Hoppa till innehållet

Lotta Svärd-organisationen

Från Wikipedia
För organisationen i Sverige, se Lottorna.
Lotta Svärd-organisationen
Badge (AM 1996.71.213-1).jpg
Lotta Svärd-märke, ritat av Eric Vasström 1921.
Bildad9 september 1920
Tidigare namnLotta-Svärd (till 1941)
Nedlagd23 november 1944
TypFrivillig kvinnlig försvarsorganisation
Syfte/fokusStöd åt skyddskårerna och försvaret
SäteHelsingfors
PlatsFinland
Medlemmar242 000 (1944)
Officiella språkFinska
Svenska
OrdförandeFanni Luukkonen (1929–1944)
HuvudorganCentralstyrelsen
ModerorganisationSkyddskåren
Lottor besöks av Mannerheim cirka år 1920

Lotta Svärd-organisationen var en frivilligorganisation för kvinnor som verkade i Finland under åren 1920–1944. Organisationen var en i hela världen unik rörelse både till sitt medlemsantal och till sin betydelse för landets försvarsinsats. Organisationen var helt samorganiserad med skyddskårerna och hade som mest omkring 242 000 medlemmar. Under vinterkriget och fortsättningskriget utförde lottorna en rad olika uppgifter till stöd för försvaret och frigjorde därigenom manlig arbetskraft till militära uppgifter. Efter kriget tvångsupplöstes organisationen 1944 på order av den allierade Kontrollkommissionen, i enlighet med villkoren i Mellanfreden i Moskva. Lotta Svärd var förebild för organisationen Lottorna i Sverige.

Bakgrund och namn

[redigera | redigera wikitext]

Lotta Svärd-rörelsen fick sin början under kriget 1918 och tillkom på initiativ av skyddskårernas högsta ledning.[1] Namnet kommer från personen Lotta Svärd i Johan Ludvig Runebergs Fänrik Ståls sägner, som behandlar kriget mellan Sverige och Ryssland 1808–1809. Dikten skrevs 1853.[1] Namnet användes första gången i Riihimäki den 19 november 1918 om kvinnliga frivilliga inom försvaret.[källa behövs] Föreningen Lotta Svärd registrerades den 9 september 1920[källa behövs] och utsträcktes 1921 till att omfatta hela landet.[1]

Organisation

[redigera | redigera wikitext]
Kvinna i lottauniform under ett evenemang för historiskt återskapande 2005.

Rörelsen var uppdelad på lokalavdelningar som sammanfördes till distrikt (22 stycken 1921–1939, 34 från 1940). Lokalavdelningarna var indelade i fyra sektioner: vård-, fältköks-, utrustnings- samt insamlings- och kanslisektionerna. Efter vinterkriget delades den sistnämnda i insamlings- och underhållssektionen samt byrå- och förbindelsesektionen. Till förbindelsesektionen hörde signal-, luftbevaknings-, strålkastar- och väderlottor, och den fick en starkt ökad betydelse under fortsättningskriget.[1]

Medlemmarna var antingen aktiva eller passiva; de aktiva avgav lottalöfte och hade rätt att bära den fastställda grå lottadräkten med armbindel och lottabrosch. Den undre åldersgränsen var 17 år. Verksamheten leddes av en centralstyrelse vars ordförande utsågs av överbefälhavaren för skyddskårerna.[1]

Lotta Svärd hade ett eget utbildningsinstitut, Lotta Svärd-institutet i Tusby, som grundats före vinterkriget i närheten av skyddskårernas befälsskola.[2]

Under de första åren byttes ordförande ofta, men 1931 fattades beslut om att välja en permanent ordförande. Posten gick till Fanni Luukkonen, som var överlärare vid lärarseminariet i Sordavala[2] och som hade verkat som ordförande sedan 1929.[1] Hon var därefter ordförande tills föreningen upphörde 1944. Under vinterkriget tilldelades hon av fältmarskalk Gustaf Mannerheim Frihetskorsets orden av första klassen med svärd, som den första kvinna som mottagit denna orden.[2] Hon besökte den 19 maj 1943 Adolf Hitler och mottog då korset och kraschanen av Tyska örnens orden.[2] Luukkonen var den enda icke-tyska kvinna som tilldelats utmärkelsen.[2]

Vid årsmötet 1941 förnyades stadgarna och bindestrecket i organisationens namn togs bort, varvid namnet blev Lotta Svärd rf.[3]

Totalt var medlemsantalet i hela Lotta Svärd som mest omkring 242 000 (1944). År 1943 var 144 000 aktiva och 23 000 passiva medlemmar.[1] Vid Luukkonens tillträde som ordförande 1929 var antalet lottor omkring 60 000 med stödmedlemmar inräknade; år 1938 hade det redan överstigit 100 000.[2]

Smålottorna

[redigera | redigera wikitext]

Smålottorna grundades 1931 som en verksamhet för flickor i åldern 8–17 år.[1] Under fortsättningskriget döptes Smålottorna om till Lottaflickorna. De hade ett eget emblem, en heraldisk ros.[källa behövs] Verksamheten betonade fosterländskhet. Smålottorna deltog också i allehanda arbeten tillsammans med de vuxna lottorna. Lottaflickornas verksamhet upphörde samtidigt som Lotta Svärd. Medlemsantalet var då omkring 50 000.[1]

Krigsinsatsen

[redigera | redigera wikitext]
Lottor utför luftövervakning under fortsättningskriget.

Under krigen 1939–1944 var 25 000–35 000 lottor heltidsanställda av försvarsmakten i underhålls-, stabs- och luftbevakningsuppgifter. Därtill kom fältlottor på kommendering, årligen omkring 13 000, vilket frigjorde en division män för stridsinsatser. En lottakommendering var en tjänsteuppgift som utfördes av specialutbildade lottor, oftast på främmande ort inom fältarmén eller vid fortifikationsgrupperna, där de hade att sörja för bespisningen.[1]

Under vinter- och fortsättningskrigen fanns omkring 90 000 lottor i försvarsmaktens tjänst.[2] Under kriget arbetade lottorna som sanitärer, telefonister, kontorister, skötte kantiner samt arbetade som sjuksköterskor på fältsjukhusen.[1]

I slutet av fortsättningskriget existerade till och med en beväpnad lottaenhet, ett strålkastarbatteri inom Luftvärnsregementet 1, som sommaren 1944 utrustades med gevär på grund av faran för sabotage och luftlandsättning av fientliga trupper.[1] En ytterst viktig insats gjordes även av de ännu talrikare deltidsarbetande lottorna på hemmafronten.[1]

Då kriget slutade den 9 september 1944 hade sammanlagt omkring 300 lottor mist livet.[2]

Upplösning och stiftelsen

[redigera | redigera wikitext]

Den allierade Kontrollkommissionen bestämde att de organisationer, som bedömdes vara fascistiska, skulle upplösas, däribland Lotta Svärd.[källa behövs] Finlands regering förbjöd den 23 november 1944 Lotta Svärd på grund av dess "nära samarbete med Skyddskårsrörelsen".[1] Största delen av organisationens omfattande förmögenhet beslagtogs av staten, men en del av rörelsens medel överfördes till en nygrundad stiftelse, Vårdstiftelsen för Finlands Kvinnor (finska: Suomen Naisten Huoltosäätiö), som genom olika dotterbolag bedrev en omfattande affärsverksamhet under efterkrigsdecennierna.[1] Stiftelsen ordnade bland annat med matbespisning för behövande.[källa behövs] De av staten beslagtagna medlen överfördes 1952 till en stiftelse som bar den dåvarande presidenthustruns namn, Alli Paasikiven säätiö.[1]

År 1996 inrättade stiftelsen ett nationellt lottamuseum i en nybyggnad på rörelsens gamla kursgård Syväranta i Tusby, som hade brunnit ned 1947.[1] Den 29 juni 2004 bytte stiftelsen namn till Lotta Svärd-Stiftelsen(fi).[1]

Eftermäle

[redigera | redigera wikitext]

Under 1960- och 1970-talen var lottorna starkt kritiserade i vänsterkretsar och man ifrågasatte deras bevekelsegrunder och moral. Med tiden kom dock lottorna och deras verksamhet att uppskattas allt mer, även av statsmakten.[1] Efter Sovjetunionens sönderfall på 1990-talet gjordes en nytolkning av fredsfördraget i Paris och lottornas betydelse omvärderades.[1] År 1992 grundades Lottatraditionsförbundet i Finland på initiativ av några tidigare frontlottor.[1] De upprätthåller Lotta Svärd-organisationens forna ideal och sprider kunskap om organisationen.[4] Det finns fortfarande flera tusen lottor kvar som tjänstgjorde under kriget och är i behov av rehabilitering.[5]

Förutom Lottamuseet i Tusby, visas lottaverksamheten upp vid Ristijärvis skyddskår- och lottautställning(fi), Seinäjokis skyddskår- och lottamuseum(fi), Tammerfors skyddskår- och lottamuseum(fi) och Villmanstrands lottamuseum.

Filmen Löftet (Lupaus)(fi), som skildrar lottor under krigsåren, hade premiär 2 december 2005.[6]

Lotta-emblemet

[redigera | redigera wikitext]

Lotta Svärd-organisationens symbol ritades av Eric Vasström och togs i bruk 1921. Emblemet innehöll en blå hakkorsformation omgiven av fyra heraldiska rosor(fi). Hakkorset var en tusenårig lycksymbol som redan användes i skyddskårernas fanor och som finska försvarsmakten hade antagit 1918.[7]

Den estniska systerorganisationen

[redigera | redigera wikitext]

I Estland fanns en systerorganisation "Naiskodukaitse(en)" (Kvinnohemvärnet) som uppstått på samma sätt och med liknande "ideal" som Lotta Svärdrörelsen. Även denna förbjöds efter kriget, men påföljderna för medlemmarna var mera drakoniska än i Finland. Anna Tõrvand-Tellmann(en), estnisk politiker och kvinnosakskvinna som varit med om att grunda rörelsen dömdes år 1940 till döden. Domen förvandlades senare till 12 år i fångläger. Hon dog 1953.[8]

Se även

[redigera | redigera wikitext]

Framstående lottor

[redigera | redigera wikitext]
  • Fanni Luukkonen, ordförande 1929–1944[2]
  • Hilja Riipinen, central gestalt i rörelsens begynnelseskede och utformare av den s.k. lottaandan, huvudredaktör för tidningen Lotta Svärd från grundandet 1928 till 1936[9]
  • Aina Rosina Standertskjöld, ordförande för Nylands södra Lotta Svärd-distrikt 1927–1939
  • Ruth Munck, sjuksköterska, aktiv på ledande poster i rörelsen på 1920- och 1930-talen[10]
  • Augusta Krook, grundare av Lotta Svärds första lokalavdelning i Helsingfors 1919

Källor

[redigera | redigera wikitext]
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från finskspråkiga Wikipedia.
  • Koskimies, Airi och Koskimies, Rafael: Suomen lotta : katsaus lottajärjestön toimintaan.Weilin & Göös| 1964
  • Ruutikainen-Svala, Elli: Kuullos Pyhä Vala... - Raahen suojeluskuntapiirin historia 1917 — 1944. Ylivieska 1996. ellisvala.info[död länk]
  • Paju, Imbi: Suomenlahden sisaret

Noter

[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Lotta_Svärd-organisationen&oldid=59209999”