Mongoliska invasionerna av Japan

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Samurajen Suenaga möter mongoliska pilar och bomber. Moko Shurai Ekotoba (蒙古襲来絵詞), cirka 1293.

De två mongoliska invasionerna av Japan (元寇) ägde rum 1274 respektive 1281. De har haft ett stort inflytande på världshistorien även om båda invasionerna misslyckades. Dessa tillhör de mest kända händelserna i Japans historia och genom sin roll i att begränsa mongolernas expansion kan de ha haft inflytande på Asiens historia. De omtalas i många skönlitterära verk och är de första händelser där begreppet kamikaze ("gudomlig vind") används. Samtida skildringar nämner ingenting om någon vind och detta är alltså en skröna i efterhand. Dessa två försök är de med undantag för andra världskrigets slut det närmaste Japan har kommit att bli invaderat under de senaste 1500 åren.

Invasionerna[redigera | redigera wikitext]

Under den mongoliska kejsaren Khubilai khan växte det mongoliska riket österut från Kina till Korea. 1266 och 1268 skickades emissarier till Japan som krävde Japans underkastelse med hotet om invasion, men de fick återvända tomhänta. Emissarierna mottogs av Chinzei Bugyō, den västliga försvarskommissionären, som skickade meddelandena vidare till shogunen i Kamakura och kejsaren i Kyoto. Ett antal meddelanden skickades efter detta via koreanska emissarier och mongoliska ambassadörer. Shogunens militärregering beordrade alla jordägare på Kyushu (ön närmast Korea, och därmed den troligaste anfallsvägen) att återgå till sina landområden, och trupper på Kyushu förflyttade sig västerut och säkrade de troligaste landstigningspunkterna. Dessutom organiserades stora bönemöten, och stora delar av regeringsarbetet sköts upp för att hantera krisen.

1274 utgick en flotta på 300 större och 4-500 mindre båtar mot Japans västkust, med ungefär 15 000 mongoliska och kinesiska samt 8 000 koreanska soldater. Anfallarna ockuperade öarna Tsushima och Iki med lätthet, och landsteg vid Hakatabukten den 19 november vilket nästa dag följdes av det så kallade Buneislaget (uppkallat efter innevarande tideräkningsperiod). De mongoliska styrkorna hade överlägsen teknik och taktik men led av ett svårt numerärt underläge. Japanerna hade förberett försvaret i månader och hade samlat förstärkningar så snart nyheten om Tsushimas och Ikis fall nått dem. Mongolerna höll ut hela dagen, men efter en stormig natt retirerade de.

Det andra invasionsförsöket skedde på sommaren 1281. Landstigningen skedde denna gång på flera ställen. Den rad med mindre slag som följde på landstigningen kallas Kōan-slagen. Även denna gång tvingades de mongoliska styrkorna att retirera. En massiv tyfon, den så kallade "gudomliga vinden", Kamikaze, rasade mot Kyushus stränder under två dagar och förstörde stora delar av mongolernas flotta.

Efterspelet[redigera | redigera wikitext]

Khubilai khan ville göra ett till invasionsförsök 1286, men saknade tillräckliga resurser för detta. I Japan orsakade den landsomfattande omorganisationen för att stå emot mongolerna hård press på hela ekonomin och militären, och sträckte landets resurser till det yttersta. Attackerna gav också bakufun en förevändning att behålla sin kontroll över landet snarare än att återlämna den till kejsaren. De fortsatte att förstärka Kyushus försvar under flera år, och många militära åtgärder fortsatte att ha kraft där under lång tid.

Även om viss debatt råder om saken tror många forskare idag att antalet krigare på båda sidor av konflikten var mycket lägre än vad som traditionellt påståtts. Många hävdar också att japanerna var kapabla att stå emot anfallen även utan hjälp från kamikaze.

Se även[redigera | redigera wikitext]