Skyddskåren

Skyddskårsorganisationen
Skyddskårsorganisationens tjänstetecken
Information
Officiellt namn	Suojeluskuntajärjestö
Datum	1917–1944
Land
Typ	Frivillig försvarsorganisation
Roll	Främja försvarsduglighet, försvara fosterlandet och den lagliga samhällsordningen
Efterföljare	Landskapstrupperna (2010–)
Storlek	ca 100 000–126 000 medlemmar
Högkvarter	Helsingfors
Befälhavare
Befälhavare	G.D. von Essen (1919–1921)
Befälhavare	Lauri Malmberg (1921–1944)

Skyddskårsorganisationen (finska: Suojeluskuntajärjestö) var en frivillig försvarsorganisation i Finland av hemvärnstyp som existerade 1917–1944. Organisationen tillhörde republikens krigsmakt och hade till uppgift att främja folkets försvarsduglighet samt försvara fosterlandet och den lagliga samhällsordningen. Skyddskårsrörelsen var under 1920- och 30-talen en av Finlands största folkrörelser med upp till 126 000 medlemmar, och var helt samorganiserad med kvinnoorganisationen Lotta Svärd av liknande storlek. Den avvecklades och förbjöds av Kontrollkommissionen år 1944 efter andra världskriget. Sedan 2010 har Landskapstrupperna etablerats som även de är av hemvärnstyp.

Uppdrag

Skyddskårsorganisationen hade regeringens uppdrag att befrämja folkets försvarsduglighet samt att försvara fosterlandet och den lagliga samhällsordningen. Skyddskårsorganisationens högste chef bar titeln överbefälhavare 1919–1927 och därefter befälhavare, och var på samma sätt som arméchefen underställd republikens president.

Historia

Skyddskåren i Nummi.

Skyddskårernas överbefälhavare Lauri Malmberg i skyddskårsuniform modell 1927.

Skyddskårsläkare i uniform modell 1927 med skyddskårens tjänstetecken.

Skyddskårsman i uniform modell 1927 med skyddskårens tjänstetecken.

Skyddskårsuniform cirka 1924, med tjänsteställningstecken för kompanichef. Armémuseum.

Föregångare till skyddskårerna var de skyddsgarden som bildades för att upprätthålla lag och ordning under storstrejken 1905 samt det så kallade Voimaförbundet, som bildades i december 1906 men snart upplöstes.

Efter marsrevolutionen 1917 bildades på nytt frivilliga skyddskårer, vilka inför finska inbördeskriget 1918 förklarades som regeringstrupper. I augusti 1918 utfärdade senaten en skyddskårsförordning som reglerade kårernas syfte, organisation och förhållande till civila myndigheter. Enligt förordningen skulle skyddskårerna bland annat verka som stöd för den reguljära armén. Genom lag stiftad av riksdagen 1927 blev skyddskårsorganisationen formellt en del av republikens krigsmakt.

Hösten 1921 uppstod en politisk kris i skyddskårernas ledning, den så kallade skyddskårskonflikten, och man sökte en utomstående person som kunde inta en medlande roll som ny befälhavare. Lauri Malmberg övertalades av bland andra aktivisten Elmo E. Kaila och försvarsminister Bruno Jalander att åta sig uppgiften. Enligt Malmbergs uppfattning skulle skyddskårerna inte utvecklas som en "vit klassarmé" utan som en försvarsorganisation för hela folket, och under hans ledning kom organisationen att framhäva sin strikt militära och opolitiska funktion.

Delar av skyddskårerna stod dock bakom det misslyckade så kallade Mäntsäläupproret år 1932, då flera hundra skyddskårister som stödde Lapporörelsen samlades i Mäntsälä och krävde regeringens avgång. Malmberg fick av president Svinhufvud uppdraget att göra slut på upproret. Händelserna gav upphov till allvarliga beskyllningar mot skyddskårerna, och befälhavaren blev tvungen att betona att organisationen var trogen den lagliga överheten och skulle hållas utanför all partipolitisk verksamhet.

Den finska försvarsmakten omorganiserades 1933 och övergick då till territorialsystemet, som grundade sig på skyddskårernas indelning.^{[källa behövs]} Skyddskårsorganisationen anknöts allt närmare till försvarsmakten.

När krigshotet ökade hösten 1939 fastställdes att skyddskårernas stab skulle bilda stommen till hemmatruppernas stab och att befälhavaren för skyddskårerna skulle bli chef för hemmatrupperna. Deras viktigaste uppgift var att bilda nya trupper och utbilda dem. Malmberg skötte denna uppgift under vinterkriget, mellanfreden samt fortsättningskriget.

Skyddskårsorganisationen upplöstes hösten 1944 i enlighet med villkoren i vapenstilleståndsavtalet mellan Finland och Sovjetunionen. Den allierade Kontrollkommissionen krävde att organisationen skulle avvecklas. Innan upplösningen skaffade Malmberg fullmakt av skyddskårernas representantmöte att överlåta organisationens egendom. Med ett gåvobrev daterat den 6 november 1944 donerade han den egendom som skyddskårernas stab innehade till Finlands Röda Kors. Den 3 november 1944 stiftade riksdagen en lag som upphävde 1927 års lag om skyddskårsorganisationen. Organisationens uppgifter inom territorialförsvaret och de tjänster som behövdes för detta överfördes till försvarsmakten. I sin sista dagorder, som Malmberg läste upp i radio, tackade han skyddskårernas medlemmar.

Organisation

Distriktsindelning

Under skyddskårsorganisationens överbefälhavare leddes verksamheten av en huvudstab. Landet var indelat i 22 skyddskårsdistrikt. Under vinterkriget och under tiden mellan vinter- och fortsättningskriget utökades antalet till 34.^{[källa behövs]} Av dessa var "Nylands södra" och "Vasa" skyddskårsdistrikt svenskspråkiga, "Helsingfors" och "Åbolands" var tvåspråkiga. "Raseborgs" skyddskårsdistrikt var också svenskspråkigt.^{[källa behövs]} I varje kommun fanns minst en lokal skyddskår; i många dock flera. Flera skyddskårer kunde sammanföras till en skyddskårskrets. Som mest fanns det 714 lokala skyddskårer (1944).

Befäl och förvaltning

Officerare från armén tjänstgjorde i skyddskårens huvudstab, i distriktsstaberna och som kretsbefälhavare. De lokala skyddskårerna var indelade i kompanier eller plutoner.^{[källa behövs]} De lokala cheferna var reservofficerare eller reservunderofficerare som erhöll ett mindre arvode. Skyddskårernas medlemmar valde på riks-, distrikts- och lokalnivå en "vald stab" av förtroendemän som biträdde och var rådgivare åt respektive chef, framförallt i ekonomiska frågor. Befälet skulle åtnjuta medlemmarnas förtroende. Skyddskårernas befälsskola (SkPK) låg i Tusby. Skyddskårerna var helt samorganiserade med systerorganisationen Lotta Svärd.

Soldatgossarna

En särskild gren av organisationen bildade pojkverksamheten, som sysselsatte och utbildade pojkar i åldern 10–16 år i terrängsport, friidrott, bollspel och miniatyrgevärsskytte. År 1941 sammanfördes pojkavdelningarna till en egen organisation under namnet Soldatgossarna, efter dikten "Soldatgossen" i Runebergs Fänrik Ståls sägner. Soldatgossarna gjorde insatser på hemmafronten genom insamling av skrot och lump, jordbruksarbete och ordonnanstjänst.

Tidskrifter

Skyddskårsorganisationerna utgav flera tidskrifter. Den nationella tidskriften Hakkapeliitta^(fi) utgavs 1925-1944 och nådde en upplaga på 40 000 exemplar. Tidskriften planerades och formgavs av konstnären och skyddskårsofficeren Aarno Karimo, som även blev dess förste chefredaktör. Den svenskspråkiga tidskriften Skyddskåristen grundades 1928.

Idrott och utbildning

Utbildningen skedde i form av kurser, övningar och tävlingar. Skyttetävlingarna i skol- och fältskjutning, terrängskjutning och taktisk stridsskjutning samlade årligen omkring 100 000 deltagare. Vintertid anordnades terrängskidning och skidskytte med stor uppslutning. Skyddskårerna gjorde en banbrytande insats för att sprida orienteringen i Finland. På 1930-talet tillkom grenen militärkamp. Också friidrott, särskilt löpning och femkamp, var omtyckta tävlingsidrotter.

Ekonomi

Skyddskårerna hade rätt att förvärva egendom och disponera över egna insamlade medel. Statsanslaget uppgick 1938 till 71,7 miljoner mark, motsvarande 1,3 procent av statsutgifterna och 10 procent av försvarsbudgeten. Organisationen hade ett eget handelsföretag, Skoha^(fi) (Suojeluskuntien kauppa Oy), för handel med utrustning och vapen, samt en egen vapen- och ammunitionsfabrik, Sako.

Skyddskårseden

Skyddskårernas egentliga medlemmar skulle avlägga en högtidlig försäkran, den så kallade skyddskårseden. I denna lovade medlemmen att troget verka för organisationens syften, underordna sig militär ordning och disciplin samt fullgöra sina plikter och uppgifter.

Den svenska lydelsen av eden löd:^{[källa behövs]}

Jag N. N lovar och försäkrar vid allt som för mig heligt och dyrbart är, att såsom Skyddskårens aktiva medlem under såväl

freds- som krigstid redligen deltaga i fäderneslandets och den lagliga samhällsordningens försvar, underkasta mig den

militära ordningen och disciplinen samt uppfylla mina skyldigheter och mig givna uppdrag.

Social sammansättning

Samhällsklass	1917	1922	1933
Eliten	1 %	0,5 %	< 1 %
Medelklass	50 %	45 %	28 %
Bönder	44 %	45 %	52 %
Arbetare	5 %	12 %	20 %
Oklassificerade	< 1 %	1 %	< 1 %

^{[källa behövs]}

Framstående skyddskårister

• Lauri Malmberg (1888–1948) – befälhavare/kommendör för skyddskårerna 1921–1944.
• Aarno Karimo (1886–1952) – chef för Viborgs skyddskårsdistrikt 1919–1925, initiativtagare till distriktssystemet, grundare av tidskriften Hakkapeliitta.
• Elmo E. Kaila (1888–1935) – organiserade skyddskårer 1917–1918, chefredaktör för Suojeluskuntalaisen Lehti, central ideolog bakom skyddskårernas nationella breddning.
• Thure Svedlin (1891–1959) – organiserade vapenanskaffning och skyddskårsutbildningen 1918, grundade krigsskolorna i Vindala och Vörå.
• Armas Saastamoinen (1886–1932) – organiserade skyddskårer i norra Savolax 1917, var på förslag som överbefälhavare 1921.
• Kurt Martti Wallenius (1893–1984) – chef för skyddskåren i norra Finland 1918, generalsekreterare för Lapporörelsen 1931–1932, ledare för Mäntsäläupproret.
• Kalle Lehmus (1907–1987) – grundade Sörnäsregementet för att värva arbetare till skyddskårerna, medlem av kommittén för skyddskårernas egendomsöverföring 1947.
• Kai Donner (1888–1935) – ledande gestalt i skyddskåren från 1918, huvudredaktör för veckotidningen Suunta^(fi) 1920–1922.

Liknande i andra länder

Skyddskårer fanns även i Estland, Lettland och Litauen som likt Finland var under ryskt herravälde fram till slutet av Första världskriget.^{[källa behövs]}

• Estniska hemvärnet, Kaitseliit^(et), 1918-1940, återupprättat 1990.
• Lettiska hemvärnet, Aizsargi, 1918-1940, återupprättat som Zemessardze^(lv) 1990.
• Litauiska hemvärnet, Lietuvos Šaulių Sąjunga^(lt), 1918-1940, återupprättat 1990.

Bildgalleri

• 
  Utspisning vid Helsingfors skyddskårers övning 27 november 1936.
• 
  Skyddskårs-
  artilleriet var huvudsakligen utrustad med 7,6 cm fältkanon m/1902 (27 november 1936).
• 
  En kulspruta underhålls i skyddskårens tält (27 november 1936).
• 
  Skyddskårsbefäl vid skjutövning med pistol, 1941.

Se även

• Sydvästra Finlands Skyddskår
• De vita och vitgardist
• Finska inbördeskriget
• Skyddskårskonflikten
• Ålands Hemvärn^(fi)

Externa länkar

• Vasa skyddskårs arkiv vid Svenska litteratursällskapet i Finland
• Tjöck skyddskårs arkiv vid Svenska litteratursällskapet i Finland
• Kyrkslätt skyddskårs arkiv vid Svenska litteratursällskapet i Finland