Mandeism

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Mandeism (på mandeiska mandayyā, av mandā, ”kunskap”[1]) är en religion med Johannes Döparen i centrum och med gnostisk prägel.[2] Mandeismen har ungefär 100 000[3] utövare, främst i Irak och södra Iran. De troende kallas mandéer.

Mandeismens heliga skrift är Ginza, som betyder ”skatt”.[4] Mandeismen kännetecknas av en stark dualism.

Religionen[redigera | redigera wikitext]

Enligt religionen och den heliga boken ginza rabah är religionen den äldsta som finns i världen och enligt mandeismen sändes Manda d'Haije som frälsare i tidens begynnelse för ett erbjuda människorna den insikt eller gnosis som kan befria själen från fångenskapen i materien och återföra den till dess ursprung i den himmelska ljusvärlden.[5] De troende kallas ibland sabier av det arameisk-mandeiska ordet sabe för ”döpt” (i vatten). Emellanåt har muslimer betraktat dem som ättlingar till de mytiska sabierna, som omnämns i Koranen och tolkande verk och som också hade problem med att få ett erkännande som bokens folk. Religionsvetare har dock anfört bevis för att mandéer och sabier i praktiken är två olika religiösa grupper i södra Irak och Iran,[6] och även koranlärda har påpekat detta [7]

Det viktigaste sakramentet är dopet genom nedsänkning i rinnande vatten, något som upprepas flera gånger under den troendes livstid. De troende kallas ibland sabier av det arameisk-mandeiska ordet "sabe" för "doppad" (i vatten). Mandéerna vördar Johannes Döparen .[5] Dopen i Irak sker vanligen i floden Tigris, som rituellt kallas för Jordan. Floderna som har sina källor i de irakiska bergstrakterna anses symboliskt springa upp i de himmelska ljusregionerna.

Mandeismen är utpräglat dualistisk som i gnosticismen och motsatsparen gott–ont, ljus–mörker, själ–materia är därför viktiga. Läran innefattar förbud mot att häda, döda, begå självmord, stjäla, ljuga, begå äktenskapsbrott, skilsmässa och att begå våldshandlingar. För att någon skall räknas som mandé så måste båda föräldrarna vara mandéer.

Mandéernas religiösa byggnad, där man även kan döpa sig, kallas för mendi.

Relation till andra religioner[redigera | redigera wikitext]

Under kristendomens historia har gnostiska läror effektivt motarbetats av kyrkan[källa behövs]. Att mandéerna ändå lyckats fortleva inom islams domäner beror på att de tidvis med viss framgång lyckats hävda sig som bokens folk, och därmed accepterats och skyddats, genom att beteckna sig själva som abrahamitiska och som sabier – utövare av en forntida monoteistisk tro av gåtfullt ursprung som tillsammans med judar och kristna omnämns tre gånger i Koranen.[7]

Mandeismen i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Det första intresset för mandeismen i Sverige kan hänföras till Matthias Norbergs översättning till latinet av Codex Nazaræus, liber Adami appellatus, en handskrift han funnit år 1777 i Paris och som bland annat innehöll en version av Ginza Rba. Denna översattes och utgavs i tryckt form åren 1815 till 1816 i Lund, och blev känd under namnet Adams bok.[8] Denna bok antas ha inspirerat Erik Johan Stagnelius till dikten Demiurgen.[9] En av 1900-talets mest framstående kännare av den mandeiska religionen var den svensk-kanadensiske religionshistorikern Eric Segelberg, professor vid Dalhousie University, Halifax, Kanada.

Ett antal mandéer utvandrade under 1990-talet till Sverige.[5][3] Orsaken är att de inte fått ett erkännande som bokens folk och därför inte fått sina giftermål godkända vilket medfört att deras barn betraktats som utomäktenskapliga.[5] Mandéer började under 1990-talet komma som flyktingar till Sverige och kallar sig här al-mandaer. Det bor mer än 8 000 mandéer i Sverige.[10] Mandeiska föreningar finns i Bland annat Stockholm, Göteborg, Lund, Hallsberg, Eskilstuna, Västerås och Malmö. Föreningen i Stockholm ger ut tidskriften Alsada. Den första mandeiska mendin (mandéernas religiösa byggnad) i Europa finns i Sandviken.

Den tidigare pingstkyrkan i Hallsberg ombildas (november 2015) till en mendin.[11]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Nationalencyklopedins webbupplaga: mandeism, läst 8 augusti 2015.
  2. ^ Wibeck, Sören (2003). Religionernas historia. Om tro. hänförelse och konflikter. Historiska media. Sid. 116-117. ISBN 91-85377-01-5 
  3. ^ [a b] Henrik Ennart (23 maj 2007). ”Hotad minoritet får svensk fristad”. Svenska Dagbladet. http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_15522141.asp. Läst 21 december 2007. 
  4. ^ Online Encyclopedia. ”Mandeans”. Ursprungligen en artikel införd i Volume V17, Page 557 of the 1911 Encyclopedia Britannica. http://encyclopedia.jrank.org/MAL_MAR/MANDAEANS.html. Läst 2 september 2011. 
  5. ^ [a b c d] Ewald, Stefan (huvudförfattare) (1990, svensk upplaga 1996). Religionslexikonet. Stockholm: Bokförlaget Forum. Sid. 325. ISBN 91-37-11539-1 
  6. ^ Hämeen-Anttila, Jaakko i, Panaino & Pettinato (red) (2002). Ideologies as Intercultural Phenomena. International Association for Intercultural Studies of the MELAMMU Project. Sid. 90 
  7. ^ [a b] Muhammads Al-Munajjid, Shaykh (2008). ”The Sabians ... Who were they?”. Islam Question & Answer. http://www.islam-qa.com/en/ref/49048. Läst 2 september 2011. 
  8. ^ Norberg, Matthias (1815-1816) (på latin). Codex Nasaræus, liber Adami appellatus, syriace transscriptus, loco vocalium, ubi vicem literarum gutturalium præstiterint, his substitutis, latineque redditus. A Matth. Norberg. Lund: Berling. Libris 2410908 
  9. ^ Svenska Akademiens ordbok: Demiurg
  10. ^ Sydsvenskan den 25 maj 2012
  11. ^ Människor och tro, Sveriges Radio P1 den 11 november 2015

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Eric Segelberg,Maşbūtā. Studies in the ritual of the Mandæan Bapitism. Uppsala 1958.
  • Eric Segelberg, "The Mandæan Week and the Problem of Jewish Christianity and Mandæan Relationship" ; nytryck i: förf:s Gnostica Madaica Liturgica. (Acta Universitatis Upsaliensis. Historia Religionum 11.) Uppsala 1990.
  • Eric Segelberg; "The pihta and mambuha Prayers. To the Question of the Liturgical Development amnog the Mandæans"; nytryck i förf:s Gnostica Madaica Liturgica. (Acta Universitatis Upsaliensis. Historia Religionum 11.) Uppsala 1990.
  • Eric Segelberg, "Zidqa Brika and the Mandæan Problem"; nytryck i förf:s Gnostica Madaica Liturgica. (Acta Universitatis Upsaliensis. Historia Religionum 11.) Uppsala 1990.
  • Eric Segelberg, "The Ordination of the Mandæan tarmida and its Relation to Jewish and Early Christian Ordination Rites"; nytryck i: förf:s Gnostica Madaica Liturgica. (Acta Universitatis Upsaliensis. Historia Religionum 11.) Uppsala 1990.
  • Eric Segelberg, "Trāşa d-Tāga d-Śiślām Rabba. Studies in the rite called the Coronation of Śiślām Rabba." i: Zur Sprache und Literatur der Mandäer (Studia Mandaica 1.) Berlin & New York 1976.
  • Eric Segelberg, "Mandæan - Jewish - Christian. How does the Mandæan tradition relate to Jewish and Christian tradition?"; nytryck i förf:s Gnostica Madaica Liturgica. (Acta Universitatis Upsaliensis. Historia Religionum 11.) Uppsala 1990.
  • Mandeismen: de sista gnostikerna, Johannes Döparens lärjungar / Diar Al-Haydar. - 2012. - ISBN 978-91-578-0600-0, Nya Doxa, Nora, 2012.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]