Markus Wolf

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Markus Wolf (1989).
Markus Wolf.

Markus Johannes Wolf, även kallad Mischa Wolf, född 19 januari 1923 i Hechingen i provinsen Hohenzollern (i nuvarande Baden-Württemberg), död 9 november 2006 i Berlin, var en östtysk statstjänsteman som var chef för Stasis civila utrikesspionage, Hauptverwaltung Aufklärung (HV A) 1952–1986.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Markus Wolf var son till Friedrich Wolf och bror till Konrad Wolf. Fadern var jude och familjen sympatiserade med socialismen. När Adolf Hitler kom till makten 1933 lämnade familjen Nazityskland och hamnade 1934 i Sovjetunionen.

Åren i Sovjetunionen[redigera | redigera wikitext]

Wolf växte därefter upp i Moskva och gick i den tyskspråkiga Karl Liebknecht-skolan och lärde sig samtidigt ryska. Karl-Liebknechtschule var framför allt avsedd att skapa en ny, ”socialistisk” elit som skulle tjäna Kominterns och i förlängningen Sovjetunionens intressen. Under studietiden fick han smeknamnet ”Mischa” av sina ryska kamrater. Wolf lärde under kriget känna många av de personer (bland andra Walter Ulbricht) som efter kriget skulle komma att bli ledare för Östtyskland (DDR). Kriget gav även Wolf skolning i bland annat vapenhantering i Kominterns, sedermera Kominforms, ungdomsorganisation.

Karriär i Östtyskland[redigera | redigera wikitext]

Efter kriget återvände Wolf till Tyskland och började under sovjetiskt överinseende bygga upp det som skulle komma att bli Stasis civila underrättelsetjänst. Som täckmantel arbetade Wolf bland annat på en radiostation i den av Sovjetunionen kontrollerade sektorn av Berlin. Efter hand fick han nya uppgifter och i början av 1950-talet inlemmades hans organisation i det nya Ministeriet för statssäkerhet (MfS, Stasi). Markus Wolf blev avdelningschef där 1952.

Efter DDR:s fall har många myter om Markus Wolf och hans avdelning inom Stasi spridits. Det rör till exempel den felaktiga uppgiften att västs underrättelse- och säkerhetstjänster inte visste hur Wolf såg ut samt att HV A under Wolfs ledning kom att bli en av världens mest effektiva spionorganisationer. Båda uppgifterna kan härledas till innehållet i och marknadsföringen av Markus Wolfs memoarer. Den första versionen gavs ut i England 1997 under titeln Man Without a Face – The Memoirs of a Spymaster, där påståendet om att ingen visste hur han sett ut påträffas redan på bokomslaget. I memoarerna framhäver Wolf sig själv som mästerlig och som ständigt lurar väst. I svensk version förstärktes Wolfs påstådda förträfflighet inte bara genom boktiteln Mannen utan ansikte – En mästerspions memoarer. Genom ett förord av Jan Guillou påstods att Wolf var ”den moderna historiens mest framgångsrike spionchef” och att hans HV A var ”vår tids effektivaste underrättelsetjänst”.

Stasiforskarna Helmut Müller Enbergs och Thomas Wegener Friis har senare visat att väst visst kände till hur Markus Wolf såg ut, eftersom han bland annat var publicerad med namn och bild i boken Guillaume – Der Spion från 1974. Bildtexten ”Generallöjtnant Markus Wolf. Den verkliga chefen för Östberlins underrättelsetjänst” bör rimligen ses som en klar identifikation flertalet år före Der Spiegels ”avslöjande”.[1]

Vad gäller HV A:s professionalitet är etablerade Stasiforskare eniga om att HV A nådde många framgångar men att det samtidigt var en mycket ineffektiv organisation. Redan i slutet av 1970-talet var DDR bankrutt och HV A beordrades att stjäla forskning och teknisk kunskap i väst. Organisationen växte till 4 600 anställda och beräknas genom fyra årtionden ha haft 12 000 hemliga medarbetare enbart i Västtyskland.[2] Trots en enorm organisation lyckades DDR aldrig hinna i kapp utvecklingen i väst. Samtidigt vågade det hårt politiskt styrda HV A inte agera som en professionell underrättelseorganisation. Den brittiske forskaren Paul Maddrell har till exempel granskat samtliga rapporter från HV A till DDR:s politiska ledning. Dagstidningar i väst citeras flitigt och rapporterna saknar fullständigt det som präglar en professionell underrättelsetjänst: analyser. HV A vågade helt enkelt inte nedteckna egna analyser om vart landet var på väg.[1]

I augusti 1978 fick Östtysklands ambassad i Stockholm veta att Wolf skulle komma på besök under täcknamnet ”Doktor Werner”. Hans alibi var ett möte med den västtyske politikern från bayerska delstatsregeringen Friedrich Cremer, som arbetade för Stasi.[3] Wolf anlände med sin tredje fru Christa med färjan från Finland. Svenska Säkerhetspolisen (Säpo) hade placerat en agent som anställd på östtyska ambassaden och man hade listat ut att ambassaden höll på att skaffa en hemlig lägenhet i Hammarbyhamnen till en hög gäst, ”Doktor Werner”. Wolf kom att fotograferas på en rad platser utan att Säpo visste vem det var. Det fick man veta några månader senare, då Stasiofficeren Werner Stiller hoppade av till Västtyskland och fick se Säpos bilder.[3] Därefter släpptes bilderna via västtysk underrättelse- eller säkerhetstjänst till medierna (Der Spiegel, mars 1979). Under tiden då han var ”mannen utan ansikte” spreds i väst det falska ryktet att hans bror, den välkände filmregissören Konrad Wolf, i själva verket skulle vara Markus Wolfs täckmantel.

Åtalad i Tyskland[redigera | redigera wikitext]

Wolf avgick som spionchef 1986 och flydde strax före den tyska återföreningen 1990 till Moskva. Han kom tillbaka till Tyskland 1991 och åtalades av tysk domstol för bland annat förräderi. Markus Wolf dömdes 1993 till sex års fängelse, men domen revs upp och han dömdes 1997 till två års fängelse villkorligt. Wolf underkände domarna och hävdade att han omöjligen kunde ha förrått sitt land, en invändning som många av de i ledande ställning i DDR använt när de ställts inför rätta efter den östtyska statens upplösning.

Markus Wolf levde sina sista år i högönsklig välmåga i en lägenhet i Berlin och skrev förutom sina memoarer också bland annat en kokbok: Det ryska kökets hemligheter. Han var även en flitig gäst i tyska tv-soffor, där han förklarade sin roll och sina böcker.

I en närmast historisk ironi avled Markus Wolf på den 17:e årsdagen av Berlinmurens fall.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] ”Breitner, Lena (1 november 2014), Spionen som tappade ansiktet, SvD”. https://www.svd.se/spionen-som-tappade-ansiktet. Läst 17 september 2018. 
  2. ^ ”Shocking New Research - Stasi had thousands of spies in West Germany, Spiegel 24 november 2011”. http://www.spiegel.de/international/germany/shocking-new-research-stasi-had-thousands-of-spies-in-west-germany-a-799335.html. Läst 17 september 2018. 
  3. ^ [a b] Svarstad, Asbjørn (16 juli 2000). ”Säpo hade en spion på DDR:s ambassad”. Aftonbladet. http://wwwc.aftonbladet.se/nyheter/0007/16/stasi.html. Läst 6 oktober 2014. 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Wolf, Markus; McElvoy, Anne; Lindgren, Stefan (1997). Mannen utan ansikte: en mästerspions memoarer. Stockholm: Norstedt. Libris länk. ISBN 91-1-971412-2 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]