsmässigt och efter lagmanslängdens omdöme [2].

Hans efterkommande var i flera led lagmän i Västergötland, och det är möjligt, om än inte bevisat, att Algotssönernas sedermera så berömda släkt härstammade från honom. En gammal förteckning över lagmännen i Sverige omnämner en släkt varav flera medlemmar innehade lagmansämbetet under en följd av år. Det var Karl av Edsvära, som hedrades med binamnet "landets fader", dennes son Algot, en stolt och girig man, dennes son Sigtrygg och sist dennes son Algot, som omkring år 1215 efterträddes av Birger jarls äldre bror, Eskil.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Översatt till normaliserad svenska av Natanael Beckman, Ur vår äldsta bok, 1912, sid 14.
  2. ^ Beckman,1912, sid 14.