Surrealism

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Joan Miró: Kvinna och fågel (Barcelona, 1982).

Surrealism är en riktning inom modernistisk konst, litteratur och filosofi. Den uppstod i Frankrike1920-talet och spred sig snabbt över västvärlden.

Definitioner[redigera | redigera wikitext]

Enligt rörelsens grundare och främste teoretiker, André Breton, beskrivs surrealismen som

Ren psykisk automatism, med vars hjälp man söker i tal, skrift och på annat sätt återge tankens verkliga funktion. Det innebär tankens diktamen under frånvaron av all förnuftskontroll och alla estetiska och moraliska avsikter.

Upplevelser av religiös eller andlig automation finns belagda sedan antiken. Surrealisterna ersatte det öppet övernaturliga inslaget med pseudovetenskapliga teorier om det undermedvetna, som man hämtade från psykoanalysen. Surrealismen avsåg att kombinera upplysning med romantik. De flesta surrealister har varit politiskt engagerade. Liksom dadaismen tog den avstamp i känslan av den västerländska kulturens bankrutt i och med det första världskriget. Konflikter med det franska kommunistpartiet uppstod på 20- och 30-talen av ideologiska orsaker, bland annat efter Moskvarättegångarna, men också av estetiska skäl då surrealisternas betonande av fantasins frihet krockade med det naturalistiska/socialrealistiska idealet, och då deras intresse för ockultism och exotism uppfattades som flummigt, samt intresset för psykoanalys som alltför individcentrerat.

Snarare än att ta fasta på någon särskild teknik eller något särskilt medium, utmärker sig surrealismen med referenser till vår inbillningsförmåga. Kollektivt skapande, collageteknik och enkäter var vanliga.

Ett surrealistiskt måleri inbegrep att konstnären tagit sig förbi logiken, som betraktas som ett konstens hinder, för att låta undermedvetna "vrickade" kombinationer av ting löpa samman. När förnuftet skjuts åt sidan släpper exempelvis de spärrar som fått ett ägg att vara mindre än solen eller ett bord att ha en normal slät yta. Istället kan en meningsfull koppling mellan till exempel en grön varmkorv och en gigantisk kam äga rum i avsaknaden av logik. En vaken betraktare åser ofta genom sitt filter av förnuft ett surrealistiskt konstverk som en vrickad, ologisk och absurd framställning av verkligheten.

En konstnär kan använda sig av allt – en plump, en linje, den mest konventionella eller okonventionella symbol – för att säga vad han vill ha sagt.
Marcel Duchamp

Att låta slumpen inverka på skapandet har varit ett återkommande moment. Surrealismen är en urban rörelse snarare än en naturromantisk. Stadsvandringar med slumpvis upphittade föremål var vanligare än natursvärmeri, men det fanns också ett kraftigt inslag av primitivism, då naturfolken ansågs ha bevarat ett mer levande sätt att bilda analogier. Ett illustrativt exempel på surrealismens strävan efter autenticitet var deras inställning till Raymond Roussells roman Locus Solus, ett verk som till en början hyllades, men när Roussell avslöjade att han hade använt sig av diverse regler för att framställa texten uppfattades den av surrealisterna som alltför styrd.

Skönt är det oväntade mötet mellan en symaskin och ett paraply på ett operationsbord.
Comte de Lautréamont

Från att ha varit en kontroversiell rörelse kantad av skandaler (exempelvis pamfletten Ett kadaver, en smädesskrift mot Frankrikes mest firade författare Anatole France efter hans död), blev surrealismen alltmer mondän. Den har haft ett avsevärt inflytande på reklamspråket, Beatles och Monty Python. Efter det andra världskriget kom surrealismen som rörelse att stå tillbaks för andra konstnärliga strömningar, även om den hade ett litet uppsving i Paris 1968.

Den senare tidens surrealism utmärks av bildskepsis.

Surrealismen har kritiserats för att ha en alltför simplistisk syn på ett autentiskt psyke obefläckat av den västerländska korruptionen. Som många modernistiska rörelser har den under den postmoderna eran kommit att betraktas som alltför naiv. Det har också invänts att trots att den avvisade idén om en litterär stil, teknik eller mode, så kom den själv att i högsta grad bli en identifierbar stil. Samtidigt har den blivit erkänd för att ha kommit med intressanta bidrag till kognitions- och perceptionsforskningen.

Surrealism finns representerad inom litteraturen, företrädd av exempelvis den ursprunglige idégivaren André Breton, poeten och teatermannen Federico García Lorca, Pablo Neruda, Octavio Paz, Dylan Thomas, Aimé Césaire, Adonis, bara för att nämna några. Även Lewis Carroll och Jonathan Swift kan sägas vara surrealister avant la lettre. Germaine Dulac och Luis Buñuel gjorde surrealistiska filmer. Salvador Dali har bidragit med en berömd drömsekvens i Alfred Hitchcocks film Trollbunden.

Surrealismen i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Inom svenskt måleri brukar Halmstadgruppen framhållas som en tidig företrädare, med medlemmar som Erik Olson, Waldemar Lorentzon och Esaias Thorén. I den svenska litteraturen är Gunnar Ekelöfs debutdiktsamling sent på jorden (1932) ett tydligt och sammanhållet första försök i denna riktning. Artur Lundkvist fortsatte introducera den litterära surrealismen genom essäer, egna dikter och förord till tolkningsvolymer från franska och spanska. På 1940-talet hämtade främst Erik Lindegren och Gösta Oswald sitt formspråk från den internationella surrealismens litteratur. Paul Andersson förvaltade detta arv på 1950-talet, tillsammans med bland andra Lasse Söderberg och Tomas Tranströmer. Den unge Lars Norén var en solitär utövare under 1960-talet. På 1990-talet framträdde en surrealistgrupp kring Aase Berg och Carl-Michael Edenborg.

Konstnärer (urval)[redigera | redigera wikitext]

Författare (urval)[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • André Breton: Surrealismens manifest (Sphinx bokförlag, 2011). Innehåller fyra centrala essäer (1924-1942)
  • José Pierre (red.): Surrealister om sex. Undersökningar av sexualiteten. Samtal mellan surrealister 1928-1932 (Korpen, 1997)
  • Gunnar Qvarnström: Surrealismen manifesterar sig. Analytiskt referat av manifestet 1924 Ingår i Moderna manifest. Litteratur- och konstrevolutionen 1909-1924. En introduktion (Almqvist & Wiksell, 1973), sid 64-98
  • Gunnar Qvarnström (red.): Moderna manifest 2: Surrealism (1973). Nio essäer av André Breton, bl a Surrealismen och måleriet (1928), Konstens politiska ståndpunkt i dag (1935) och Den vansinniga kärleken (1937).

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]