Linta gravfält

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Linta gravfält, Bromma är ett gravfält som ligger i stadsdelen Riksby i Bromma i Västerort i Stockholms län öster om Bromma kyrka vid nuvarande Kvarnbacksvägen, där den vägen gör en sväng norrut mot Volvo Aero. I skogsbacken öster om vägen till miljöstationen ligger flera husgrunder från medeltiden. Här låg den medeltida byn, Linta by, till in på 1500-talet. Då flyttade den söderut till den gräsbevuxna sluttningen mellan vad som idag är Kvarnbacksvägen och berget där Linta gravfält är beläget.

Gravfältet vid byn Linta är Brommas största gravfält, det tillhörde byn Linta och existerade i 1100 år från 500-talet till 1600-talet. Gravfältet är från järnåldern och det har troligen närmare 100 gravar. De flesta gravarna är runda stensättningar, men det finns även fyrkantiga stensättningar och ett antal högar. Enstaka gravar är från vendeltid (550-800 e.Kr.), men merparten är anlagda under vikingatid (800-1050 e.Kr.). Området har också flera husgrunder och en brunn.[1]

Fornminnesskylt[redigera | redigera wikitext]

Vid gravfältet vid byn Linta sattes en fornminnesskylt upp den 25 april 2012 i närvaro av Barbro Århem från Stockholms stadsmuseum och Nils Ringstedt som representant för Bromma hembygdsförening. Bromma hembygdsförening och Stockholms stadsmuseum samarbetar med uppsättning av skyltar till kulturminnen i Bromma. Hittills har de gemensamt satt upp 15 skyltar till Brommas skyddade kulturminnen. Gravfältskartan från 1935 visar undersökta och återställda fornlämningar, undersökta och borttagna fornlämningar. Det är en bra och tydlig karta i färg och som också visar skyltens plats. Kartan visar också stenar, berg i dagen, stigar och gropar samt var runstenen, den så kallade Gliastenen är belägen. Gliastenen flyttades 1951 från Glia gravfält till Linta gravfält. Fosfatvärden över +120 finns också utsatta på kartan.[2] Skylten är rest vid gravfältet på östra sidan av vägen till miljöstationen från Kvarnbacksvägen och nära skylten till en runsten, Gliastenen.[3][4][5]

Gravfältets läge[redigera | redigera wikitext]

Brommakarta från 1750. Del av Georg Biurmans karta över Stockholm med omgivning, som visar Brommalandet.

Gravfältet ligger på en moränhöjd i nord-sydlig riktning. Även spår av husgrunder finns här. När flygfältet byggdes i mitten på 1930-talet kalhöggs norra hälften av höjden. Då tog man bort närmare 23000 m3 buskar , cirka 2000 stubbar och 410 träd. 1938-1939 vårdades gravfältet och i början av 2000-talet. Stockholms stads Exploateringskontor, som ansvarar för området, har lovat att gravfältet ska röjas. Många gravar syns inte tydligt, men de röjda partierna visar gravar, medeltida husgrunder och en brunn. I sydväst ligger den största högen och den var under forntiden synlig från Ulvsunda. Gravfältet är uppdelat i två tydliga hälfter, en nordlig och en sydlig, med några enstaka gravar däremellan. Platsen var gynnsam för bosättning under forntiden. Lintas gamla byplats låg i det låglänta röjda området väster om moränhöjden. De höga fosfatvärdena antyder detta. Höga fosfatvärden lagras i marken efter förmultning av avfall från måltider, spillning och slakt av boskap. Gravar ger något lägre fosfatvärden. Fosfatvärdena finns också utsatta på kartan på skylten, som finns uppsatt vid gravfältet. Gravfältet anlades på höjden och dess sluttningar. Där senare Bromma flygfält byggdes fanns tidigare ängs- och åkermarker. Källan eller brunnen av de boendes vatten var en viktig tillgång för bebyggelsen. Genom ett stensatt dike avvattnades brunnen. Diket fylldes dock igen vid undersökningarna på 1930-talet. I den stensatta brunnen påträffades inga fynd.[1]

Gliavägen - Brommas äldsta väg[redigera | redigera wikitext]

Gliavägen är från förhistorisk tid och den sträckte sig från järnåldersgården Ulvsunda till Bromma kyrka, via Linta by. Runstenen, Gliastenen (RAÄ 38), stod tidigare längs Gliavägen på Glia gravbacke, men flyttades till Kvarnbacksvägn vid Linta gravfält 1951.

"Den smala väg, Gliavägen, som förde från Ulvsunda till Bromma kyrka har med säkerhet sin upprinnelse i förhistorisk tid. Vägen har under äldre tider utgjort en av huvudlederna till lands i Bromma. Vattenvägarna spelade visserligen en avgjort större roll än landsvägarna, men en blick på kartan visar, att redan under den fasta bebyggelsens första skede i dessa trakter, vattenvägarna icke kunna ha haft stor betydelse för förbindelsen mellan byarna. Gliavägen, som förenat tre av byarna och genom utmarken Hammaren fört fram till den centrala plats, där Bromma kyrka kom att förläggas, har naturligtvis under tidernas lopp företett smärre avvikelser. Men dess huvudsakliga sträckning på de torra, tämligen jämna bergssluttningarna är ursprunglig."[6]

Gliavägen ligger stadsdelen Bromma Kyrka. Enligt boken Stockholms gatunamn från 1992 har vägen "av ålder burit namnet efter gården Glia", enligt Namnberedningen (NB). Byn och senare gården Glia låg inom det nuvarande flygfältsområdet. Namnet Glia (I Glyo 1409) uppfattas av Jöran Sahlgren såsom ett bäcknamn, "bildat till samma stam som ordet gli i "fiskyngel" och med betydelsen "glänsande, glittrande". Glia gravfält nås via nuvarande Gliavägen öster om och gångvägar genom Kortenslunds koloniområde (Koloniträdgårdsföreningen Linnéa) fram till en golfbana. Gravfältet ligger norr om golfbanan där.

Gravfältet användes under 1100 år från 500-talet till 1600-talet[redigera | redigera wikitext]

Linta har existerat från 500-talet till 1600-talet, således i ungefär 1100 år. Gravfältet, som är från järnåldern, har troligen närmare 100 gravar. Byn Linta låg från cirka 1361 under kyrkliga institutioner i Stockholm. År 1549 var byn hospitalgods. Enligt arkeologen Hans Hansson skulle en arkeologisk undersökning av backsluttningen söder om gravfältet bli mycket givande. Man kan se terrasseringar svagt innan gräset på backsluttningen växt sig högt. På dessa låg troligen husen i 1600-talsbyn. Arkeologiska undersökningar under 1930-talet gjordes inte i den förhistoriska delen av byplatsen. Undersökningar gjordes endast i några gravar och i medeltida husgrunder. Idag ligger handels- och industribyggnader på den förhistoriska byplatsen.[1]

I den norra delen på gravfältet ligger de äldsta gravarna. De gravarna anlades under 500-talet och 600-talet. De sannolikt yngsta gravarna finns i söder med gravfältets största grav, ca 2,5 m hög, kanske den största högen i Bromma. Kanske ligger någon av storbönderna i Ulvsunda begravd här, enligt Nils Ringstedt. Antalet gårdar respektive hushåll var under yngre järnålder och tidig medeltid högst två. Senare blev det tre hemman, som under 1600-talet flyttades till den nu gräsbevuxna sluttningen norr om Kvarnbacksvägen. Den byplatsen är inte undersökt, men arkeologen Hans Hansson skrev i en rapport (troligen i slutet av 1930) att "… undersökningar böra omfatta även 1600-talets byplats".[1]

Brommas största gravfält[redigera | redigera wikitext]

De flesta gravarna är anlagda under vikingatid (800-1050 e.Kr.), men några enstaka gravar är från vendeltid (550-800 e.Kr.). En mycket stor hög finns i södra delen av gravfältet. Det är den största i Bromma. Den högen är troligen större än högen med bautastenen i Eneby, som ligger i den vackra parken vid Eneby gamla gravfält. Stenen, som finns på en av högarna, är Brommas enda bautasten och den är ända från folkvandringstiden, en historisk epok under järnåldern. De gravar som undersökts vid Eneby visar att bebyggelse funnits där redan år 400 e.Kr. I den mycket stora högen vid Linta gravfält är sannolikt en person med hög social status begravd. Nils Ringstedt och Bengt Windelhed antar att det kan vara någon som ägde Ulvsunda i forntiden. Högen ligger nämligen ovanför Lillsjön med forntida utsikt mot den gamla gårdsplatsen.[7]

Undersökningar och gravfynd[redigera | redigera wikitext]

På 1930-talet undersöktes platsen är delvis. Man undersökte sju stensättningar, fyra husgrunder, en rektangulär yta, tolkad som boskapsfålla samt brunnen, och därefter återställdes platsen. I gravarna påträffades bronsspännen, ringsölja, bronsnål, järnnål, glaspärlor, skifferbryne, bröd, krossade lerkärl och nitnaglar. Dessutom fanns brända ben från de döda som enligt dåtida sed kremerades. I husgrunderna, som tillhört den medeltida byn Linta, hittades järnbeslag, järnfragment, skifferbryne, ett tyskt silvermynt från 1000-talet och en supkopp av tenn troligen från 1500-talet.

Linta by åren 1361-1569[redigera | redigera wikitext]

Sankta Klara kloster i Stockholm på Stadsholmen avbildat på Blodbadsplanschen, 1524.

Sammanfattning[redigera | redigera wikitext]

År 1361 byter Kristina Magnusdotter (Folkungaättens oäkta gren) bort 4:0:4 till sin dotter Birgitta Finvidsdotter (Frösviksätten) mot jord i Hammarby i Hammarby socken. Därpå ger Birgitta Finvidsdotter av sitt fädernegods 4:0:4 till Klara kloster som ingift för sig och fyra jungfrur. Linta by uppges omkring 1540 ha bestått av fyra gårdar och åren 1545-1557 är Linta Danvikens ladugård. År 1541 har Klara kloster två landbor, som vardera har 2:0 och räntar ½ läst korn, 2:0 avradspenningar, 1 får, 20 ägg, 6 dagsverken, 4 biskopshästar och 2 kungshästar. År 1551 omnämns Linta som "avelsgård" under Danvikens hospital. År 1559 förlänar Gustav Vasa Linta till svarvaren Måns Jönsson.[8]

Skriftliga belägg[redigera | redigera wikitext]

Namnet Linta är skriftligt belagt 1361. Då gav fru Christina Månsdotter (Kristina Magnusdotter, i Folkungaättens oäkta gren) i Frösviksätten i Stockby, som lydde under Djursholms slott "sin dotter Birgitta Finwids 4 markland och 4 örtugsland i Linitorn, Bromma socken, säkerligen hela byn, och fick i vederlag 4 markland och 4 örtugsland i Hamarby i Hamarbo socken". Namnet Hamarby och Hamarbo torde vara det nutida Hammarby socken, Uppland, som 1291 stavades Hamarbo och 1323 Hamarby. Namnet kommer från kyrkbyn och innehåller hammar som betyder stenig höjd; stenbacke och by som betyder gård; by. Hammarby socken ligger vid Stockholmsåsen norr om Stockholm.

Samma dag donerades egendomen Linta till Sankta Klara kloster. Ett markland var under medeltiden i Svealand ett mått på värdet av en jordegendom, knutet till avkastningen snarare än till arealen. Ett markland = 8 öreland = 24 örtugland = 192 penningland = ca 24 tunnland och 1 örtugland = cirka 4000–5000 m2. Linta ska enligt en obestyrkt uppgift ha varit ladugård under Gråmunkeklostret i Stockholm (Gråbrödraklostret) efter 1366. Då fastställde riddaren Magnus Håkansson sin moders, abbedissan Birgitta Finwidsdotters, donation av Linitta till Sankta Klara kloster.[7]

Frösviksätten på 1300- och 1400-talen[redigera | redigera wikitext]

Frösviksätten är en nutida benämning på en gammal uppländsk frälseätt. Frösvik var namnet på ättens sätesgård. Ätten dog ut i slutet på 1300-talet och sätesgården ärvdes av ätten. Birgitta Finwidsdotters far var Finvid Nilsson (nämnd 1298-1327), som var ätten stamfar. Han blev slagen till riddare något av åren 1314-1318. Han var riksråd 1318-1319, men inte mera 1320. Den 25 mars 1327 uppgjorde han sitt testamente. Enligt testamentet ägde han jord i Alsike i Uppland, som han för gravplats donerade till Sko kloster. Han ägde också jord i Danderyds skeppslag i Uppland som han gav till Danderyds kyrka. Hans hustru hette Christina Månsdotter (Kristina Magnusdotter). Det är möjligt att hon var dotter till Magnus Gregersson (Folkungaättens oäkta gren). Paret hade två barn, Birgitta Finvidsdotter och Finvid Finvidsson. Birgitta Finvidsdotter gifte sig med Håkan Magnusson av ätten Leopard (Magnus Marinassons ätt). Hon levde ännu 1343 men var död 1346. I samband med Birgitta nämns också en dotter. Efter makens död gick hon i Sankta Klara kloster i Stockholm. Hon nämns som klostrets abbedissa åren 1364-1366. Hennes bror Finvid Finvidsson nämns tidigast 1351. Han var riksråd från 1362 och levde ännu 1378 men var död 19 november 1383.

Arv och eget under 1500-talet[redigera | redigera wikitext]

På 1500-talet skrevs namnt Linta Linitte och 1871 skrevs det Lynta. 1569 lades byn under kungsgården Torvesund, som var en föregångare till Drottningholms slott. På 1600-talet flyttades bebyggelsen i Linta till ett läge strax norr om Kvarnbacksvägen, men avhystes redan under 1600-talets senare hälft. Enligt Hans Hansson nämns i jordeboken 1539 två landbönder. De hette Nils och Simon i Lymitte (Linitte). Gårdarna upptas var och en för två markland. Jämte Ekeby var gårdarna de enda av den storleken i socknen. Tio år senare låg gårdarna under Danvikens hospital i Danviken i Nacka och de brukas som en avelsgård. År 1569 lades gården som arv och eget (det vill säga att de ingick i kungens personliga jordinnehav) under Torvesund (Drottningholm). Byn bestod då av tre hemman. Så var fallet till 1641. Det året kom gårdarna i Lennart TorstenssonsUlvsunda ägor. Han lade in den nyförvärvade marken i säteriet. Byn Linta lades ner under senare hälften av 1600-talet. En mindre del av Linta lades i sambruk med det förutvarande frälsetorpet Glia. Det fick, som nämnts ovan, ett halvt mantal.[7]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Nils Ringstedt, Brommas skyltade kulturminnen – en kulturhistorisk vägvisare, Bromma Hembygdsförenings skrift nr 4, 2013, sidorna 67-70. ISBN 978-91-86939-37-3.
  2. ^ Stockholmskällan, Gravfältet vid byn Linta, RAÄ28 i Bromma. Bromma hembygdsförening och Stockholms stadsmuseum i samarbete.
  3. ^ Stockholmskällan. Förstoring av skylten som finns uppsatt vid Linta gravfält.
  4. ^ Stockholmskällan, Gravfältet vid Linta, RAÄ28, från vendeltid (440-800 e.Kr.) och vikingatid (800-1050 e.Kr.).
  5. ^ Stockholmskällan, Informationsskyltar i Bromma från Stockholms stadsmuseum.
  6. ^ [ http://www.ulvsunda.org/dokument/dokument5.doc Hans Törnsäter, Gliavägen, Den forntida kyrkvägen från Ulvsunda gård till Bromma kyrka och annan kulturhistoria.]
  7. ^ [a b c] Nils Ringstedt, Byar, gårdar och säterier i Bromma, 2015, sidorna 66-67. ISBN 978-91-86939-61-8.
  8. ^ Olle Ferm, Mats Johansson, Sigurd Rahmqvist, Det medeltida Sverige, Attundaland, 1992, sid. 247-248.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Nils Ringstedt, Byar, gårdar och säterier i Bromma, 2015, sidorna 66-67. ISBN 978-91-86939-61-8.
  • Nils Ringstedt, Brommas skyltade kulturminnen – en kulturhistorisk vägvisare, Bromma Hembygdsförenings skrift nr 4, 2013, sidorna 67-70. ISBN 978-91-86939-37-3.
  • Nils Ringstedt, Torpen i Bromma, Historik, lägen och lämningar, Bromma hembygdsförenings skrift nr 3, 2010. ISBN 978-91-85671-70-0.
  • Bromma hembygdsförening, Sevärdheter kring Lillsjön, Kulturstig 7, 2003.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]