Klangen i fjärran

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Franz Schreker 1912

Klangen i fjärran (tyska: Der ferne Klang) är en opera i tre akter med musik och text av Franz Schreker.

Historia[redigera | redigera wikitext]

1901 började Schreker att skissa på texten och 1903 hade han fullbordat ett libretto i tre akter. Grundtanken var att komponera en opera som inte bara krävde musik, utan där grundtanken var själva musiken. Komponerandet skulle emellertid ta tio år. Alla hans vänner avrådde honom och efter kritik från sin kompositionslärare Robert Fuchs övergav han projektet första gången 1903. Han återvände inte till arbetet förrän 1905, efter att ha närvarat vid premiären av Richard Strauss opera Salome. Orkestermellanspelet till akt III (kallat Nachtstück) spelades första gången vid en konsert med Wiener Tonkünstlerorchester den 25 november 1909 under musikalisk ledning av Oskar Nedbal. Trots att konserten blev omtalad och placerade Schreker bland föregångarna till de progressiva kompositörerna i Wien,[1] kände Schreker nog med tillförsikt att fullborda operan 1910. Tonsättarkollegan Alban Berg förberedde sångstämmorna för operan 1911. Operan är tillägnad dirigenten Bruno Walter.

Der ferne Klang var Schrekers första framgång som operatonsättare. Kännetecknande för musiken är modulationer och djärv harmonik på gränsen till tonalitet, samt avancerad orkesterbehandling. Operan påverkade på ett avgörande sätt den svenske tonsättaren Edvin Kallstenius. Styckets fenomenala framgång lade grunden till Schrekers karriär som operatonsättare. Verket spelades på alla de stora scenerna ända tills det förbjöds under nazismen. Trots operans romantiska attityd är den egentligen djupt antiromantisk. Det är inte konstnärsöden som står i centrum, utan de kvarlämnades elände. Operans poäng är att den privata lyckan, liksom den konstnärliga fulländningen, inte står att finna i ett fjärran skimmer utan i den närliggande enkelheten.

Uppförandehistorik[redigera | redigera wikitext]

Operan uruppfördes i Frankfurt am Main den 18 februari 1912 dirigerad av Ludwig Rottenberg och framfördes regelbundet under de följande två decennierna, då den innehade en speciell plats i den tysktalande världen som ett pionjärverk bland de moderna operorna. Betydande uppsättningar var den tjeckiska premiären på Neues Deutsches Theater i Prag under Alexander von Zemlinsky[2] och den lyckade uppsättningen på Staatsoper Unter den Linden i maj 1925 under Erich Kleiber med kompositörens hustru Maria Schreker och tenoren Richard Tauber i de ledande rollerna.[1] Operan sattes också upp i Leningrad (1925) och i StockholmStockholmsoperan den 28 september 1927.[3] Den sista uppsättningen under Schreker livstid var på Stadttheater Aachen och i Teplice åren 1930–31,[1] varefter naziregimen bannlyste operan som Entartete Musik och den försvann för repertoaren.

På senare år har operan återupptäckts och dess stigande popularitet återspeglas i det stora antal föreställningar som den åtnjöt år 2010. Dessa inkluderar tre föreställningar på Staatsoper Unter den Linden i Berlin[4] och andra uppsättningar på Opernhaus Zürich under ledning av Ingo Metzmacher med Juliane Banse som Grete och Roberto Sacca som Fritz. 2019 spelades den på Kungliga Operan i Stockholm, nu i regi av Christof Loy.

Personer[redigera | redigera wikitext]

Roller[5] Stämma Premiärbesättning Frankfurt[6]
18 augusti 1912
(Dirigent: Ludwig Rottenberg)
Premiärbesättning Stockholm
28 september 1927
(Dirigent: Armas Järnefelt)
Akt 1
Den gamle Graumann, en pensionerad lägre tjänsteman baryton Richard Korschen Josef Herou
Hans hustru mezzosopran Marie Welling-Bertram Irma Björck
Grete, deras dotter sopran Lisbeth Sellin Gertrud Pålson-Wettergren
Fritz, en ung tonsättare tenor Karl Gentner Einar Beyron
Värden på värdshuset "Zum Schwan" bas Josef Gareis Emile Stiebel
En dålig skådespelare baryton Rudolf Brinkmann Folke Cembræus
Dr. Vigelius hög bas Herbert Stock Conny Molin
En gammal kvinna mezzosopran Bella Fortner-Halbaerth Kerstin Thorborg
Akt 2
Greta, en dansös (alias Grete Graumann) sopran Lisbeth Sellin Gertrud Pålson-Wettergren
Mizi, en dansös sopran Anita Franz Margit Mandahl
Milli, en dansös sopran Fulda Kopp Helga Görlin
Mary, en dansös sopran Lina Doninger Soffi Schönning
En spanjorska, en dansös sopran Frieda Cornelius Irma Björck
Greven, 24 år gammal baryton Richard Breitenfeld Sven Herdenberg
Baronen, 50 år gammal bas Alfred Hauck Carl Richter
Le chevalier, 30-35 år gammal tenor Erik Wirl Olle Strandberg
Fritz tenor Karl Gentner Einar Beyron
Akt 3
Fritz tenor Karl Gentner Einar Beyron
Tini (alias Grete Graumann) sopran Lisbeth Sellin Gertrud Pålson-Wettergren
Rudolf, en läktare, Fritzs vän hög bas eller baryton Walter Schneider Einar Larsson
Dr. Vigelius hög bas Herbert Stock Conny Molin
En skådespelare baryton Rudolf Brinkmann Folke Cembræus
Förste körsångare tenor Otto Weindel Birger Biguet
Andre körsångare bas Carl Bauermann Gösta Lindberg
Servitris mezzosopran Alma Wendorf Jenny Lidström
En tvivelaktig individ tenor Hermann Schramm Olle Strandberg
En polis bas Wilhelm Drumm Einar Englund
En tjänare talroll James Westheimer

Handling[redigera | redigera wikitext]

Akt I

Grete och Fritz är förälskade, men en fjärran klang lockar tonsättaren att bege sig ut i världen, och han tar avsked av sin älskade. Dr Vigelius spelar Gretes dryckesbenägne far ett spratt och råder honom att utlova dottern till värden som pant. Fadern kräver nu att Grete skall gifta sig med värden. Inga böner kan förmå honom att ändra sig. Den enda som visar Grete sympati är en hemlighetsfull gammal kvinna. Den olyckliga flickan rymmer hemifrån. När Grete inser att hon aldrig mer kommer att hitta Fritz, tänker hon dränka sig i skogstjärnen. Men naturens magi tröstar henne och får henne på andra tankar. Utmattad somnar hon i skogen. Den gamla kvinnan kommer förbi och tar med sig Grete.

Akt II

Tio år senare, i en danssalong i Venedig. Grete är nu en omsusad stjärna under namnet Greta, men hon plågas av minnet av Fritz. Hon uppvaktas av många, men vill bara skänka sin gunst åt den som bäst förmår avleda hennes tankar. Greven och Le chevalier är rivaler. Medan Greta funderar över vem hon skall låta segra, uppenbarar sig ett fartyg på havet. Ombord på fartyget är Fritz, som befinner sig i ett eländigt tillstånd. Han har sökt den fjärran klangen men utan att lyckas fånga den. Därefter har han letat efter Grete runt hela världen, ända tills klangen förde honom till den här platsen. Han vill i fortsättningen stanna hos Grete och leva tillsammans med henne. Hon går glatt med på detta. Men när Fritz inser att han befinner sig i ett glädjehus, stöter han bort Grete och lämnar henne. Grete flyr på nytt, denna gång till greven.

Akt III

Dr Vigelius befinner sig i en förträdgård utanför Hoftheater och plågas av dåligt samvete över att ha spelat Gretes far det spratt som drev Grete att lämna hemmet. På teatern spelas ett nytt stycke, Harpan, av tonsättaren Fritz. Grete, som har förtjänat sitt levebröd som prostituerad, har sett stycket och är djupt skakad av musiken. När tredje akten gör fiasko, vill Grete stå vid Fritz sida och ber dr Vigelius att föra henne till honom. Fritz lever i tillbakadragenhet och är en svårt sjuk, dödstrött man. Det var länge sedan han hörde den fjärran klangen. Men när Grete dyker upp, hör han den fjärran klangen alldeles nära sig. Lycklig faller han i hennes armar och dör.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Christopher Hailey: 'Franz Schreker: A cultural biography' (Cambridge University Press, 1993)
  2. ^ Michael Frith (ed.): 'Zemlinsky Studies' (Middlesex University Press, 2007)
  3. ^ ”Chronology”. Franz Schreker Foundation. http://www.schreker.org/neu/engl/biogra/chrono/chrono.html. Läst 21 november 2010. 
  4. ^ ”Staatsoper official website”. Arkiverad från originalet den 28 juli 2011. https://web.archive.org/web/20110728054350/http://www.staatsoper-berlin.org/de_DE/calendar/5075439. Läst 27 februari 2019. 
  5. ^ ”Der ferne Klang, Vocal Score, Title and Dramatis Personae”. IMSLP. http://imslp.org/wiki/Der_Ferne_Klang_(Schreker,_Franz). Läst 31 juli 2010. 
  6. ^ ”Musical events 18 August 1912”. Italy: Amadeusonline. Arkiverad från originalet den 12 augusti 2014. https://web.archive.org/web/20140812033757/http://amadeusonline.eu/almanacco.php?Start=0&Giorno=18&Mese=08&Anno=1912&Giornata=&Testo=&Parola=Stringa. Läst 31 juli 2010. 
  • Kungliga teatern : repertoar 1773-1973 : opera, operett, sångspel, balett. Skrifter från Operan, 0282-6313 ; 1. Stockholm. 1974. sid. 45. Libris länk 
  • Sørensen, Inger (1993). Operalexikonet. Stockholm: Bokförlaget Forum. ISBN 91-37-10380-6 
  • Opera - Kompositörer, Verk, Uttolkare. Köln: Könneman. 2000. ISBN 3-8290-5509-9