Kikärt

	Kikärt
Systematik
Domän	Eukaryoter; Eukaryota
Rike	Växter; Plantae
Division	Fröväxter; Spermatophyta
Underdivision	Gömfröväxter; Angiospermae
Klass	Trikolpater; Eudicotyledonae
Ordning	Ärtordningen; Fabales
Familj	Ärtväxter; Fabaceae
Släkte	Kikärtor; Cicer
Art	Kikärt; C. arietinum
Vetenskapligt namn
	§ Cicer arietinum
Auktor	Linné

Kikärt (Cicer arietinum) kallas även för garbanzoböna och liknar gul ärta, men har en skrynklig yta. Kikärtor härstammar från västra Asien men importeras i dag huvudsakligen till Sverige från Turkiet. De är rika på proteiner, mineraler och kostfiber och har en nötliknande smak. De mosar sig inte vid kokning utan ska kokas väl. Kikärtor används i grytor, sallader, soppor, pastejer, hummus och i falafel.

Till skillnad från andra ärtväxter bidrar kikärt inte till att liva upp jorden, utan uttömmer den i stället så att andra växter, även ogräs, får svårt att växa. Denna allelopatiska effekt observerades av Theofrastos redan 300 f.Kr.^[1]

Tillagning

Torkade kikärtor blötlägges i rikligt med vatten ca 8-12 timmar. Blötläggningsvattnet hälls sedan bort och kikärtorna kokas i nytt lättsaltat vatten cirka 1 timme. Ett annat sätt är att koka upp kikärtorna, låta stå i 3 timmar och sedan koka dem klart.

Kikärtor säljs även konserverade och färdigkokta.

1 dl torkade kikärtor = 80 g ger ca 3 dl kokta.

Näringsinnehåll per 100 g

Energi	1394 kJ (333 kcal)
Protein	21 g
Kolhydrater	51 g
Kostfiber	10 g
Fett	5 g
Järn	7 mg
Kalium	800 mg

Galleri

Vita och gröna kikärter
Kikärta som börjat gro
Maträtt från Kastilien-La Mancha – kikärtor och stuvning med Silene vulgaris (potaje de garbanzos y collejas).
Chakhchoukha i Algeriska köket; nylagad Marqa före blandning med Rougag.
Chana masala, Indien.
Hummus med olivolja.
Cicer arietinum noir - Museum specimen