Lafferkurvan

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Om man antar att skattenivån i utgångsläget är t' kan staten öka skatteintäkterna genom att höja skatten till t*, vilket innebär en förflyttning från punkt B till punkt A (den optimala skattenivån). Höjs skatten ytterligare till t'' hamnar vi i punkt C, där skatteintäkterna har minskat, trots att skatterna har höjts. OBS! Kurvan är mest troligt inte symmetrisk som i exemplet.

Lafferkurvan eller Laffer-Khaldunkurvan (efter den arabiske matematikern Ibn Khaldun[1]) är ett begrepp inom nationalekonomi som syftar till att beskriva elasticiteten av beskattningsbar inkomst. Enligt teorin, som Arthur Laffer formulerade, kan staten maximera sin skatteinkomst genom att sätta skattenivån på en optimal nivå. Enligt Laffer minskar skatteintäkterna om man sätter skattenivån högre än denna optimala punkt, trots att skattekvoten ökar. Denna minskning beror på ökade incitament att undvika skatt eller minskade incitament att förvärvsarbeta.

Lafferkurvans uppkomst[redigera | redigera wikitext]

Middagen på Two Continents[redigera | redigera wikitext]

Enligt Jude Wanninski, journalist på Wall Street Journal, uppkom Lafferkurvan i december 1974 under en middag på restaurangen Two Continents, nära Vita huset i Washington D.C. Närvarande på middagen var, förutom Wanninski själv, Arthur Laffer, professor vid University of Chicago samt Donald Rumsfeld och Dick Cheney, båda två rådgivare till dåvarande presidenten Gerald Ford. Under middagen tog Laffer fram en penna och ritade sin kurva på en servett (en tygservett enligt Wanninski, en pappersservett enligt Laffer själv). Enligt Dick Cheney ville Laffer på ett enkelt sätt visa att en för hög beskattning kommer att minska människors vilja att arbeta och därmed kommer skatteintäkterna i så fall att minska.[2]

Teorin bakom Lafferkurvan[redigera | redigera wikitext]

Lafferkurvan (se modellritningen till höger) visar att man till en början kan höja skattesatsen vilket kommer att höja skatteintäkterna (skatten höjs från t' till t* vilket leder till ökade skatteintäkterna från Punkt B till punkt A, där punkt A utgör den optimala skattenivån där skatteintäkterna är som högst). Höjs skatten för mycket (från t* till t'') kommer skatteintäkterna minska (punkt C). Detta beror enligt teorin på att människors vilja att jobba och betala skatt minskar. Laffers poäng är att om skatterna har passerat den optimala skattenivån (punkt A) så kan sänkta skatter leda till ökade skatteintäkter.[3] Tankegången är inte ny och har formulerats tidigare. Laffer hänvisar själv till Ibn Khaldun, en arabisk filosof från 1300-talet, och John Maynard Keynes.[4]

Ronald Reagans tillämpning av Lafferkurvan[redigera | redigera wikitext]

Trots att de flesta ekonomer var skeptiska till Laffers idé fångade den Ronald Reagans uppmärksamhet som påmindes om sin egen tid som skådespelare under andra världskriget där skattesatser upp till 90% ledde till att han inte kände sig motiverad att jobba mer än bara nödvändigt. Lafferkurvan blev således utgångspunkten för Reagans valplattform under presidentvalskampanjen 1980, där han argumenterade att skatterna var så höga att de hindrade folk från att jobba hårt.[5]

Diskussionen kring Lafferkurvan[redigera | redigera wikitext]

Det är omstritt huruvida de länder där skattesänkningar föreslås med hänvisning till Lafferkurvan de facto har en för hög skattesats. Skattesänkningar måste i allmänhet antas minska skatteuttaget.[6][7][8][9] Beroende på människors samlade skattemoral, den offentliga sektorns utseende och vad människor tycker att de får för den skatt de betalar är med all sannolikhet Lafferkurvans "optimala skattenivå" olika i olika länder.[3] Laffer-kurvans form beror på arbetsutbudets elasticitet, dvs. hur mycket människors vilja att ta ett jobb påverkas av ekonomiska incitament (t ex lön efter skatt). I högre inkomstgrupper tar inkomsteffekten (högre inkomster gör ett visst belopp mindre värdefullt jämfört med fritid) och substitutionseffekten (högre nettolön gör arbete lönsammare) i stort sett – men inte helt – ut varandra. Den största effekten kan därför antas finnas bland dem som kan välja mellan att arbeta eller inte arbeta. Förespråkare för skattesänkningar antar att arbetsutbudet är mycket elastiskt och att inkomstskatten i hög grad stör marknaden. Lafferkurvan är en illustration av denna syn.[6] Laffer själv introducerade Lafferkurvan som ett pedagogiskt hjälpmedel, för att förklara själva principen. Eventuella politiska beslut måste grunda sig på en detaljerad analys av de faktiska förhållandena.

Enligt Gregory Mankiw har historien inte visat stöd för Lafferkurvan. Han menar att Ronald Reagans skattesänkningar i början av 1980-talet ledde till minskade skatteintäkterna med 9% per invånare mellan 1980 och 1984. Detta i kombination med att regeringen inte ville minska utgifterna i samma omfattning förde med sig stora budgetunderskott under hela Reagans tid som president.[10] Även ekonomen Paul Krugman argumenterar att det inte finns något stöd för Lafferkurvan om man tittar på skattepolitiken i USA de senaste decennierna. Enligt Krugman ledde skattesänkningar under George W. Bush till en mager ekonomisk tillväxt samtidigt som skatteökningar under Bill Clinton på 90-talet sammanföll med en stark ekonomisk tillväxt och att skattehöjningar under Barack Obama sammanföll med en stark ökning av sysselsättningen.[11] Ekonomen Sandro Scocco menar att Carl Bildts regering tillämpade Lafferkurvan i början av 1990-talet under beteckningen "dynamiska effekter" vilket enligt Scocco ledde till budgetunderskott. Vidare hänvisar han till forskarna Spencer Bastani och Håkan Selin som menar att marginalskatternas storlek inte påverkar människors vilja att jobba. Industriförbundets påstående att civilingenjörer skulle flytta utomlands på grund av Sveriges skattesatser avfärdar Scocco med hänvisning till en undersökning gjord av SCB som enligt Scocco kom fram till att en sådan "kompetensflykt" inte fanns.[12]

Olika forskare har försökt att beräkna hur mycket skattesatsen kan öka utan att skatteintäkterna sjunker. Emanuel Saez och Peter Diamond uppskattar att skatteintäkterna ökar upp till en skattesats på 73%. Forskarna Christine och David Romer har dragit slutsatsen att skattesaten kan höjas upp till 80% utan att intäkterna sjunker, och en studie av Emanuel Saez, Stefanie Stancheva och Thomas Piketty kommer fram till att denna punkt ligger vid 83%.[13]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ http://www.heritage.org/research/reports/2004/06/the-laffer-curve-past-present-and-future
  2. ^ Laffer, Arthur B., Moore, Stephen, Tanous, Peter, The End of Prosperity: How Higher Taxes Will Doom the Economy. If We Let It happen, Threshold Editions 2008, sid. 23-24
  3. ^ [a b] Eklund, Klas (2004). Vår ekonomi (10. helt omarb. uppl.). sid. 328. ISBN 91-518-4352-8 
  4. ^ Arthur B. Laffer, "The Laffer Curve: Past, Present, and Future" Arkiverad 1 december 2007 hämtat från the Wayback Machine.
  5. ^ Mankiw, Gregory N., Principles Of Economics, Thomson South-Western 2004, sid. 170
  6. ^ [a b] David Begg & al: Economics, 6 upplagan, 2000. ISBN 0-07-709615-0. s 288.
  7. ^ Irvin B. Tucker (2010) (på engelska). Survey of Economics. Cengage Learning. ISBN 978-1-4390-4054-6 
  8. ^ L.H. Meyer (6 december 2012) (på engelska). The Supply-Side Effects of Economic Policy. Springer Science & Business Media. sid. 83. ISBN 978-94-009-8174-4. https://books.google.com/books?id=YWD_CAAAQBAJ&pg=PA83. Läst 23 augusti 2019 
  9. ^ Gahvari, Firouz (1989). ”The nature of government expenditures and the shape of the laffer curve” (på engelska). Journal of Public Economics 40 (2): sid. 251–260. doi:10.1016/0047-2727(89)90006-6. ISSN 0047-2727. 
  10. ^ Mankiw, sid. 170–171
  11. ^ ”The Laffer Swerve” (på amerikansk engelska). Paul Krugman Blog. 10 april 2015. https://krugman.blogs.nytimes.com/2015/04/10/the-laffer-swerve/. Läst 11 januari 2020. 
  12. ^ ”Sandro Scocco: Vem ska ta hand om lantstället?”. Dagens Arena. 23 november 2015. https://www.dagensarena.se/magasinetarena/sandro-scocco-vem-ska-ta-hand-om-lantstallet/. Läst 14 november 2020. 
  13. ^ ”Are 70 per cent marginal income tax rates really impossible?” (på engelska). The Independent. 10 januari 2019. https://www.independent.co.uk/news/business/analysis-and-features/marginal-tax-rate-top-alexandria-ocasio-cortez-democrat-republicans-revenues-a8717896.html. Läst 24 december 2020. 

Se även[redigera | redigera wikitext]