Lafferkurvan

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Om man antar att skattenivån i utgångsläget är t' kan staten öka skatteintäkterna genom att höja skatten till t*, vilket innebär en förflyttning från punkt B till punkt A (den optimala skattenivån). Höjs skatten ytterligare till t'' hamnar vi i punkt C, där skatteintäkterna har minskat, trots att skatterna har höjts. OBS! Kurvan är mest troligt inte symmetrisk som i exemplet.

Lafferkurvan eller Laffer-Khaldunkurvan (efter den arabiske matematikern Ibn Khaldun[1]) är ett begrepp inom nationalekonomi som syftar till att beskriva elasticiteten av beskattningsbar inkomst. Enligt teorin, som Arthur Laffer formulerade, kan staten maximera sin skatteinkomst genom att sätta skattenivån på en optimal nivå. Enligt Laffer minskar skatteintäkterna om man sätter skattenivån högre än denna optimala punkt, trots att skattekvoten ökar. Denna minskning beror på ökade incitament att undvika skatt eller minskade incitament att förvärvsarbeta.

Tankegången är inte ny och har formulerats tidigare. Laffer hänvisar själv till Ibn Khaldun, en arabisk filosof från 1300-talet, och John Maynard Keynes.[2]

Lafferkurvans uppkomst[redigera | redigera wikitext]

Middagen på Two Continents[redigera | redigera wikitext]

Enligt journalisten på Wall Street Journal, Jude Wanninski, uppkom Lafferkurvan i december 1974 under en middag på restaurangen Two Continents, nära Vita huset i Washington D.C. Närvarande på middagen var, förutom Wanninski själv, Arthur Laffer, professor vid University of Chicago samt Donald Rumsfeld och Dick Cheney, båda två rådgivare till dåvarande presidenten Gerald Ford. Under middagen tog Laffer fram en penna och ritade sin kurva på en servett (en tygservett enligt Wanninski, en pappersservett enligt Laffer själv). Enligt Dick Cheney ville Laffer på ett enkelt sätt visa att en för hög beskattning kommer att minska människors vilja att arbeta och därmed kommer skatteintäkterna i så fall att minska.[3]

Teorin bakom Lafferkurvan[redigera | redigera wikitext]

Lafferkurvan (se modellritningen till höger) visar att man till en början kan höja skattesatsen vilket kommer att höja skatteintäkterna (skatten höjs från t' till t* vilket leder till ökade skatteintäkterna från Punkt B till punkt A, där punkt A utgör den optimala skattenivån där skatteintäkterna är som högst). Höjs skatten för mycket (från t* till t'') kommer skatteintäkterna minska (punkt C). Detta beror enligt teorin på att människors vilja att jobba och betala skatt minskar. Laffers poäng är att om skatterna har passerat den optimala skattenivån (punkt A) så kan sänkta skatter leda till ökade skatteintäkter.[4]

Ronald Reagans tillämpning av Lafferkurvan[redigera | redigera wikitext]

Trots att de flesta ekonomer var skeptiska till Laffers idé fångade den Ronald Reagans uppmärksamhet som påmindes om sin egen tid som skådespelare under andra världskriget där skattesatser upp till 90% ledde till att han inte kände sig motiverad att jobba mer än bara nödvändigt. Lafferkurvan blev således utgångspunkten för Reagans valplattform under presidentvalskampanjen 1980, där han argumenterade att skatterna var så höga att de hindrade folk från att jobba hårt.[5]

Diskussionen kring Lafferkurvan[redigera | redigera wikitext]

Teoretiska överläggningar kring Lafferkurvan[redigera | redigera wikitext]

Olika ekonomer har dragit olika slutsatser om Lafferkurvans användbarhet i praktiken. Det är omstritt huruvida de länder där skattesänkningar föreslås med hänvisning till Lafferkurvan de facto har en för hög skattesats. Skattesänkningar måste i allmänhet antas minska skatteuttaget.[6][7][8][9]

Beroende på människors samlade skattemoral, den offentliga sektorns utseende och vad människor tycker att de får för den skatt de betalar är med all sannolikhet Lafferkurvans "optimala skattenivå" olika i olika länder.[4]

Om det är lätt att undvika skatt kommer den optimala skattenivån att ligga rätt lågt. Däremot är sambandet mellan skattenivån och incitamenten att arbeta komplicerat. Å ena sidan leder en högre marginalskatt till att en extra timmes arbete ger mindre pengar (substitutions­effekten: fritiden kan upplevas mer värdefull), å den andra betyder höga skatter att dessa pengar har relativt större betydelse (inkomsteffekten).

Laffer-kurvans form beror på arbetsutbudets elasticitet, som är ett mått på hur lättpåverkat utbudet är. I högre inkomstgrupper tar inkomsteffekten (högre inkomster gör ett visst belopp mindre värdefullt jämfört med fritid) och substitutionseffekten (högre nettolön gör arbete lönsammare) i stort sett – men inte helt – ut varandra. Den största effekten kan därför antas finnas bland dem som har att välja mellan att arbeta eller inte alls arbeta. Förespråkare för skattesänkningar antar att arbetsutbudet är mycket elastiskt och att inkomstskatten i hög grad stör marknaden. Lafferkurvan är en illustration av denna syn.[6]

Det är uppenbart att skattenivåns effekter på arbetsutbudet inte beror direkt på det genomsnittliga skatteuttaget, utan på inkomstnivå, marginalskatt och olika inkomstberoende stöd för enskilda grupper (och praktiska problem i att ta emot arbete, såsom ökade kostnader för barndagvård och arbetsresor innan man får första lönen). Laffer själv introducerade Lafferkurvan som ett pedagogiskt hjälpmedel, för att förklara själva principen. Eventuella politiska beslut måste grunda sig på en detaljerad analys av de faktiska förhållandena.

Empiriska undersökningar av Lafferkurvan[redigera | redigera wikitext]

Lafferkurvans praktiska tillämpning är omdiskuterad. Vissa studier har kommit fram till att Sverige skulle befinna sig bakom den optimala skattenivån och att skattesänkningar därmed skulle leda till ökade skatteintäkter. Så fann en studie från 1988 vid University of Wisconsin-Madison och Florida State University att Sverige, i motsats till andra länder, hade passerat Lafferkuvans maximum och att ytterligare ökningar av skatten skulle ge minskad skatteintäkt.[10] En studie 2005 vid Wageningen University, Nederländerna, jämförde skattetryck i 12 OECD länder. I studien togs även hänsyn till svartjobb. Slutsatsen var att marginalskatten Sverige låg över den optimala nivån, medan det i övriga studerade länder låg under.[11] 2011 gjorde Mathias Trabandt (Freie Universität Berlin) och Harald Uhlig (University of Chicago) en jämförande studie mellan Lafferkurvor för USA och länder i Europa. Slutsatsen de drog är att Sverige och Danmark befinner sig på den sjunkande delen av Lafferkurvan och kan öka sina skatteintäkter genom att sänka skatten.[12]

Enligt Gregory Mankiw har dock historien inte visat stöd för Lafferkurvan. Han menar att Ronald Reagans skattesänkningar i början av 1980-talet ledde till minskade skatteintäkterna med 9% per invånare mellan 1980 och 1984. Detta i kombination med att regeringen inte ville minska utgifterna i samma omfattning förde med sig stora budgetunderskott under hela Reagans tid som president.[13] Även ekonomen Paul Krugman argumenterar att det inte finns något stöd för Lafferkurvan om man tittar på skattepolitiken i USA de senaste decennierna. Enligt Krugman ledde skattesänkningar under George W. Bush till en mager ekonomisk tillväxt samtidigt som skatteökningar under Bill Clinton på 90-talet sammanföll med en stark ekonomisk tillväxt och att skattehöjningar under Barack Obama sammanföll med en stark ökning av arbetstillfällen.[14]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ http://www.heritage.org/research/reports/2004/06/the-laffer-curve-past-present-and-future
  2. ^ Arthur B. Laffer, "The Laffer Curve: Past, Present, and Future" Arkiverad 1 december 2007 hämtat från the Wayback Machine.
  3. ^ Laffer, Arthur B., Moore, Stephen, Tanous, Peter, The End of Prosperity: How Higher Taxes Will Doom the Economy. If We Let It happen, Threshold Editions 2008, sid. 23-24
  4. ^ [a b] Eklund, Klas (2004). Vår ekonomi (10. helt omarb. uppl.). sid. 328. ISBN 91-518-4352-8 
  5. ^ Mankiw, Gregory N., Principles Of Economics, Thomson South-Western 2004, sid. 170
  6. ^ [a b] David Begg & al: Economics, 6 upplagan, 2000. ISBN 0-07-709615-0. s 288.
  7. ^ Irvin B. Tucker (2010) (på engelska). Survey of Economics. Cengage Learning. ISBN 978-1-4390-4054-6 
  8. ^ L.H. Meyer (6 december 2012) (på engelska). The Supply-Side Effects of Economic Policy. Springer Science & Business Media. sid. 83. ISBN 978-94-009-8174-4. https://books.google.com/books?id=YWD_CAAAQBAJ&pg=PA83. Läst 23 augusti 2019 
  9. ^ Gahvari, Firouz (1989). ”The nature of government expenditures and the shape of the laffer curve” (på engelska). Journal of Public Economics 40 (2): sid. 251–260. doi:10.1016/0047-2727(89)90006-6. ISSN 0047-2727. 
  10. ^ Feige, Edgar L.; Robert T. McGee (1988). Sweden's Laffer Curve: Taxation And The Unobserved Economy. University of Wisconsin-Madison and Florida State University. sid. 37. https://www.academia.edu/166401/_Swedens_Laffer_Curve_Taxation_And_The_Unobserved_Economy_ 
  11. ^ Heijman, W.J.M.; J.A.C. van Ophem (2005). Willingness to pay tax. The laffer curve revisited for 12 OECD countries.. Wageningen, Nederländerna: Wageningen University. sid. 721. http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S1053535705000302 
  12. ^ Trabandt, Mathias; Harald Uhlig (2011). The Laffer curve revisited. Journal of Monetary Economics, Volume 58, Issue 4. sid. 305-307. http://home.uchicago.edu/~huhlig/papers/uhlig.trabandt.jme.2011.pdf 
  13. ^ Mankiw, sid. 170–171
  14. ^ ”The Laffer Swerve” (på amerikansk engelska). Paul Krugman Blog. 10 april 2015. https://krugman.blogs.nytimes.com/2015/04/10/the-laffer-swerve/. Läst 11 januari 2020. 

Se även[redigera | redigera wikitext]