Lotta Svärd-organisationen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För organisationen i Sverige, se Lottorna.
Lotta Svärd-organisationen
Lotta Svärd-märke, designat av Eric Vasström 1921.
Grundad 1920
Nedlagd 1944
Officiella språk Finska
Svenska

Lotta Svärd-organisationen var en frivilligorganisation för kvinnor som verkade i Finland under åren 1920-1944. Den var inspiration för den svenska organisationen Lottorna. Namnet kommer från personen Lotta Svärd i Johan Ludvig Runebergs Fänrik Ståls sägner, som behandlar kriget mellan Sverige och Ryssland 1808-1809. Namnet användes första gången i Riihimäki den 19 november 1918.

Initialt arbetade kvinnliga frivilliga inom försvaret som sanitärer inom skyddskårerna, som brandmän och med sömnad. Termen lottor användes inte då. Så småningom började dessa frivilligkvinnor att organisera sig, och efter lång diskussion valde man namnet Lotta Svärd. År 1920 ansågs att en självständig organisation var nödvändig, varefter föreningen Lotta Svärd registrerades den 9 september 1920.

Krigsåren[redigera | redigera wikitext]

Lottor under andra världskriget.
Kvinna i lottauniform.

Under de första åren byttes ordförande ofta, men 1931 fattades beslut om att välja en permanent ordförande. Posten gick till Fanni Luukkonen, som var överlärare vid lärarseminariet i Sordavala och som hade verkat som ordförande sedan 1929. Hon var därefter ordförande tills föreningen upphörde 1944. Hon besökte den 19 maj 1943 Adolf Hitler och mottog då riddarkorset med örn för sin "kamp mot bolsjevismen".

Lotta Svärds stadgar förnyades vid årsmötet 1941 varvid namnet ändrades till Lotta Svärd rf.

Under kriget arbetade lottorna som sanitärer, telefonister, kontorister, skötte kantiner samt arbetade som sjuksköterskor på fältsjukhusen. Under vinterkriget och under fortsättningskriget medförde lottornas arbete att ca 100 000 kunde avdelas för andra uppgifter, av dessa 50 % till fronttjänst. Lottornas insats motsvarade således omkring sju divisioner.

Smålottorna grundades 1931. Det var en barnorganisation som var öppen för alla som var åtta år fyllda. Under fortsättningskriget döptes Smålottorna om till Lottaflickorna. De hade ett eget emblem, en heraldisk ros. Verksamheten betonade fosterländskhet. Smålottorna deltog också i allehanda arbeten tillsammans med de vuxna lottorna. Lottaflickornas verksamhet upphörde samtidigt som Lotta Svärd. Medlemsantalet var då omkring 50 000.

Totalt var medlemsantalet i hela Lotta Svärd omkring 200 000 år 1944. Då kriget slutade den 9 september 1944 hade 287 lottor mist livet till följd av detta (113 dog av direkta krigshandlingar, 140 av olika sjukdomar och 34 i olyckor).

Efterkrigstiden[redigera | redigera wikitext]

Den allierade Kontrollkommissionen bestämde att de organisationer, som bedömdes vara fascistiska, skulle upplösas, däribland Lotta Svärd. Finlands regering förbjöd den 23 november 1944 Lotta Svärd på grund av sitt "nära samarbete med Skyddskårsrörelsen". Innan organisationen upplöstes, överfördes dess tillgångar till stiftelsen Vårdstiftelsen för Finlands Kvinnor (finska: Suomen Naisten Huoltosäätiö). Stiftelsen ordnade bland annat med matbespisning för behövande. Den 29 juni 2004 bytte den namn till Lotta Svärd-Stiftelsen. Vid sidan av stiftelse finns sedan 1992[1] också Suomen Lottaperinneliitto

Lottamuseer finns i dag i Ristijärvi, Seinäjoki, Villmanstrand och Tusby. Den 12 december 2005 var det premiär för filmen Löftet (Lupaus), som var finansierad av Lotta Svärd-Stiftelsen.

Lotta-emblemet[redigera | redigera wikitext]

Lotta Svärd-organisationens symbol designades av Eric Vasström och innehöll fyra heraldiska rosor och ett hakkors, varvid hakkorset symboliserade den stigande solen och lycka.[2]

Den estniska systerorganisationen[redigera | redigera wikitext]

I Estland fanns en systerorganisation "Naiskodukaitse" (Kvinnohemvärnet) som uppstått på samma sätt och med liknande ideal som Lotta Svärdrörelsen. Även denna förbjöds efter kriget, men påföljderna för medlemmarna var mera drakoniska än i Finland. Anna Tõrvand-Tellman, estnisk politiker och kvinnosakskvinna som varit med om att grunda rörelsen dömdes år 1940 till döden. Domen förvandlades senare till 12 år i fångläger. Hon dog 1953.[3]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från finskspråkiga Wikipedia
  • Koskimies, Airi och Koskimies, Rafael: Suomen lotta : katsaus lottajärjestön toimintaan.Weilin & Göös| 1964
  • Ruutikainen-Svala, Elli: Kuullos Pyhä Vala... - Raahen suojeluskuntapiirin historia 1917 — 1944. Ylivieska 1996. ellisvala.info
  • Paju, Imbi: Suomenlahden sisaret

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Suomen Lottaperinneliitto ry”. Suomen Lottaperinneliitto. http://www.suomenlottaperinneliitto.fi. Läst 4 april 2016. 
  2. ^ Syväranta lottamuseum[död länk]
  3. ^ Eesti Rahvusraamatukogu - National Library of Estonia (estniska)

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]