Mandeism

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Mandeism (på mandeiska mandayyā, av mandā, ”kunskap”[1]) är en religion med Johannes Döparen i centrum och med gnostisk prägel.[2] Mandeismen har ungefär 100 000[3] utövare, främst i Sverige, Irak och södra Iran. De troende kallas mandéer.

Mandeismens heliga skrift är Sidra rabba (stora boken) eller Adamsboken[4], även känd som Ginza (skatt).[5]

Mandeismen kännetecknas av en stark dualism.

Religionen[redigera | redigera wikitext]

Enligt religionen och den heliga boken Ginza är religionen den äldsta som finns i världen och enligt mandeismen sändes Manda d'Haije som frälsare i tidens begynnelse för ett erbjuda människorna den insikt eller gnosis som kan befria själen från fångenskapen i materien och återföra den till dess ursprung i den himmelska ljusvärlden.[6] De troende kallas ibland sabier av det arameisk-mandeiska ordet sabe för ”döpt” (i vatten). Emellanåt har muslimer betraktat dem som ättlingar till de mytiska sabierna, som omnämns i Koranen och tolkande verk och som också hade problem med att få ett erkännande som bokens folk. Religionsvetare har dock anfört bevis för att mandéer och sabier i praktiken är två olika religiösa grupper i södra Irak och Iran,[7] och även koranlärda har påpekat detta. [8]

Det viktigaste sakramentet är dopet genom nedsänkning i rinnande vatten, något som upprepas flera gånger under den troendes livstid. De troende kallas ibland sabier av det arameisk-mandeiska ordet "sabe" för "doppad" (i vatten). Mandéerna vördar Johannes Döparen .[6] Dopen i Irak sker vanligen i floden Tigris, som rituellt kallas för Jordan. Floderna som har sina källor i de turkiska bergstrakterna anses symboliskt springa upp i de himmelska ljusregionerna.

Mandeismen är utpräglat dualistisk som i gnosticismen och motsatsparen gott–ont, ljus–mörker, själ–materia är därför viktiga. Läran innefattar förbud mot att häda, döda, begå självmord, stjäla, ljuga, begå äktenskapsbrott, skilsmässa och att begå våldshandlingar. För att någon skall räknas som mandé så måste båda föräldrarna vara mandéer.

Mandéernas religiösa byggnad, där man även kan döpa sig, kallas för mendi.

Relation till andra religioner[redigera | redigera wikitext]

Under kristendomens historia har gnostiska läror motarbetats av kyrkan.[9] Att mandéerna ändå lyckats fortleva inom islams domäner beror på att de tidvis med viss framgång lyckats hävda sig som bokens folk, och därmed accepterats och skyddats, genom att beteckna sig själva som abrahamitiska och som sabier – utövare av en forntida monoteistisk tro av gåtfullt ursprung som tillsammans med judar och kristna omnämns tre gånger i Koranen.[8]

Mandeismen i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Det första intresset för mandeismen i Sverige kan hänföras till Matthias Norbergs översättning till latinet av Codex Nazaræus, liber Adami appellatus, en handskrift han funnit år 1777 i Paris och som bland annat innehöll en version av Ginza. Denna översattes och utgavs i tryckt form åren 1815 till 1816 i Lund, och blev känd under namnet Adams bok.[10] Denna bok antas ha inspirerat Erik Johan Stagnelius till dikten Demiurgen.[11] En av 1900-talets mest framstående kännare av den mandeiska religionen var den svensk-kanadensiske religionshistorikern Eric Segelberg, professor vid Dalhousie University, Halifax, Kanada.

Ett antal mandéer utvandrade under 1990-talet till Sverige.[6][3] Orsaken är att de inte fått ett erkännande som bokens folk och därför inte fått sina giftermål godkända vilket medfört att deras barn betraktats som utomäktenskapliga.[6] Mandéer började under 1990-talet komma som flyktingar till Sverige och kallar sig här al-mandaer. Det bor mer än 8 000 mandéer i Sverige.[12] Mandeiska föreningar finns i bland annat Stockholm, Göteborg, Lund, Hallsberg, Eskilstuna, Västerås och Malmö. Föreningen i Stockholm ger ut tidskriften Alsada. Den första mendin (mandéernas religiösa byggnad) i Europa finns i Sandviken.

Den tidigare pingstkyrkan i Hallsberg ombildades (november 2015) till en mendi.[13]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Nationalencyklopedins webbupplaga: mandeism, läst 8 augusti 2015.
  2. ^ Wibeck, Sören (2003). Religionernas historia. Om tro. hänförelse och konflikter. Historiska media. sid. 116-117. ISBN 91-85377-01-5 
  3. ^ [a b] Henrik Ennart (23 maj 2007). ”Hotad minoritet får svensk fristad”. Svenska Dagbladet. http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_15522141.asp. Läst 21 december 2007. 
  4. ^ Mandéer i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1912)
  5. ^ Online Encyclopedia. ”Mandeans”. Ursprungligen en artikel införd i Volume V17, Page 557 of the 1911 Encyclopedia Britannica. http://encyclopedia.jrank.org/MAL_MAR/MANDAEANS.html. Läst 2 september 2011. 
  6. ^ [a b c d] Ewald, Stefan (huvudförfattare) (1990, svensk upplaga 1996). Religionslexikonet. Stockholm: Bokförlaget Forum. sid. 325. ISBN 91-37-11539-1 
  7. ^ Hämeen-Anttila, Jaakko i, Panaino & Pettinato (red) (2002). Ideologies as Intercultural Phenomena. International Association for Intercultural Studies of the MELAMMU Project. sid. 90 
  8. ^ [a b] Muhammads Al-Munajjid, Shaykh (2008). ”The Sabians ... Who were they?”. Islam Question & Answer. http://www.islam-qa.com/en/ref/49048. Läst 2 september 2011. 
  9. ^ Martin Lindgren (2013): Vilka är mandéerna?
  10. ^ Norberg, Matthias (1815-1816) (på latin). Codex Nasaræus, liber Adami appellatus, syriace transscriptus, loco vocalium, ubi vicem literarum gutturalium præstiterint, his substitutis, latineque redditus. A Matth. Norberg. Lund: Berling. Libris 2410908 
  11. ^ Svenska Akademiens ordbok: Demiurg
  12. ^ Sydsvenskan den 25 maj 2012
  13. ^ Människor och tro, Sveriges Radio P1 den 11 november 2015

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Al-Haydar, Diar (2012). Mandeismen : de sista gnostikerna, Johannes Döparens lärljungar. Nora: Nya Doxa. Libris 13456939. ISBN 978-91-578-0600-0 
  • Karlsson, Ingmar (2005). Korset och halvmånen : en bok om de religiösa minoriteterna i Mellanöstern och i Sverige (Rev. och utök. utg). Stockholm: Wahlström & Widstrand. sid. 216-226. Libris 9709776. ISBN 91-46-20386-9 
  • Larsson, Göran, & Stockman, Max (2017). ”Mandéer”. Religiösa minoriteter från Mellanöstern (Stockholm: Myndigheten för stöd till trossamfund): sid. 95-134. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:sh:diva-33221.  Libris 21521243
  • Macuch, Rudolf; Rudolph, Kurt; Segelberg, Eric (1976). Zur Sprache und Literatur der Mandäer. Studia Mandaica, 99-0103147-8 ; 1. Berlin: de Gruyter. Libris 4658999. ISBN 3-11-004838-8 
  • Segelberg, Eric (1990). Gnostica - mandaica - liturgica : opera eius ipsius selecta & collecta septuagenario Erico Segelberg oblata. Historia religionum, 0439-2132 ; 11. Uppsala: Univ. Libris 7425364. ISBN 91-554-2667-0 
  • Segelberg, Eric (1958). Maṣbūtā : studies in the ritual of the Mandaean baptism. Uppsala: Almqvist & Wiksell. Libris 898691 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]