Ministeriet för statssäkerhet

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
För den kinesiska myndigheten, se Ministeriet för statssäkerhet (Kina)
Ministeriet för statssäkerhet
Ministerium für Staatssicherheit
Emblem of the Stasi.svg
FöregångareHauptverwaltung zum Schutz der Volkswirtschaft (1946-1950)
Inrättad8 februari 1950
Nedlagd8 februari 1990
EfterföljareAmt für Nationale Sicherheit (1989-1991)
MyndighetschefWilhelm Zaisser (1950–1953)
Ernst Wollweber (1953–1957)
Erich Mielke (1957–1989)
Wolfgang Schwanitz (1989-1990)
Antal anställda91 000 (1988)
Generalsekreteraren DDRs statsråd, Erich Honecker, talar 1985 vid ett möte i republikens palats vid 35-årsjubileet för bildandet av ministeriet för statlig säkerhet.
Stasis högkvarter i Berlin, nu bl.a. museum
Rum för fotografering och registrering av fingeravtryck.
Haus 1, idag Forschungs- und Gedenkstätte Normannenstraße
Statssäkerhetsministern, generalöverste Erich Mielke tilldelar 1967 Wachregiment Berlin hedersnamnet "Feliks Edmundowitsch Dzierzynski"

Ministeriet för statssäkerhet (tyska: Ministerium für Staatssicherheit), MfS, allmänt känt som Stasi (IPA: [ˈʃtazi]), var Östtysklands säkerhetspolis 1950-1990.[1]

Stasi hade sitt högkvarter i öst-Berlin i stadsdelen Lichtenberg. Stasis motto var "Schild und Schwert der Partei" (Partiets sköld och svärd), vilket visade organisationens koppling till SED, Östtysklands motsvarighet till Sovjetunionens kommunistiska parti. En annan term som användes för att referera till Stasi under de tidiga åren var Staatssicherheitsdienst (Statssäkerhetstjänsten eller SSD).

Historia[redigera | redigera wikitext]

I samband med grundandet av Stasi i februari 1950 blev Wilhelm Zaisser chef,[2] och Erich Mielke hans ställföreträdare med rang av statssekreterare. Efter det folkliga upproret i Östtyskland i juni 1953 och ett misslyckat kuppförsök mot Walter Ulbricht avsattes Zaisser och Ernst Wollweber blev ny chef. 1957 avskedade Walter Ulbricht Wollweber och Erich Mielke utnämndes till Stasi-chef,[3] en roll han hade fram till 7 november 1989.

Under 1950-talet inkorporerades en särskild avdelning för civilt utrikesspionage till Stasi, Hauptverwaltung Aufklärung, HV A, som under åren 1950-1986 hade den legendariske Markus Wolf som chef. Markus Wolf efterträddes av Werner Grossmann.

Fram till slutet på 1980-talet växte Stasi till dess det omfattade 91 000 anställda och 189 000 agenter, så kallade IM, Inofficiella medarbetare. Det utländska spionaget riktade sig främst mot närområdet, bland annat Västtyskland och Danmark, men även mot andra länder i Väst. Hur många spioner som funnits i utlandet vet man inte då viktigt arkivmaterial för att fastställa detta antingen är förstört av HV A eller är inte tillgängligt för forskning.

Stasiarkivet (BStU)[redigera | redigera wikitext]

I samband med murens fall 1989 lyckades amerikanska CIA under oklara omständigheter komma över mikrofilmer av delar av HV A:s kartotekssamling. I början av 1990-talet fick tysk underrättelse- och säkerhetstjänst ta del av detta material genom den så kallade "Operation Rosenholz", vilket har lett till att man i vardagligt tal kallar kartotekssamlingen för Rosenholz. 1999 träffade USA och Tyskland avtal om att Tyskland skulle få kopior på kartotekskort som rörde tyska medborgare. Forskare vid den myndighet som upprättats för att hantera Stasis arkiv, Der Bundesbeauftragte für die Unterlagen des Staatssicherheitsdienstes der ehemahligen Deutschen Demokratischen Republik (BStU), har kunnat konstatera att det hösten 1988 fanns 1 929 Stasiagenter i Västtyskland.[4] Det är okänt hur situationen var i andra länder, eftersom CIA:s material där har lämnats till respektive regering men inte blivit tillgängligt för forskning.

Efter Berlinmurens fall har stora delar av Stasis material gjorts tillgängligt för allmänhet, forskare och journalister. För att kunna bistå med detta bildades BStU den 20 december 1991 då Stasi-Unterlagen-Gesetz(StUG, "lagen om Stasi-dokumenten") trädde ikraft. Alla människor har rätt att få reda på vad som registrerats om dem av Stasi, så länge de först ansöker skriftligen och får ansökningen godkänd.[5] Privatpersoner har också enligt lag rätt att få veta vem det är som har rapporterat om dem. Stasilagstiftningen skyddar dock uppgifter som gäller agenter som arbetat för Västtyskland och dess samarbetspartners under kalla kriget, liksom de agenter som var minderåriga vid tillfället då de rapporterade till Stasi. Före detta Stasiagenter har endast rätt att se en mindre del av vad som finns om dem i arkivet.[6][7]

Rekonstruktion av sönderrivna dokument[redigera | redigera wikitext]

I samband med att arkivet övergick till civil förvaltning 1990 återfanns omkring 16 000 säckar med sönderrivet Stasimaterial.

Manuell rekonstruktion av materialet har inneburit att personalen på Stasiarkivet har sammanfogat material från omkring 500 säckar till totalt omkring 1,6 miljoner arkivsidor.

År 2007 påbörjades ett projekt med att ta fram en metod för datorstödd rekonstruktion baserad på inscanning av sönderrivna dokument och programvara för att sammanfoga dessa fragment. Fram till augusti 2020 har omkring 60 000 sidor från 18 säckar rekonstruerats med dessa metoder.

Processen har tagit längre tid än planerat mycket på grund av svårigheter att scanna de sönderrivna dokumenten med tillräcklig kapacitet och kvalitet, varför ytterligare resurser avsattes 2019 till projektet.[8][9]

Galleri[redigera | redigera wikitext]

Personer med anknytning till Stasi[redigera | redigera wikitext]

Medarbetare[redigera | redigera wikitext]

Medarbetare i Västtyskland[redigera | redigera wikitext]

Medarbetare i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Kända offer eller offentliga personer som övervakades[redigera | redigera wikitext]

Stasi på film[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]