Kermadecöarna
Kermadecöarna (maori: Rangitāhua[1]; engelska Kermadec Islands eller Territory of Kermadec Islands) är en grupp små, vulkaniska öar i Stilla havet som tillhör Nya Zeeland.
Geografi
[redigera | redigera wikitext]Kermadecöarna ligger ca 1000 km nordöst om Nya Zeeland[1] och lika långt sydöst om Tonga längs den västra kanten av Kermadecgraven. Huvudöns geografiska koordinater är 29°27′ S och 177°92′ Ö.
Ögruppen är ett naturreservat som kräver särskilt tillstånd för besök.[1] Den består av 13 obebodda vulkanöar (förutom Raoul-ön där några meteorologer bor på en permanent väderstation) och har en area om cirka 34 km². Den högsta höjden Mount Moumoukai på Raoul är på cirka 520 m ö.h. Ögruppen består av en kedja av ca 80 vulkaner som sträcker sig 2 600 km mellan Tonga och Nya Zeeland.[1].
Den största öarna är Raoul-ön, huvudön, tidigare Sunday-ön, cirka 29 km². Utanför ligger flera småöar, bland andra Meyers-öarna. Övriga öar upptar tillsammans en yta mindre än 4 km2; störst bland dem är Macauley-ön, ca 3 km2 bred[2], och en högsta höjd på cirka 240 m ö.h..Utanför Maculay-ön ligger flera småöar bland andra Haszard och MacDonalds
Bland övriga öar finns Curtis-ön, cirka 0,4 km², högsta höjden cirka 137 m ö.h[3], Cheeseman-ön, cirka 0,2 km², 5 km från Curtis-ön, L'Esperance Rock, tidigare French Rock, cirka 0,05 km², högsta höjden cirka 70 m ö.h samt L'Havre Rock över vattenytan endast vid ebb, 8 km från L'Esperance Rock.
Historia
[redigera | redigera wikitext]Kermadecöarna beboddes troligen av Polynesier redan på 1400-talet. Det maoriska namnet betyder ungefär "rastplats", vilket antyder ögruppens roll för ursprungsbefolkningen[4]. Öarna Macauley och Curtis upptäcktes redan 1788 av besättningen på det brittiska fartyget Lady Penrhyn. Ögruppen i sin helhet upptäcktes 1793 av franske kapten Bruny d'Entrecasteaux och namngavs efter kaptenen Jean Michel Huon de Kermadec på fartyget L’Esperance.[5]
1837 gjordes de första försöken till bosättning och då fann man området obebott. Nya Zeeland annekterade området formellt 1886.[1]
I december 1917 tillfångatogs Felix von Luckner här efter en tidigare rymning från ett krigsfångeläger.
Området förvaltas genom Nya Zeelands Department of Conservation[6] i Wellington, och i november 1990 instiftades nationalparken[5] Kermadec Islands Marine Reserve med en yta på cirka 7 480 km².
Området är vulkaniskt aktivt och senaste utbrottet skedde på Raoul 2006.[7]
Referenser
[redigera | redigera wikitext]- ^ [a b c d e] ”Rangitāhua/Kermadec Islands Nature Reserve and Marine Reserve” (på New Zealand English). www.doc.govt.nz. https://www.doc.govt.nz/parks-and-recreation/places-to-go/northland/places/kermadec-islands/. Läst 9 november 2025.
- ^ ”Macauley Island” (på engelska). www.volcanodiscovery.com. Arkiverad från originalet den 16 februari 2025. http://web.archive.org/web/20250216091715/http://www.volcanodiscovery.com/macauley-island.html. Läst 9 november 2025.
- ^ ”Curtis Island Volcano”. Volcanodiscovery.com. https://www.volcanodiscovery.com/curtis-island.html. Läst 9 november 2025.
- ^ Gentry, Steven (2013). Raoul & the Kermadecs: New Zealand's northernmost islands. Steele Roberts Aotearoa. ISBN 978-1-927242-02-5. Läst 9 november 2025
- ^ [a b] ”Kermadec Islands history”. www.seafriends.org.nz. https://www.seafriends.org.nz/issues/res/kermadec/kermhist.htm. Läst 9 november 2025.
- ^ ”Rangitāhua/Kermadec Islands Nature Reserve and Marine Reserve” (på New Zealand English). www.doc.govt.nz. https://www.doc.govt.nz/parks-and-recreation/places-to-go/northland/places/kermadec-islands/. Läst 9 november 2025.
- ^ ”GeoNet About Kermadec Islands” (på engelska). www.geonet.org.nz. https://www.geonet.org.nz/about/volcano/kermadecislands. Läst 9 november 2025.