Léon Degrelle
Léon Degrelle | |
![]() Léon Degrelle som leutnant i tyska armén 1943. | |
Information | |
---|---|
Född | 15 juni 1906 Bouillon, Belgien |
Död | 31 mars 1994 (87 år) Málaga, Spanien |
Begravningsplats | Kroppen kremerad; askan strödd vid Tombeau du Géant i närheten av Bouillon. |
I tjänst för | ![]() |
Försvarsgren | ![]() Waffen-SS (1943–1945) |
Tjänstetid | 1941–1945 |
Grad | ![]() |
Befäl | 28. SS-Freiwilligen-Grenadier-Division Wallonien (1944–1945) |
Slag/krig | Andra världskriget: östfronten |
Utmärkelser | ![]() |
Relationer | Hustru: Marie-Paule Lemay (1911–1984; giftermål 1932) Barn: Chantal (född 1934), Anne (född 1936), Godeliève (född 1938), Léon-Marie (1939–1958), Marie-Christine (född 1944) |
Léon Joseph Marie Ignace Degrelle, född 15 juni 1906 i Bouillon, Belgien, död 31 mars 1994 i Málaga, Spanien, var en belgisk politiker, journalist och militär. Han grundade och ledde rexistpartiet som förespråkade klerikal fascism.
Biografi[redigera | redigera wikitext]
Léon Degrelle var äldst av åtta barn i en katolsk familj. Han studerade rättsvetenskap vid Katolska universitetet i Leuven och arbetade samtidigt som journalist för ungdomstidningen Cahiers de la Jeunesse Catholique och blev vid 20 års ålder chef för förlaget Éditions Rex i Leuven. Efter att ha publicerat en uppskattande artikel om den antiklerikale och fascistiske författaren Charles Maurras fick Degrelle en del motståndare. Degrelle drogs till den franska integralismen, som förordade att hela samhället skulle omfattas av den katolska tron och läran.
Degrelle inträdde i Waffen-SS 1943 och blev befälhavare för 28. SS-Freiwilligen-Grenadier-Division Wallonien, en enhet delvis bildad av vallonska krigsfrivilliga. Enheten sattes in i strid på östfronten. Under kriget uppnådde han tjänstegraden SS-Standartenführer, motsvarande överste, och förärades Riddarkorset av Järnkorset med eklöv 1944.
Degrelle dömdes av en belgisk domstol till döden i sin frånvaro i december 1944.[2] Efter kriget flydde han till Francos Spanien, där han fick en fristad.
Bibliografi i svensk översättning[redigera | redigera wikitext]
- 2003 – Mystiken kring Hitler (1. uppl.). Linköping: Nordiska förlaget. Libris 9197641. ISBN 91-85043-05-2
- 2006 – Epos: historien om Waffen-SS (1. uppl.). Stockholm: Logik. Libris 10348536. ISBN 91-975966-2-0
- 2016 – Kriget på Östfronten: en SS-frivilligs memoarer 1941-1945 (Andra svenska utgåvan, första upplagan). Helsingborg: Logik förlag. Libris 21611405. ISBN 978-91-87339-61-5
Befordringshistorik[redigera | redigera wikitext]
Léon Degrelles befordringshistorik | |
---|---|
Datum | Tjänstegrad |
12 februari 1942 | Gefreiter (Heer) |
28 april 1942 | Oberfeldwebel (Heer) |
1 maj 1942 | Leutnant der Reserve (Heer) |
1 juni 1943 | Obersturmführer der Reserve (Waffen-SS) |
1 januari 1944 | Hauptsturmführer der Reserve (Waffen-SS) |
20 april 1944 | Sturmbannführer der Reserve (Waffen-SS) |
1 januari 1945 | Obersturmbannführer der Reserve (Waffen-SS) |
20 april 1945 | Standartenführer der Reserve (Waffen-SS) |
Utmärkelser[redigera | redigera wikitext]
- Järnkorset av andra klassen: 3 mars 1942
- Järnkorset av första klassen: 25 maj 1942
- Såradmärket i svart: 23 mars 1942
- Såradmärket i silver: 23 december 1943
- Såradmärket i guld: 19 mars 1944
- Östfrontsmedaljen: 15 augusti 1942
- Infanteristridsmärket i silver: 25 augusti 1942
- Riddarkorset av Järnkorset med eklöv
- Riddarkorset: 20 februari 1944
- Eklöv: 27 augusti 1944
- Närstridsspännet i brons: 20 februari 1944
- Närstridsspännet i silver: 19 mars 1944
- Närstridsspännet i guld: 14 september 1944
- Omnämnd i Wehrmachtbericht: 22 augusti 1944
- Tyska korset i guld: 9 oktober 1944
Referenser[redigera | redigera wikitext]
Noter[redigera | redigera wikitext]
- ^ Enligt den belgiske historikern Alain Colignon skall Degrelle av en händelse ha mött Heinrich Himmler i Malente den 2 maj 1945. Himmler skall då muntligen ha befordrat Degrelle till SS-Oberführer eller SS-Brigadeführer. Denna befordran anses dock inte gälla officiellt, då Himmler hade avskedats som Reichsführer-SS av Adolf Hitler den 28 april 1945 och därmed stod helt utan befogenheter att befordra SS-officerare. Colignon, Alain (2001), Nouvelle biographie nationale, "6", Bruxelles: Académie royale des sciences, de lettres et des beaux-arts, s. 111
- ^ Étienne 1968, s. 171.
Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]
- Étienne, Jean-Michel (1968) (på franska). Le mouvement rexiste jusqu'en 1940. Paris: Armand Colin. ISBN 2-7246-0209-9
- Walters, Guy (2010). Jakten på ondskan: de nazistiska krigsförbrytarnas försök att undkomma rättvisan. Stockholm: Forum. Libris 11809398. ISBN 978-91-37-13222-8
- Vandromme, Pol (2005) (på franska). Léon Degrelle au service d'Hitler. Paris: L'Âge d'Homme. ISBN 2-8251-1969-5
|