Martin Opitz

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Martin Opitz

Martin Opitz var en tysk skald och smaklärare, "den nyare tyska skaldekonstens fader", född 23 december 1597 i Bunzlau, Schlesien, död 20 augusti 1639 i Danzig.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Under sin gymnasietid utgav han latinska dikter, och i Aristarchus sive de contemptu linguas teutonicos (1617) lovprisade han tyska språket. Efter studier vid universitetet i Frankfurt an der Oder och Heidelbergs universitet besökte han 1620-21 Holland och Jylland. 1622-23 var han gymnasielärare i Weißenburg in Bayern och började där det aldrig fullbordade verket Dacia antiqua. Han skrev på fem dagar 1624 sin poetik Buch von der teutschen poeterey, som gavs ut i en ny upplaga 1876 och som under mer än ett århundrade vördades som ofelbar auktoritet på området. 1625 gav han ut en upplaga av sina Teutsche poemata och samma år utnämndes han till poeta laureatus av kejsar Ferdinand II. 1626-32 var Opitz sekreterare hos borggreven av Dohna.

Opitz adlades 1627 till Opitz von Boberfeld och invaldes 1629 i Palmorden. Han gjorde 1630 en resa till Paris. 1633-1635 skötte han diplomatiska uppdrag hos hertigarna av Liegnitz och Brieg; han deltog bland annat i Banérs tåg till Böhmen 1634 och vann hans fulla bevågenhet. 1633 vistades han en tid hos Axel Oxenstierna i Frankfurt am Main. Genom inställsamhet mot konung Vladislav IV av Polen utnämndes Opitz 1637 till polsk historiograf, men arbetade i Polen hemligt som svensk agent. Han avled av pest 1639.

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

Av sina samtida och de närmast följande generationerna firades Opitz i överssvallande ordalag, och det är som vers- och språkrensare Opitz har sin egentliga betydelse. I sin ovannämnda poetik, stödd huvudsakligen på Horatius, Vida[förtydliga], Scaliger och Ronsard, ivrar han bland annat för den rena högtyskans bruk i skaldekonsten, stränga studier för vitterlekaren, antikhärmning, rimmens renhet, alexandrinen som ledande versform samt fast versbyggnad med regelmässig växling av betonade och obetonade stavelser. Genom sistnämnda yrkande och sitt eget föredöme fastställde Opitz den prosodi, som ännu in på 1900-talet gällde. Han höjde den inhemska diktningen i de lärdes och de franskt bildade hovens aktning. I korrekta och oftast smakfulla visor, sonetter, epigram och andliga dikter efterbildade han Anakreon, Propertius, Petrarca, nylatinska skalder, Ronsard, holländaren Heinsius och psalmisterna.

Själv klent utrustad på känslans och fantasins vägnar, var han till sin allmänna hållning sedelärande. Visserligen finns det i många av hans smådikter både hjärtlighet och behag, som till exempel i Segen der einfalt, vars svenska version med omkvädet "Hvar må följa sitt egit sinn'; kär håller jag min herdarinn'" länge antogs vara en originaldikt av Eric XIV), men i de flesta har lärdomstyngden eller den nyktra förståndigheten tagit överhand.

Bäst bland hans större alster anses Trostgedicht in widerwärtigkeit des krieges från 162) vara. Vidare märkas dikterna Zlatna (1623) och Vielgut (1629), som prisa lantlivet, Vesuvius (1633), herderomanen Schäfferey von der nimfen Hercinie (1630) samt operatexterna Daphne (efter Rinuccini; den tidigaste tyska, 1627) och Judith (1635). Opitz översatte bland annat Psaltaren, Jeremias klagovisor, Höga visan samt dramer av Sofokles och Seneca och utgav den forntyska dikten Annolied (1639).

I den svenska poesien hade Opitz länge inflytande. Hans Werke utgavs 1625, 1629, 1637 och 1641. Ett urval finns också i Kürschners Deutsche nationalliteratur, band 27.

Psalmer[redigera | redigera wikitext]

Han representerad med en psalm (nr 488) i Den svenska psalmboken 1986, Ljus av ljus, o morgonstjärna, diktad 1634, och den enda av hans psalmer i de svenska psalmböckerna sen 1819.


Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926.