Kate Bush

Från Wikipedia
Version från den 23 april 2017 kl. 14.30 av Caztorp (Diskussion | Bidrag) (→‎Biografi: Engelskans "farmhouse" har först översatts till farm och sedan ändrats till bondgård. Inte helt korrekt.)
Kate Bush
Kate Bush, 1986.
Född30 juli 1958 (65 år)
Storbritannien Bexleyheath, Kent (i nuvarande Borough of Bexley), Storbritannien
GenrerKonstrock, poprock, barockpop, alternativ rock, progressiv rock
InstrumentSång, piano, keyboard, bas, gitarr, fiol
År som aktiv1975–nutid
SkivbolagEMI
Webbplatswww.katebush.com
Utmärkelser
Kommendör av 2 klass av Brittiska imperieorden (2013)
Rock and Roll Hall of Fame (2023)[1]
Brittiska imperieorden

Catherine "Kate" Bush, född 30 juli 1958 i Bexleyheath i Kent (idag en del av Storlondon), är en brittisk sångerska, låtskrivare och producent. Hennes karaktäristiska sångsätt präglat av falsettsång, liksom en musikstil som blandade rock-, folk- och klassisk musik, ledde till att hennes debut 1978 fick stor uppmärksamhet.[2]

Kate Bush har genom karriären i stort sett uteslutande framfört sin egen musik, presenterad genom hennes sång och ofta med piano. Hon skrev egen musik redan i de tidiga tonåren, och det första albumet The Kick Inside innehöll musik inspelad tre år tidigare. Musikkarriären inleddes med hjälp av Pink Floyds gitarrist David Gilmour, och debutsingeln "Wuthering Heights", 1980 års album Never for Ever och 1985 års singelhit "Running Up That Hill" har varit tre kommersiella höjdpunkter.

Sedan början av 1990-talet har hon i stort sett varit frånvarande från musikbranschen, och hennes enda riktiga konsertturné, The Tour of Life, genomfördes redan 1979. År 2014 återkom Kate Bush dock med en mindre serie snabbt utsålda[2] konserter som ledde till stor uppmärksamhet.[3]

Biografi

Bakgrund

Kate Bush föddes[a] sommaren 1958 i East Wickham sydöst om London, där familjen Bush bodde i en förortsmiljö med lantlig karaktär. Hon växte upp med sina två äldre bröder John Carder och Paddy, i en miljö där man ägnade sig åt musik, konst och litteratur. Redan i tidig ålder började Kate skriva dikter och sjunga till eget pianospelande.[4]

År 1972 presenterade Ricky Hopper, en bekant till familjen verksam i musikbranschen, några av Kate Bushs demoband för flera större skivbolag. Inget konkret kom ut av det, förutom att Hopper samma år introducerade hennes musik för David Gilmour, gitarrist i rockgruppen Pink Floyd. Gilmour blev intresserad och gick med på att hjälpa till med den unga Kate Bushs musikaliska utveckling. Året efter spelade man in flera av Kate Bushs sånger, inklusive "Passing through Air" som 1980 skulle ges ut på B-sidan av singeln "Army Dreamers".[4]

I juni 1975 spelade Kate Bush in flera sånger vid Londons AIR Studios, på David Gilmours bekostnad. Två av låtarna, "The Man with the Child in His Eyes" och "Saxophone Song", hamnade tre år senare på Bushs debutalbum The Kick Inside. Samma sommar deltog hon i dansundervisning hos mimartisten Lindsay Kemp. Senare under året avslutade hon sin allmänna skolgång, samtidigt som hon intresserade sig alltmer för musik och dans. Under sommaren inleddes också förhandlingar med EMI om ett skivkontrakt.[4]

När skivkontraktet slutligen undertecknades i juli 1976 fick Kate Bush ett förskott på 3 000 pund för att vidareutveckla sin talang. I april 1977 bildade syskonen Kate och Paddy Bush – tillsammans med Paddys vänner Del Palmer, Brian Bath och Vic King – en rockgrupp med namnet KT Bush Band. De framträdde under tre månaders tid på pubar och klubbar i Londonområdet, med både rockklassiker och ett urval av Kate Bushs egna kompositioner. Under sommaren samma år genomfördes inspelningen av albumet The Kick Inside.[4]

Temat på debutsingeln "Wuthering Heights" var direkt hämtat från Emily Brontës roman Svindlande höjder.

Debut och genombrott

Skivbolaget EMI distribuerade ett demoband till en rad brittiska radiostationer där Bush med sin karaktäristiska falsettröst framförde låten "Wuthering Heights", en dramatisk poplåt inspirerad av Emily Brontës roman Svindlande höjder[5], och den spelades flitigt i november och december 1977. I januari 1978 kom den ut på singel och i mars nådde den förstaplatsen på den brittiska singellistan där den blev kvar i fyra veckor.[6] 19-åriga Kate Bush blev därmed första brittiska kvinnliga artist med en egenskriven listetta.[7][4] Hennes första TV-framträdande skedde 9 februari i det tyska nöjesprogrammet Bios Bahnhof, och därefter följde flera framträdanden i brittisk TV. Debutalbumet The Kick Inside, som hade getts ut i februari och där Bushs insatser på sång och piano kompletterades av ett antal etablerade musiker från The Alan Parsons Project och Pink Floyd, nådde i april tredjeplatsen på brittiska albumlistan.[4]

I november 1978 utgavs Kate Bushs andra album Lionheart. En månad senare gjorde hon sitt första och hittills enda amerikanska framträdande i TV-showen Saturday Night Live. Under april och maj 1979 genomförde hon sin kritikerrosade och välbesökta turné Tour of Life.[4] Förutom en lång rad brittiska orter besöktes även konsertlokaler i Sverige, Danmark, Nederländerna, Tyskland och Frankrike.

1980-talet

I juni 1980 nådde Kate Bush femteplatsen på den brittiska singellistan med låten "Babooshka"; den blev en hit i flera länder och innebar hennes största singelframgång sedan "Wuthering Heights". Singeln var en försmak av albumet Never for Ever, som när det gavs ut i september samma år gick direkt in som nummer ett på den brittiska försäljningslistan och därmed blev Bushs första album att nå den placeringen.[4]

Kate Bush hade haft en intensiv period sedan debuten tre år tidigare. Hon hade tre storsäljande album bakom sig, en lång rad singelutgåvor plus en omfattande turné och mängder av TV-framträdanden. Efter 1980 års Never for Ever tog hon en medveten paus,[4] i akt och mening att vidareutveckla sin musik och ta större kontroll över produktionen.

Singeln "Sat in Your Lap" som släpptes i juni 1981 var ett tydligt avsteg från hennes tidigare stil: en mer avancerat arrangerad rocklåt i Peter Gabriels anda. Hon stod som ensam producent och experimenterade flitigt med ljud och presentationssätt på bekostnad av skivförsäljningen; det följande albumet The Dreaming är Bushs sämst säljande men det nådde ändå en tredje plats på den brittiska albumlistan.[4]

1983 flyttade Kate Bush in i sin egen nybyggda studio, vilket gav henne ytterligare frihet i sitt musikskapande. Under 1984 kom hon att tillbringa mycket tid i studion med inspelningarna till sitt femte album.[4] I augusti 1985 framträdde hon på brittisk TV (BBC) med "Running Up That Hill", hennes första brittiska singel sedan 1982. Den rytmiskt medryckande låten blev som listtrea en stor framgång och förde åter Kate Bush in i mediernas strålkastarljus. Det relativt lättillgängliga albumet Hounds of Love gavs ut månaden efter och gick direkt in på förstaplatsen på albumlistan där det blev kvar i fyra veckor.[4]

Dawn French och Hugh Laurie spelade två av rollerna i musikvideon till "Experiment IV". Dawn French och Hugh Laurie spelade två av rollerna i musikvideon till "Experiment IV".
Dawn French och Hugh Laurie spelade två av rollerna i musikvideon till "Experiment IV".

Under oktober 1985 syntes Kate Bush flitigt på MTV. I musikvideon till låten "Cloudbusting" framträdde hon som son till en uppfinnare spelad av Donald Sutherland, och i duett med Peter Gabriel framförde de hans framgångsrika "Don't Give Up". I slutet av månaden presenterade Kate Bush singeln "Experiment IV"; en egenregisserad dramatisk musikvideo[4] handlar om den militära idén att uppfinna ett ljud som kan döda. I videon syns bland andra Dawn French, Hugh Laurie och Peter Vaughan.[4][b]

Sent 1980-tal och tidigt 1990-tal

I november 1986 kom det framgångsrika samlingsalbumet The Whole Story. Det toppade ett par månader senare den brittiska albumlistan under tre veckor.[4]

I februari 1987 kunde den nyskrivna Kate Bush-låten "Be Kind to My Mistakes" höras på ljudspåret till Nicolas Roegs dramafilm Castaway. Samma år framträdde Kate Bush också på välgörenhetskonserterna The Secret Policeman's Third Ball. Ytterligare en film fick under året specialskriven musik av Kate Bush – John Hughes romantiska komedi She's Having a Baby. Låten, "This Woman's Work", återkom 1989 på hennes album The Sensual World.[4] Det här något mer introspektiva albumet utmärktes bland annat av ett flitigt bruk av bulgariska kvinnokörer.[8]

Kate Bush framträdde i november 1990 för över 1200 fans på Kate Bush Convention i London, där hon bland annat offentliggjorde planer på en turné under kommande år. Den turnén kom dock aldrig att förverkligas. Under 1991 bidrog hon dock med sin cover på Elton Johns "Rocket Man" till hyllningsalbumet Two Rooms; den skulle senare nå en andraplacering på singellistan i Australien,[4] och röstas fram av tidningen Observers läsare till tidernas bästa cover.[9]

Miranda Richardson syntes i Kate Bushs kortfilm The Line, The Cross and The Curve.

År 1993 återkom Kate Bush till albumlistorna (12:e plats på brittiska listan) med The Red Shoes. Kate Bushs dansinspirerade kortfilm The Line, The Cross and The Curve, med teman och musik från albumet och Miranda Richardson i en av rollerna, hade premiär under Londons filmfestival i november. Singeln "Rubberband Girl" från albumet nådde stora listframgångar i USA.[4]

Tolv tysta år

Efter 1993 trädde Kate Bush i stort sett tillbaka från musiklivet. Vid sidan av enstaka låtbidrag och deltaganden på bland annat konstutställningar höll hon en låg profil,[4] och Bush-fans var själva bristen på nyheter något som uppmärksammades stort. År 2003 avslöjades dock att Kate Bush redan 1998 fått sonen Bertie McIntosh, tillsammans med gitarristen Danny McIntosh.[10][11]

Senare år

2005 gjorde Kate Bush en oväntad comeback med det uppmärksammade mycket rosade dubbelalbumet Aerial. Albumet präglas av låtar om "intressanta vardagshändelser", och den andra skivan ägnas helt åt ett konceptverk med titeln "A Sky of Honey" där i princip ingenting händer – fast väldigt vackert. Skivan präglas av stråkarrangemang, pianostycken av hymnkaraktär, körer och enstaka infall med flamenco. Hela albumet kännetecknas av att det gjorts utan koppling till musikaliska trender, med influenser både från Pink Floyd och funk. I singellåten "King of the Mountain" ägnade sig Bush åt att imitera Elvis Presley.[10] Albumet rosades på sina håll för sin höga konstnärliga nivå och jämfördes bland annat med 1985 års Hounds of Love.[12] Det nådde tredje plats på brittiska albumlistan och tiobästalistan i många andra europeiska länder.

2011 återkom Kate Bush med två album. Det var dels Director's Cut, med omredigeringar av tidigare material från albumen The Sensual World (fyra låtar) och The Red Shoes (sju låtar). Tre av låtarna var helt nyinspelade, och flera av låtarna transponerades till en lägre tonart för att bättre passa Bushs mer mogna sångröst. Till skillnad från den digitalt inspelade The Red Shoes var allt det inspelade materialt gjort med analog utrustning, vilket enligt Kate Bush gav musiken ett "varmare och fylligare sound".[13] Albumet var det första på det egna skivbolaget Fish People.

Samma år presenterade hon studioalbumet 50 Words for Snow, en samling med sju låtar – på sammanlagt 65 minuter – "presenterade mot en fond av fallande snö". [14] Den första singeln var "Wild Man", en historia om en expedition i snömannen spår och som efter upptäckten sopar igen spåren efter sig och snömannen. Albumet nådde plats fem på brittiska albumlistan.

I mars 2014 meddelade Bush att en längre turné i London skulle genomföras, den första på 35 år. Turnén kallades Before the Dawn och premiären ägde rum tisdagen 26 augusti på Hammersmith Apollo i London. Turnén pågick[Uppdatering behövs]  till och med 1 oktober. Biljetterna till invigningskonserten såldes slut på 15 minuter.[15] Parallellt med den stora uppmärksamheten omkring de för Kate Bush högst ovanliga konserterna ökade intresset för all hennes musik, och några dagar senare fanns åtta av hennes album samtidigt på den brittiska albumlistan.[16]

Stil och teman

Kate Bush har en sopranröst.[17] Hennes musik är mångskiftande, med varierande stilar mellan låtarna, och stilen varierar mellan rock, pop, alternativ rock och konstrock.[18] Redan i tidiga år, där piano var hennes huvudsakliga instrument, vävde hon samman diverse olika influenser och kombinerade klassisk musik, rock och en stor mängd motiv med etnisk och folkmusikbakgrund. Detta blandande av stilinfluenser och experimenterande har fortsatt genom karriären.

På 1982 års The Dreaming mötte den nya samplingstekniken aboriginernas didgeridoo.

I en intervju med Melody Maker 1977 avslöjade hon att manliga musiker haft större påverkan på hennes musik än kvinnliga diton: "Alla kvinnor vid ett piano verkar vara antingen Lynsey de Paul eller Carole King. Och den mesta manliga musiken – inte allt men det som är bra – är mer direkt och personligt. Det är mer påträngande, och det är mer så som jag vill ha musiken. Jag vill att musiken ska tränga sig på. Det är inte många kvinnor som lyckas med det."[19]

Den experimentella naturen hos hennes musik har fått många att beskriva den som en sentida, mer teknologisk och mer tillgänglig företrädare för den brittiska progressiva rock-rörelsen.[20][21] Den mest inflytelserika och mest framgångsrika delen av den progressiva rörelsen hade sina rötter i södra delen av England (Kate Bush är född och uppvuxen i Londonområdet).[21] Hennes röst innehåller element från brittisk, anglo-irisk och inte minst sydengelska accenter, och med sin användning av musikinstrument från många olika perioder och kulturer skiljer sig musiken från den amerikanska popmusiknormen.[21] Hon anser sig själv vara en historieberättare som förkroppsligar de personligheter som låttexterna handlar om; men på samma gång förnekar hon andras påståenden att sångerna skulle vara självbiografiska.[22][23]

Recensenterna har använt det engelska ordet "surreal" (på svenska "övernaturlig") för att beskriva hennes musik.[24] Många av hennes sånger har en melodramatisk känslosamhet och musikalisk surrealism som är svår att kategorisera.[25] Även de mer glättade styckena är ofta bemängda med spår av melankoli.[26]

Ockultisten Georgij Gurdzjijev är en av många esoteriska figurer i Kate Bush låttexter.

Kate Bushs låttexter har genom åren behandlat en mängd olika ämnen, och de är relativt ofta av det esoteriska eller obskyra slaget – som i "Them Heavy People" (1978) och dess referens till Georgij Gurdzjijev. "Cloudbusting" (1985) var inspirerad av Peter Reichs självbiografi och hans relation till sin egen far Wilhelm Reich. I en retrospektiv recension av "Cloudbusting" hyllade Allmusic-skribenten Amy Hanson den för "all den inre bildrikedom som Bush har grävt fram genom sin karriär, bilder som både är av det ömma och av det mer brutala slaget".[c] Hanson fortsatte: "än mer anmärkningsvärt – fast knappast särskilt överraskande – är den lätthet med vilken Bush lyckades fånga det ögonblick när ett barn första gången inser att vuxna kan misslyckas och förstår hur tunn föräldrarnas skyddande kokong i verkligheten är".[d]

Låten "Cloudbusting" är inspirerad av relationen mellan Wilhelm Reich och hans son Peter.

Kate Bush har också hämtat en hel del influenser från komedier. Hon har nämnt Woody Allen,[28] Monty Python, Pang i bygget och Våra värsta år[29] som personliga favoriter. Skräckfilm är ett annat av hennes intressen, och hon har använt liknande teman i ett antal av hennes låtar, som i "Hound of Love" – inspirerad av filmen Demonens förbannelse från 1957.[30] Hennes sånger har ibland kombinerat komedi och skräck i skapandet av svart humor, som vid giftmordet i "Coffee Homeground", den alkoholiserade modern i "Ran Tan Waltz" och "The Wedding List", den sistnämnda inspirerad av François Truffauts film Bruden bar svart.[31]

1983 noterade New Musical Express att Bush inte var rädd för att ge sig på ämnen som anses tabu och/eller känsliga.[32] "The Kick Inside" är baserad på en traditionell engelsk folksång betitlad "The Ballad of Lucy Wan", där en graviditet förorsakad av incest leder till ett självmord.[33] "Kashka from Baghdad" handlar om ett manligt homosexuellt par,[34] och brittiska HBTQ-tidningen Out har listat två av hennes album bland de 100 "homoigaste" albumen genom tiderna.[35] "The Infant Kiss" handlar om en hemsökt och labil kvinnas närmast pedofila förtjusning över en ung pojke i hennes vårdnad,[36][37] medan "Breathing" utforskar effekterna av radioaktiv nedfall ur ett ofött barns perspektiv.[38]

Betydelse och framgångar

Rekord och utmärkelser

Med sin debutsingel "Wuthering Heights" blev Kate Bush den första brittiska kvinnan med en egenskriven listetta.[7]

Med 1980 års album Never for Ever blev hon den första kvinnliga brittiska solomusiker till att toppa den brittiska albumlistan, samtidigt som hon blev den första kvinnliga musikern att gå direkt in på första plats på listan.[39] Bush är också den första (och hittills enda) kvinnliga artist som haft topp 5-album på de brittiska listorna fem årtionden i sträck.

Sedan debuten har hon gett ut tio album, varav tre toppat den brittiska albumlistan. Hon har haft 25 brittiska topp 40-singlar, inklusive topp 10-låtarna "Wuthering Heights", "The Man with the Child in His Eyes", "Babooshka", "Running Up That Hill", "Don't Give Up" (en duett med Peter Gabriel) och "King of the Mountain".

1987 vann hon en Brit Award som Bästa kvinnliga brittiska soloartist, och 2002 belönades hennes kapacitet som låtskrivare med en Ivor Novello Awards för Enastående insatser för brittisk musik. Hon har under sin karriär även nominerats till tre Grammy Awards.

2013 utsågs Bush till Commander av Brittiska imperieorden.[40][41] Hon mottog utnämningen ur drottning Elizabeth II:s hand den 10 april 2013 vid ett besök på Windsor Castle.[42]

Augusti 2014 blev hon den första kvinnliga artist som samtidigt hade åtta album på den officiella brittiska topp 40-listan för album.[43]

Den nederländska covergruppen Knight of the Progs sjunger ofta Kate Bush-musik på sina konserter.

Influerade artister

Kate Bush har vid flera tillfällen varit föremål för hyllningsframträndanden i hennes anda. Både 2008 (året då hon fyllde 50 år) och 2009 framförde den progressiva nederländska covergruppen Knight of the Progs (jämför Night of the Proms) musik av Kate Bush, Genesis, Pink Floyd och Yes.[44]

Ett antal musiker har direkt eller indirekt inspirerats av Bushs musik och musikaliska stil.[45] Den amerikanska singer-songwritern Happy Rhodes har kombinerat sångstilen (inklusive den utpräglat sydengelska accenten) med ett vokalt register från sopran till bas.[46] Tori Amos har många gånger jämförts med Kate Bush. Hon upptäckte Bush under tidigt 80-tal och har själv erkänt likheterna i deras sångteknik. Samtidigt aktade hon sig för att kopiera hela hennes musikstil.[47] Även den isländska sångerskan Björk har uttalat sig om jämförelserna mellan henne och Bush.[4]

Diskografi

Studioalbum

Liveinspelningar

Samlingsalbum

Kommentarer

  1. ^ Själva födelsen skedde på det närliggande Bexleyheath BB.[4]
  2. ^ Hugh Laurie spelade här en läkare, 18 år innan han blev känd som doktor Gregory House.
  3. ^ Originalcitat: "the rich earth of imagery that Bush has tilled throughout her entire career, emerging both tender and brutal."[27]
  4. ^ Originalcitat: "Even more startling, but hardly surprising, is the ease with which Bush was able to capture the moment when a child first realizes that adults are fallible and the parental cocoon is tenuous at best."[27]

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, 4 september 2014.

Noter

  1. ^ Källangivelsen på Wikidata använder egenskaper (properties) som inte känns igen av Modul:Cite
  2. ^ [a b] "Kate Bush". NE.se. Läst 5 september 2014.
  3. ^ Katriou, Fotini (2014-09-01): "Kate Bush slår nytt rekord". DN.se. Läst 4 september 2014.
  4. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r s t u] "Leaving Her Tracks: A brief chronology of Kate’s career". Katebushnews.com. Läst 5 september 2014.
  5. ^ "Wuthering Heights". Gaffa.org. Läst 4 september 2014. (engelska)
  6. ^ ”Artist chart history – Kate bush”. officialcharts.com. http://www.officialcharts.com/artist/_/kate%20bush/. Läst 19 oktober 2014. 
  7. ^ [a b] Graeme Thomson (2010-05-13). ”Kate Bush's only tour: pop concert or disappearing act? The Guardian 13 May 2010” (på engelska). The Guardian. http://www.guardian.co.uk/music/2010/may/13/kate-bush-only-tour-live. Läst 4 september 2014. 
  8. ^ Standen, Amy (2001-03-20): "Kate Bush". Salon.com. Läst 5 september 2014. (engelska)
  9. ^ ”The top 50 greatest covers as voted by you”. http://observer.theguardian.com/omm/ttremastered/story/0,,2166706,00.html. Läst 21 februari 2016. 
  10. ^ [a b] Petridis, Alexis (2005-11-04): " Kate Bush, Aerial". Theguardian.com. Läst 30 december 2014. (engelska)
  11. ^ Styles, Ruth (2014-08-27): "Kate Bush's secret son steps out of the shadows: Bertie, 16, takes starring role in comeback concert... and has plans for a musical career of his own". Dailymail.co.uk. Läst 30 december 2014. (engelska)
  12. ^ Gill, Andy (2005-11-04): "Album: Kate Bush". Independent.co.uk. Läst 30 december 2014. (engelska)
  13. ^ ”BBC Radio, interview with Kate Bush”. BBC Radio, interview with Kate Bush. Bbc.co.uk. 2011-05-04. http://www.bbc.co.uk/iplayer/episode/b010vxyv/Front_Row_Kate_Bush_in_a_rare_interview_and_John_Cleese_reviewed/. Läst Läst 30 december 2014. (engelska). 
  14. ^ Perpetua, Matthew (2011-09-12). ”Kate Bush: First New Album in Six Years”. Rolling Stone. http://www.rollingstone.com/music/news/kate-bush-first-new-album-in-six-years-20110912. Läst Läst 30 december 2014. (engelska). 
  15. ^ "Kate Bush concert tickets sell out in 15 minutes". Bbc.com, 2014-03-28. Läst 4 september 2014. (engelska)
  16. ^ ”Kate Bush sets new Official Chart record!”. http://www.officialcharts.com/chart-news/kate-bush-sets-new-official-chart-record-__7536/. Läst 21 februari 2016. 
  17. ^ Gardner, Elysa (2005-11-17). ”Kate Bush picks it up in 'Aerial'” (på engelska). USA Today. http://www.usatoday.com/life/music/news/2005-11-17-kate-bush_x.htm. 
  18. ^ "Kate Bush – Artist Biography by Bruce Eder". Allmusic.com. Läst 4 september 2014. (engelska)
  19. ^ Gaar, Gillian (1993). She's a Rebel
  20. ^ Kruse, Holly (November 2000). ”Kate Bush: Enigmatic chanteuse as pop pioneer” (på engelska). Soundscapes.info, Online Journal on Media Culture 3. ISSN 1567-7745. http://www.icce.rug.nl/~soundscapes/DATABASES/TRA/Kate_Bush.shtml. Läst 4 september 2014. , ursprungligen publicerad i Tracking: Popular Music Studies. "1". 1988. 
  21. ^ [a b c] Moy, Ron (2006). ”Kate Bush and mythologies of Englishness” (på engelska). Kate Bush and mythologies of Englishness. Popular Musicology Online. http://www.popular-musicology-online.com/issues/02/moy-01.html. Läst 4 september 2014. 
  22. ^ ”BBC News - Kate Bush admits frustration over time between albums” (på engelska). BBC News - Kate Bush admits frustration over time between albums. Bbc.co.uk. 2011-05-04. http://www.bbc.co.uk/news/entertainment-arts-13281337. Läst 4 september 2014. 
  23. ^ ”BBC Radio 2 - Mark Radcliffe's Music Club, 17/05/2011” (på engelska). BBC Radio 2 - Mark Radcliffe's Music Club, 17/05/2011. Bbc.co.uk. 2011-05-17. http://www.bbc.co.uk/programmes/b01131qg. Läst 4 september 2014. 
  24. ^ Hudson, Sue (December 1985). ”The Unique Poetry Of Kate Bush” (på engelska). Hi-Fi & Record Review. 
  25. ^ Hudson, Sue. ”The Back Page” (på engelska). Hi-Fi and Record Review. 
  26. ^ Davis, Erik (1993). ”Red Shoes review” (på engelska). Spin. 
  27. ^ [a b] Hanson, Amy. ”Cloudbusting - Kate Bush : Listen, Appearances, Song Review” (på engelska). Cloudbusting - Kate Bush : Listen, Appearances, Song Review. AllMusic. http://www.allmusic.com/song/cloudbusting-mt0003655152. Läst 4 september 2014. 
  28. ^ Brown, Len (1989-10-07). ”In the Realm of the Senses” (på engelska). New Musical Express. 
  29. ^ "Little Miss Can't Be Wrong". Q magazine. December 1993. (engelska)
  30. ^ Sutcliffe, Phil (June 1991). ”Hounds of Love Sleeve Notes” (på engelska). Q magazine. 
  31. ^ Irwin, Colin (1980-10-10). ”Paranoia and Passion of the Kate Inside” (på engelska). Melody Maker. 
  32. ^ Solanas, Jane (1983). ”The Barmy Dreamer” (på engelska). New Musical Express. 
  33. ^ Colin Irwin (November 1989). ”Iron Maiden” (på engelska). Q magazine. 
  34. ^ Phil Sutcliffe (1980-08-30). ”Labushka” (på engelska). Sounds. 
  35. ^ ”100 Greatest Gayest Albums 51–60” (på engelska). Out Magazine. http://www.out.com/detail.asp?id=24096. 
  36. ^ ”Kate Bush interview” (på engelska). Q Magazine. 1990. 
  37. ^ ”Top 100 Greatest Gayest albums 81–90”. Out Magazine[language=engelska. http://www.out.com/detail.asp?id=24099. 
  38. ^ ”Kate Bush interview” (på engelska). Smash Hits. 1980. 
  39. ^ ”Kate Bush – Never For Ever”. Kate Bush – Never For Ever. Chart Stats. Arkiverad från originalet den 28 juli 2012. http://archive.is/85bC. Läst 3 september 2014. 
  40. ^ ”BBC News - New Year Honours 2013: At a glance”. BBC Online. 2012-12-29. http://www.bbc.co.uk/news/uk-20860327. Läst 29 december 2012. 
  41. ^ London Gazette nr. 60367, 2012-12-29, s. 7 (engelska)
  42. ^ McAlpine, Fraser. ”Kate Bush Takes Her CBE From The Queen” (på engelska). Kate Bush Takes Her CBE From The Queen. BBC America. http://www.bbcamerica.com/anglophenia/2013/04/kate-bush-takes-her-cbe-from-the-queen/. Läst 4 september 2014. 
  43. ^ Wyatt, Daisy (2014-08-31): "Kate Bush makes history with eight chart albums in UK top 40". Independent.co.uk. Läst 4 september 2014. (engelska)
  44. ^ " Knight Of The Progs - Live At Open Air Theatre Zuiderpark, The Hague , The Netherlands, June 26, 2009". Backgroundmagazine.nl. Läst 4 september 2014. (engelska)
  45. ^ Karren Ablaze! (2010-03-31): "This woman's work: How Kate Bush inspires female artists". Theguardian.com. Läst 4 september 2014. (engelska)
  46. ^ "Who is Happy Rhodes?". Gaffa.org. Läst 4 september 2014. (engelska)
  47. ^ "katebush". Hereinmyhead.com. Läst 4 september 2014. (engelska)

Externa länkar

v • r
Kate Bush
Studioalbum
The Kick Inside (1978) · Lionheart (1978) · Never for Ever (1980) · The Dreaming (1982) · Hounds of Love (1985) · The Sensual World (1989) · The Red Shoes (1993) · Aerial (2005) · Director's Cut (2011) · 50 Words for Snow (2011)
Livealbum
och samlingar
Singlar (urval)
Turnéer
Auktoritetsdata
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Kate_Bush&oldid=39662999”