Magdalena Rudenschöld

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Magdalena Rudenschöld
Magdalena Charlotta Rudenschöld.jpg
Född3 januari 1766[1]
Jakobs församling[1]Sverige
Död5 mars 1823[1] (57 år)
Jakobs församling[1]
NationalitetSvensk
SysselsättningHovdam[1]
Make/makaogift[1]
FöräldrarCarl Rudenschöld[1]
Christina Sofia Bielke
SläktingarTure Gabriel Rudenschöld den äldre (syskon)
Redigera Wikidata

Magdalena Charlotta Rudenschöld, född 1 januari 1766 i Stockholm, död 5 mars 1823 där, var en svensk grevinna, hovdam och målare. Hon hade ett livslångt förhållande med Gustaf Mauritz Armfelt från år 1783 och fick med honom 3 barn, varav 2 barn dog vid födelsen.

Rudenschöld betraktas som den första politiska fången på Långholmens spinnhus.[2]

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Hon var dotter till riksrådet greve Carl Rudenschöld (statssekreterare och hovkansler vid Kung Adolf Fredriks Hov) och grevinnan Kristina Sofia Bielke, en dotterdotter till Christina Piper samt syster till Thure Gabriel Rudenschöld. Rudensköld blev 1784 hovdam hos prinsessan Sofia Albertina, syster till Gustav III. Hon beskrivs som vacker, intelligent och passionerad, kvicktänkt och rolig. Vid hovet uppvaktades Magdalena av många män, men hon föll för Mauritz Armfeldt som redan var gift och som var Gustaf IIIs närmaste rådgivare. Armfeldt var av finskt påbrå och en duktig militär. På denna tid var det vanligt att man ingick resonemangsäktenskap och att männen samtidigt hade älskarinnor på sidan av. Det blev Magdalena Rudenskölds roll. Hertig Karl, som var gift med Hedvig Elisabet Charlotta, ville också ha en relation med Magdalena, men Magdalena ville vara Armfeldt lojal och det var Armfeldt hon älskade. Därför nobbade hon Hertig Karl, som hon inte gillade.

Konspirationen[redigera | redigera wikitext]

När Gustaf III tillträdde som kung 1782, hade det pågått mycket strider i vår riksdag, det som kom att benämnas "Hattarna och Mössorna". Den konservativa adeln, "Hattarna", ville kriga mer och ville också samla makten hos adeln medan Mössorna var mindre för krig och ville reformera landet. Den konservativa adeln gillade inte Gustaf IIIs reformer där dessa konservativa förlorade mycket makt. Däribland avskaffade Gustaf III dödsstraffet och han ändrade så att gemene man kunde söka tjänstgöringar som tidigare varit vikta för enbart adeln, han ville att ståndsindelningen skulle avta. Gustaf III hade också låtit fängsla några äldre adelsmän som försökte förhindra de förändringar som Gustaf III ville genomföra. Flera av de konservativa adelsmännen gillade inte heller att Gustaf III ägnade så mycket tid åt att utveckla kulturen i vårt land, starkt influerad av det franska hovet. Däribland skapade Gustaf III den svenska akademin, byggde Kungliga Operan och Kungliga Teatern. Således fick Gustaf III många fiender. Magdalena Rudensköld och Armfeldt hörde till Gustaf IIIs närmaste vänner.

När Gustaf III mördades i mars 1792, anklagades just Armfeldt och Rudensköld snabbt för att vara med i konspirationen mot kungen. Dessa konservativa adelsmän hävdade att hon skrivit om det planerade mordet på Gustaf III, vilket inte är troligt hon och Armfeldt dels hörde till Gustaf IIIs närmaste vänner och anförtrodda - dels att kvinnor inte fick vara med under sådan avhandling och planering likväl som de inte fick närvara och vara delaktiga i planeringen av militär planering. Kvinnor inom hovet hade en social roll, men inte en strategisk eller militär. Armfeldt var vid tidpunkten beordrad tjänstgöring i Neapel och han kunde därifrån fly.


Rättegång[redigera | redigera wikitext]

Magdalena Rudensköld togs till fånga 18 december 1793 och sattes i en mörk fängelsehåla på Riddarholmen där hon hade svårt att skilja på natt och dag. Hon utsattes för förhör och prygling i 9 månader men man hade inga bevis för att hon var skyldig. Reuterholm lät därför muta en postman i Hamburg för att försöka komma över korrespondens mellan Magdalena och Armfeldt och de sade sig därigenom ha kommit över kopior på brevväxlingen mellan dem och där hon skrivit några föraktfulla rader om Hertig Karl och där de skrivit om att de måste försöka störta regeringen om Reuterholm tog makten. Gustaf IIIs syster Sofia Albertina liksom kronprins Gustaf IV Adolf försökte frikänna Magdalena Rudensköld från skuld, men lyckades inte. Flera "Gustavianer" fängslades av Reuterholm och Hertig Karl, som tog över såsom förmyndarregering eftersom Gustaf IIIs son ännu var minderårig. Magdalena Rudensköld förlorade sitt adelsvapen och adelsnamn och kom att kallas för "Magdalena Carlsdotter, f.d fröken".


Bestraffning[redigera | redigera wikitext]

23 september 1784 fördes hon till Riddarhustorget för att med handfängsel stå med uppbundna armar vid skampåle för allmän beskådning. Greve Reuterholm hade dessförinnan förespråkat dödsstraff och spöstraff på Riddarhustorget för Magdalena Rudensköld, men adeln hade motsatt sig detta. Schavotteringen vid skampålenRiddarholmstorget 23 september 1794 beskrivs som "ett hjärtslitande skådespel". Åskådarna sägs ha tyckt synd om henne och visat medlidande, på grund av hennes "ungdom, hennes hårda öde och kanske även av återstoden av hennes forna skönhet", som Hedvig Elisabet Charlotta av Holstein-Gottorp skrev i sin dagbok. (Magdalena Rudenschöld var då 28 år.) Hon stod på schavotten tillsammans med bödeln, bödelsdrängen, underståthållaren, doktorn och en fältskär. Vaktchefen Silfverhielm var också närvarande.

När Magdalena Rudensköld hade stått med uppbundna armar i 25 minuter vid skampålen, beordrade Reuterholm att även en tjock järnring skulle fästas runt hennes hals. Den var så bred att hennes huvud kom att bli fixerad i den. Dess tyngd var mer än vad hon orkade bära i det skick hon befann sig i, varför hon tappade medvetandet. Andra adelsmän kom nu till hennes räddning och skrek att det fick vara nog. Hon lyftes tillbaka in i vagnen, som förde henne till hennes kommande fängelsevistelse på Långholmens Kvinnofängelse, det som också kallades för "spinnhuset". I början blev hon placerad i en vanlig fängelsecell, men Hertig Karls gemål Hedvig Elisabet Charlotta lyckades muta sig in på fängelset och fick se hur Magdalena hade det. Hedvig Elisabet Charlotta ordnade så att Magdalena Rudensköld fick bo i en före detta prästbostad om 2 rum i en egen liten stuga på Långholmen och ordnade med en tjänsteflicka till Magdalena. Övriga interner på detta fängelse fick en dom om hur mycket de förväntades kunna spinna under de antal dagar de hade att avtjäna sitt straff på. Om de spann snabbare, kunde de friges tidigare. Magdalena Rudensköld behövde inte spinna något utan tilläts med tiden gå promenader för sig själv på Långholmen.

Hon fråntogs adelsnamn och frökentitel och omnämns i äldre Långholmshandlingar som »Magdalena Carlsdotter, f. d. fröken». Eftersom hon var adelsfröken i botten, fick hon bo i en egen bostad (en fd prästbostad) på Långholmen samt ha med sig en betjänt och hon kunde vandra ganska fritt runt på Långholmen. Hon behövde inte spinna såsom de övriga internerna på kvinnofängelset.

Man satte mig i en hyrvagn, omgifven af stadsvakter. jag förblev sanslös hela vägen till spinnhuset, ett stycke utom Hornstull, och öppnade ej mina ögon förrän på eftermiddagen, då jag fann mig helt allena, liggande på golfvet i en mörk arrest med en vattenskål och ett glas vin bredvid mig. Ännu hade jag ingenting smakat på hela dygnet. Då jag tog i vinglaset hörde jag skrik: 'hon lefver ännu'. Jag såg upp till fönstret och fann där utanför uppstaplade alla spinnhushjonen, som betraktade mig. Jag ville då stiga upp och flytta mig i en vrå undan deras åsyn, men fann mig oförmögen att stå på mina fötter, och återföll tillbaka på golfvet.

Senare liv[redigera | redigera wikitext]

Precis innan Gustav IIIs son skulle bli myndig 1 november 1796 och tillträda som kung Gustaf IV Adolf, lät Hertig Karl förflytta Magdalena Rudensköld till en Stenstugu Gård på Gotland, där hon fick ha en manlig betjänt. Magdalena Rudensköld fick skriva under en handling, där hon avsade sig rätten att lämna ön. Magdalena Rudensköld ansågs med andra ord vara ett hot mot de konservativa adelsmän som suttit vid makten i den förmyndarregering som tagit vid efter Gustav IIIs död, med Reuterholm som ledare. Eftersom kvinnor inte fick äga egendomar, driva företag och inte heller kunde bli myndighetsförklarade på denna tid, ägdes gården av Hertig Karl och det var han som stod för hennes levnadskostnader.

När Gustaf IV Adolf blev myndig och han hade tillträtt som kung, undertecknade han såsom första akt en frigivning av Magdalena Rudensköld och där det också var tillagt att hon nu hade friheten att resa och bo vart hon ville. Reuterholm flydde till Hamburg. Axeln von Fersen, som haft många uppdrag utomlands och som talade italienska, franska och engleksa, hade av kungen sänts till kongressen i Rastatt som ambassadör och vid hovet i Baden fick han samtidigt uppdrag att förhandla fram giftermålskontraktet mellan kungen och princessan Fredrika. Hertig Karl hade vänt och börjat stötta Gustaf IV Adolf.

1797 reste Magdalena till fastlandet för att hälsa på sin syster som bodde på en gård utanför Mjölby i Östergötland. Samtidigt reste Armfeldt inkognito genom Sverige och de återsågs i vid gården i Mjölby innan Mauritz Armfeldt var tvungen att resa till St Petersburg. Magdalena återvände till Stenstugu i augusti 1797 och i maj 1798 reste Magdalena återigen till sin syster i Östergötland, där hon födde en son vid namn Eric Karlsson, som troligen var Armfeldts son. Sonen bodde med Magdalena de första 4 åren på Stenstugu Gård på Gotland men sista åren av 1700-talet blev nödår och skördar slog fel, det var svårt att kunna försörja dem på gården. Samtidigt rådde oro i Europa då Napoleon var på väg att ta över makten i Frankrike. Armfeldt anordnade att Magdalena kunde bli sällskapsdam åt Germaine de Staël med tillträde i augusti 1801, Germaine var en dotter till en fransk bankir, men som själv bodde i Génève i Schweiz. Germain brukade bjuda in till kulturaftnar och litterära salonger i sitt hem. Under sin tjänstgöring som sällskapsdam åt Germain, fick Magdalena inte ha med sig sin son, varför Armfeldt tog med sig sonen till Finland när Magdalena tillträdde sin tjänst och sonen fick därefter växa upp med sin far i södra Finland och följde i sin fars fotspår och blev officer.

1813 återkom hon till Sverige för att hjälpa till att ta hand om brodern Thure Gabriel Rudenschölds barn. Hon beskrevs nu som glättig och fängslade med roliga historier, men misstänksam och talade aldrig om sin ungdom. I augusti 1814 avled Mauritz Armfeldt i St Petersburg efter 9 månaders sjukdom. 1818 flyttade Magdalena tillbaka till Stockholm där hon bodde i en liten bostad på Söder och försörjde sig på att sy. Hon avled i sviterna av en lunginflammation den 5 mars 1823, endast 57 år gammal. Hon begravdes i all enkelhet på Klara Kyrkogård i Stockholm, sida vid sida med vanligt folk och utan gravsten.

Hennes meddömde J. A. Ehrenström menade att hennes misstag var "kärlek, denna våldsamma passion, som hos så många människor av alla åldrar överväldigar förnuftet". Hon älskade Mauritz Armfeldt och var honom trogen till sin död.

Kvar på fängelseväggen lämnades ett poem på franska:


Que le bonheur arrive lentement! 
Que le bonheur s'éloigne avec vitesse! 
Dans le cours de ma triste jeunesse 
Si j'ai joui ce ne fut qu'un moment; 
Je suis punie de ce moment d'ivresse...

L'espoir qui trompe a toujours sa douceur 
Et dans nos maux souvent il nous console; 
Mais loin de moi l'illusion s'envolé; 
Et l'espérance est morte dans mon coeur, 
Ce coeur hélas! que le chagrin dévore, 
Dans le passé veut resair encore 
De son bonheur la fugitive aurore 
Et tous les bien qu'il n'a plus anjourd' hui.

Mais du présent, l'image trop fidèle 
Sans cesse s'attache à mes rêves trompeurs 
Et hélas! sans pitié la verité cruelle 
Viens m'avertir de répendre des pleurs. 

Hennes konst består av målningar och några av hennes verk återfinns i Christoffer Eichhorns samling.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g h] Magdalena C Rudenschöld, Svenskt biografiskt lexikon, Svenskt Biografiskt Lexikon: 7015
  2. ^ Carl-Johan Kleberg (1990). Långholmen - den gröna ön. Monografier utgivna av Stockholms stad. ISBN 91 7031 0 19 X , sida 44

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]