Klangen i fjärran

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Franz Schreker 1912

Klangen i fjärran (tyska: Der ferne Klang) är en opera i tre akter med musik och text av Franz Schreker.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Redan runt 1900 funderade Schreker över en opera där grundtanken inte bara kräver musik utan är själva musiken. Alla hans vänner avrådde honom. Hans idéer var alltför ovanliga. Först 1910 fullbordade därför Schreker instrumentationen av sitt första helaftonsverk för scenen. Operan var Schrekers första framgång som operatonsättare. Kännetecken för musiken är modulationer och djärv harmonik på gränsen till tonalitet samt avancerad orkesterbehandling. Operan påverkade på ett avgörande sätt den svenske tonsättaren Edvin Kallstenius. Styckets fenomenala framgång lade grunden till hans karriär som operatonsättare. Verket spelades på alla de stora scenerna ända tills det förbjöds under nazismen. Trots operans romantiska attityd är den egentligen djupt antiromantisk. Det är inte konstnärsöder som står i centrum, utan de kvarlämnades elände. Operans poäng är att den privata lyckan, liksom den konstnärliga fulländningen, inte står att finna i ett fjärran skimmer, utan i den närliggande enkelheten.

Den uruppfördes i Frankfurt am Main den 18 februari 1912 och den svenska premiären ägde rum på Stockholmsoperan den 28 september 1927.

Personer[redigera | redigera wikitext]

  • Den gamle Graumann, en pensionerad lägre tjänsteman (baryton)
  • Hans hustru (mezzosopran)
  • Grete, deras dotter (i akt under namnet Greta och i akt III som Tini) (sopran)
  • Fritz, en ung tonsättare (tenor)
  • Värden till värdshuset Svanen (bas)
  • En skådespelare (baryton)
  • Dr Vigelius (bas)
  • En gammal kvinna (mezzosopran eller hög alt)
  • En flicka (mezzosopran)
  • Mizi, dansös (sopran)
  • Milli, dansös (mezzosopran)
  • Mary, dansös (sopran)
  • En spanjorska (alt)
  • Greven, 24 år (baryton)
  • Baronen, 50 år (bas)
  • Le chevalier, ca 30-35 år (tenor)
  • Rudolf, läkare och nära vän till Fritz (hög bas eller baryton)
  • Två korister (tenor, bas)
  • Servitrisen (mezzosopran)
  • En tvivelaktig individ (tenor)
  • En polisman (bas)
  • En tjänare (talroll)
  • Gäster, servitörer, servitriser och tjänstefolk på värdshuset Svanen, flickor, dansöser från alla nationer, delvis maskerade män och kvinnor, teaterpersonal, teaterbesökare, vagnsutropare (kör och balett)

Rollbesättning på Stockholmsoperan 1927:

Handling[redigera | redigera wikitext]

Akt I

Grete och Fritz är förälskade, men en fjärran klang lockar tonsättaren att bege sig ut i världen, och han tar avsked av sin älskade. Dr Vigelius spelar Gretes dryckesbenägne far ett sprat och råder honom att utlova dottern till värden som pant. Fadern kräver nu att Grete skall gifta sig med värden. Inga böner kan förmå honom att ändra sig. Den enda som visar Grete sympati är en hemlighetsfull gammal kvinna. Den olyckliga flickan rymmer hemifrån. När Grete inser att hon aldrig mer kommer att hitta Fritz, tänker hon dränka sig i skogstjärnen. Men naturens magi tröstar henne och får henne på andra tankar. Utmattad somnar hon i skogen. Den gamla kvinnan kommer förbi och tar med sig Grete.

Akt II

Tio år senare, i en danssalong i Venedig. Grete är här en omsusad stjärna under namnet Greta, men plågas av minnet av Fritz. Hon uppvaktas av många, men vill bara skänka sin gunst åt den som bäst förmår avleda hennes tankar. Greven och Le chevalier är rivaler. Medan Greta funderar över vem hon skall låta segra, uppenbarar sig ett fartyg på havet. Ombord på fartyget är Fritz, som befinner sig i ett eländigt tillstånd. Han har sökt den fjärran klangen men utan att lyckas fånga den. Därefter har han letat efter Grete över hela världen, ända tills klangen förde honom till den här platsen. Han vill i fortsättningen stanna hos Grete och leva tillsammans med henne. Hon går glatt med på detta. Men när Fritz inser att han befinner sig i ett glädjehus, stöter han bort Grete och lämnar henne. Grete flyr på nytt, denna gång till greven.

Akt III

Dr Vigelius befinner sig i en förträdgård utanför Hoftheater och plågas av dåligt samvete över att ha spelat Gretes far det spratt som drev Grete att lämna hemmet. På teatern spelas ett nytt stycke, Harpan, av tonsättaren Fritz. Grete, som har förtjänat sitt levebröd som prostituerad, har sett stycket och är djupt skakad av musiken. När tredje akten gör fiasko, vill Grete stå vid Fritz sida och ber dr Vigelius att föra henne till honom. Fritz lever i tillbakadragenhet och är en svårt sjuk, dödstrött man. Det var länge sedan han hörde den fjärran klangen. Men när Grete dyker upp, hör han den fjärran klangen alldeles nära sig. Lycklig faller han i hennes armar och dör.


Referenser[redigera | redigera wikitext]

  • Kungliga teatern : repertoar 1773-1973 : opera, operett, sångspel, balett. Skrifter från Operan, 0282-6313 ; 1. Stockholm. 1974. Sid. 45. Libris 106704