Legitimitet

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Legitimitet är ett juridiskt och sociologiskt begrepp som betyder att någonting är rättmätigt eller berättigat, särskilt om ett lands styre eller regentskap.[1]

Den så kallade legitimitetsprincipen innebar att kungamakten, det vill säga den högsta makten i ett land, skulle tilldelas en person enligt arvsregler.[1]

Etymologi[redigera | redigera wikitext]

Legitimitet är en avledningsform av "legitim", som finns belagt i svenskan från mitten 1600-talet, med betydelsen 'laglig', 'lagenlig', 'rättsenlig', 'rättmätig', särskilt om regenter. Ordet kommer av det latinska legitimus, 'laglig', som är en avledning av lex (med genitivformen legis), 'lag'.[2]

Politisk legitimitet[redigera | redigera wikitext]

Inom statsrätten handlar legitimitet om huruvida en för staten central företeelse är förenlig med rättsprinciperna. "Formell legitimitet", alltså att någonting sker i enlighet med lagarna, kallas legalitet.

Deskriptiv legimititet[redigera | redigera wikitext]

I utvidgad betydelse förekommer ordet även inom sociologin för att beteckna det rättfärdigade, tillåtna eller berättigade av något i en kultur eller ett samhälle med de normer som finns där. Max Weber talar om legitimitet i en deskriptiv mening när han definierar auktoritet i den betydelsen.[3] Webers legitimitet innebär dels att de underlydande accepterar auktoritetens anspråk på att vara just en auktoritet, och dels en tendens att följa auktoritetens order. Enligt Weber finns det tre distinkta legitimitetskällor i ett samhälle:

  1. Tradition – en stark tro på en viss politisk eller social ordning som har funnits där länge
  2. Karisma – en stark tro på samhällets ledare
  3. Legalitet – en stark tro på det rationella i samhällets lagar

Normativ legimititet[redigera | redigera wikitext]

Till skillnad från Webers deskriptiva analys har man inom politisk filosofi intresserat sig för normativa aspekter av legitimitet – om en statsmakts lagar, institutioner och maktutövande kan vara rättfärdigade i någon mening, trots att den som utsätts för statens maktutövande inte alls håller med om detta. Det centrala för den politiska legitimiteten är begreppet "samtycke" (en. consent) och hur det förhåller sig till medborgarnas eventuella plikt att följa myndigheternas befallningar.[4] Sedan 1600-talet har det funnits stor enighet om att ett uttryckligt samtycke är den primära källan till politisk legitimitet. Politisk legitimitet genererar i sin tur en moralisk plikt att följa lagarna och i förlängningen även de beslut som t.ex. myndigheter och representativa församlingar fattar. Problemet med den moderna staten är förstås vad som händer med dem som inte ger sitt samtycke, och om staten ändå kan ställa rättfärdiga krav på att lagarna efterlevs. Enligt vissa[5] kan autonoma individer inte vara bundna av en förpliktelse att följa befallningar oavsett befallningens innehåll, och därför kan staten aldrig ha legitimitet oavsett om det finns ett uttryckligt samtycke i botten eller inte. Enligt andra[6] är det skillnad på rättfärdigad auktoritet i meningen att ha rätt att inneha ett politiskt ämbete, och legitima beslut. Enligt den här analysen kan även en auktoritet som tillkommit på ett legitimt sätt fatta ett illegitimt beslut.[4]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Andrén, Nils: uppslagsverk/encyklopedi/lång/legitimitet i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 22 januari 2016.
  2. ^ SAOB – Svenska Akademiens ordbok → Legitimitet
  3. ^ Rubenowitz, Sigvard (2004). Organisationspsykologi och ledarskap. Sigward Rubenowitz och Studentlitteratur. Sid. 16,17,133. ISBN 978-91-44-04190-2 
  4. ^ [a b] Uppslagsordet Political Legitimacy från Stanford Encyclopedia of Philosophy av Fabienne Peter.
  5. ^ T.ex. Robert Paul Wolff i In Defense of Anarchism, 1970.
  6. ^ T.ex. William Edmunsson i Three Anarchical Fallacies 1998.

Litteratur[redigera | redigera wikitext]