Germaine de Staël

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Germaine de Staël
Marie Eléonore Godefroid - Portrait of Mme de Staël.jpg
FöddAnne-Louise Germaine Necker
1766[1][2][3]
Paris[4]
Död1817[1][2][3] (51 år)
Paris[5]
MedborgarskapRepubliken Genève[6] och Frankrike[7]
SysselsättningSkribent[6][8], litteraturkritiker[6], politiker[6], dagboksskrivare, salongsvärd[9], brevskrivare
MakeErik Magnus Staël von Holstein
(g. 1786–1800)
Albert Jean Michel de Rocca
(g. 1811–)[6]
PartnerBenjamin Constant[6]
BarnLudvig August Staël von Holstein (f. 1789 och 1790)
Albertina Staël von Holstein (f. 1797 och 1798)
Louis Alphonse de Rocca (f. 1812)
FöräldrarJacques Necker
Suzanne Curchod
NamnteckningGermaine de Staël signature.png
Redigera Wikidata

Anne-Louise Germaine de Staël-Holstein (Madame de Staël), född 22 april 1766 i Paris, död 14 juli 1817 i Paris, var en fransk författare och salongsvärd. Hon skrev också sina memoarskildringar om tiden under franska revolutionen.[10]

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Hon var dotter till den schweiziske bankiren samt finansministern Jacques Necker och salongsvärden Suzanne Curchod.

Germaine de Staël, som från 1786 var gift med den svenske ambassadören Erik Magnus Staël von Holstein (död 1802), höll under revolutionens dagar välbesökt litterär salong med framträdande gäster som markis La Fayette m.fl., och hon kallades därför ofta Reine de Paris ("Paris drottning"). Liksom sin far var hon anhängare av revolutionens progressiva ideal, något som inte minst kom till uttryck i de egna verken, som i till exempel Delphine (1802), där hon förtäckt angrep den kyrkliga vigseln och äktenskapets oupplöslighet samt i den erotiska romanen Corinne ou l'Italie (1807). Hon skrev även ett märkligt verk om den tyska nationen, De l'Allemagne (1810).

En parlamentarisk och doktrinär liberalism efter engelskt eller amerikanskt mönster blev sedermera hennes på flera sätt under olika skeden modifierade grunduppfattning. 1788 publicerades för vänkretsen ett arbete av madame de Staël, Lettres sur les ouvrages et le caractére de Lettres sur les ouvrages et le caractère de Jean-Jacques Rousseau, som lade grunden till hennes ryktbarhet. Faderns flykt 1790 till slottet Coppet vid Genèvesjön var förspelet till revolutionära våldshandlingar, som drev även dottern till samma fristad under Septembermorden 1792. Återkommen till Paris 1795, höll hon där litterär salong och kom i kontakt med regeringen. Hon misstänktes 1797 för att vara delaktig i dess statskupp mot de lagstiftande råden.

Hennes salong, vid denna tid den förnämsta i Paris, var en härd för intrigerna mot Napoleon I, som i oktober 1803 förbjöd henne att vistas inom fyrtio mils avstånd från Paris. Detta blev anledningen till madame de Staëls utländska resor. Hon besökte Weimar, där storhertigen Karl August gav henne ett varmt emottagande, samt därefter Berlin och Wien, varifrån hon kallades till Coppet och faderns dödsbädd. Hon besökte också Italien, vars natur och konstnärsliv gav upphov till Corinne ou l'Italie, hennes mest berömda roman. Dessa år tillbringades omväxlande i Frankrike och på resor genom Tyskland (andra tyska resan 1807, efter vilken hon övergick till katolicismen) eller i Coppet, där hon omgavs av ett fullkomligt vetenskapligt och konstnärligt hov, bland vars förnämsta och trägnaste uppvaktande räknades Karl Viktor von Bonstetten, historikern Jean Charles Léonard de Sismondi, August Wilhelm Schlegel, som var hennes söners guvernant och Benjamin Constant (det senare vänskapsbandet bröts 1808).

1810 hamnade hon i konflikt med Napoleon I. De l'Allemagne beslagtogs och hon tvingades i landsflykt, först till Ryssland, och senare via Sverige till Storbritannien. Under året i Stockholm 1812-1813 bländade hon den lilla litterära kretsen med sin vältalighet, något som till och med överväldigade den annars inte särskilt talträngde kronprinsen Karl Johan alias Jean Baptiste Bernadotte (och med vilken hon bland annat diskuterade hans utsikter att bli kung av Frankrike). Hon saknade nämligen – som Alf Henrikson påpekar i sin S - en uppslagsbok (1994) – "enligt alla samtida källor förmågan att lyssna". Madame de Staël hade stor betydelse genom att hon förberedde den romantiska perioden i Frankrike.[11][12]

Översättningar till svenska[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Bibliothèque nationale de France, data.bnf.fr : öppen dataplattform, läs online, läst: 10 oktober 2015, licens: öppen licens, (Källa från Wikidata)
  2. ^ [a b] Encyclopædia Britannica, Encyclopædia Britannica Online-ID: biography/Germaine-de-Staeltopic/Britannica-Online, omnämnd som: Germaine de Stael, läst: 9 oktober 2017, (Källa från Wikidata)
  3. ^ [a b] SNAC, SNAC Ark-ID: w6mf2dgw, omnämnd som: Germaine de Staël, läs online, läst: 9 oktober 2017, (Källa från Wikidata)
  4. ^ Gemeinsame Normdatei, läst: 11 december 2014, licens: CC0, (Källa från Wikidata)
  5. ^ Gemeinsame Normdatei, läst: 31 december 2014, licens: CC0, (Källa från Wikidata)
  6. ^ [a b c d e f] HDS-ID: 016051, (Källa från Wikidata)
  7. ^ Libris, 25 september 2012, läs online, läst: 24 augusti 2018, (Källa från Wikidata)
  8. ^ Archive of Fine Arts, person-ID på abART: 143986, läs online, läst: 1 april 2021, (Källa från Wikidata)
  9. ^ Women as interpreters of the visual arts, 1820- 1979, 1981, s. 8, ISBN 978-0-313-22056-2, (Källa från Wikidata)
  10. ^ Yalom, Marilyn, Blodsystrar: kvinnors hågkomster av franska revolutionen, Rabén Prisma, Stockholm, 1997
  11. ^ Alf Henrikson, S - en uppslagsbok, Stockholm 1994, s 212
  12. ^ Anne-Louise Germaine de Staël i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1917)

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]