Medborgarrättsrörelsen i Sverige
Medborgarrättsrörelsen i Sverige, MRRS, är en svensk ideell förening som sedan 1974 har arbetat för att vidga enskilda människors frihet och att stärka de medborgerliga rättigheterna i den svenska grundlagen.
Som nystartad förening hette den Medborgarrörelsen Sveriges väljare (MSV), efter samgåendet med Friheten i Sverige 1988 Medborgarrättsrörelsen Friheten i Sverige (MRFS) och 1999-2021 Medborgarrättsrörelsen (MRR).
Grundande och tidig historia[redigera | redigera wikitext]
Medborgarrättsrörelsen hade sitt konstituerande möte den 14 mars 1974. Upphovsmännen ansåg att den nyligen beslutade regeringsformen, som skulle komma att träda i kraft från och med den 1 januari 1975, inte hade tagits fram i dialog med medborgarna. De ansåg också att den nya grundlagen hade allvarliga brister, framförallt när det gällde skyddet för mänskliga fri- och rättigheter. (Det är ett faktum att rättighetskapitlet i regeringsformen, 2 kap., vid regeringsformens antagande 1974 bara hade ett fåtal paragrafer. Avsikten var att det skulle kompletteras senare.[1])
Till stöd för sina uppfattningar hade Medborgarrättsrörelsen en SIFO-undersökning om den nya grundlagen. Undersökningen visade att svenska folket på avgörande punkter hade en annan uppfattning om grundlagen än vad riksdagen hade. Den 9 november 1974 hölls den första stämman och föreningen antog ett handlingsprogram.
Initiativtagare och förste ordförande var regeringsrådet Gustaf Petrén i samarbete med Anne Marie Bratt, ordförande för Nya Tisdagsklubben. Bland styrelseledamöterna har märkts Leif Leifland (ambassadör och kabinettssekreterare), Fredrik Sterzel (justitieråd och professor i konstitutionell rätt), Per Rudberg (amiral och chef för marinen), Jarl Kulle (skådespelare), Agneta Pleijel (regissör och professor) och Ulf Brunnberg (skådespelare).
Medborgarrättsrörelsen har synts i offentligheten främst genom sina debattartiklar, men uppmärksammades under 1970- och 80-talen också på nyhetsplats och på ledarsidorna. Expressen stödde 1977 rörelsens förslag om möjlighet till rättslig prövning av myndighetsbeslut och skadestånd.[2] Denna ordning skulle enligt Medborgarrättsrörelsen ersätta det 1976[2] avskaffade tjänstefelet.[3] I ett uppmärksammat uttalande sade statsminister Olof Palme att Europadomstolen höll på att bli en ”lekstuga för Gustaf Petrén”.[4][5] Rörelsen uppmärksammades också för sin kampanj för en svensk författningsdomstol[6] och i debatten om chefs-JO Per-Erik Nilssons tjästeutövning[7].
Samgående med Friheten i Sverige och senare historia[redigera | redigera wikitext]
Medborgarrättsrörelsen gick 1988 samman med Friheten i Sverige, vars grundare Andres Küng blev vice ordförande i den gemensamma organisationen Medborgarrättsrörelsen Friheten i Sverige.[8] Küng efterträdde 1990 Petrén som ordförande.[8]
Ordförande[redigera | redigera wikitext]
| 1974–1990 | Gustaf Petrén, regeringsråd |
| 1990–1993 | Andres Küng, debattör och författare |
| 1993–1994 | Allan Ekström, hovrättsråd och riksdagsman |
| 1994–1997 | Brita Sundberg-Weitman, lagman |
| 1997–1998 | Gustaf Lagerbjelke, hovrättsråd |
| 1998–2007 | Anita Enflo, fil dr |
| 2007–2016 | Dick Erixon, ekonom och journalist |
| 2016–ff | Leif V Erixell, Författare och debattör |
Medborgarrättspris[redigera | redigera wikitext]
- 2018: Rebecca Weidmo Uvell
- 2019: Henrik Jönsson
- 2020–2021: Johan Westerholm
- 2022–2023: Patrik Engellau
Noter[redigera | redigera wikitext]
- ^ Erik Holmberg, Grundlagarna, Publica/Allmänna förlaget, Stockholm 1974, ISBN 91-38-01725-3, ss. 12-13
- ^ [a b] ”Tjästefelet som kom bort” (på svenska). Expressen: s. 2. 17 juli 1977. Läst 20 maj 2020.
- ^ Cecilia Steen-Johnsson (28 juni 1977). ”Helmers fortsätter kampen: Vill förmå HD ändra betyget” (på svenska). Dagens nyheter: s. 10. Läst 20 maj 2020.
- ^ Claes von Hofsten (29 september 1983). ”Europadomstolen Petréns lekstuga”. Svenska Dagbladet: s. 1, 6. Läst 15 januari 2017.
- ^ ”Europadomstolen är ingen lekstuga”, Medborgarrätt nummer 4 1983.
- ^ Per T Ohlsson (30 april 1983). ”Justitieministern, JO och lagarna” (på svenska). Expressen: s. 2. Läst 20 maj 2020.
- ^ Anita Sjöblom (29 mars 2987). ”Kritiserade chefs-JO Per-Erik Nilsson avgår inte: Jag har inte gjort några fel” (på svenska). Dagens Nyheter: s. 7. Läst 20 maj 2020.
- ^ [a b] ”Andres Küng (Curriculum vitae)”. Info Ettevõtete Grupp / Info Enterprises Group. http://www.ieg.ee/ak/cv.html. Läst 22 september 2016.