Samuraj

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
För den svenska serietidningen Samurai, se Samurai.
Satsuma-samurajer under Boshinkriget
Samuraj med AinufolkHokkaido

Samuraj (japanska 侍, samurai, ”att tjäna”) avser vanligen adliga krigare i det feodala Japan (7001800-talet). De tillhörde den högsta samhällsklassen, den feodala krigaradeln buke. Även termen bushi, ”krigare”, förekommer. Samurajerna hade en hederskodex, Bushidō (”krigarens väg”), som beskrev hur en samuraj skulle leva och dö. Det samurajidealet levde kvar länge. Bushido var viktigt i den japanska armén ända fram till andra världskrigets slut.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Själva ordet ”samuraj” betyder ”att tjäna” och åsyftar i början av 700-talet de vasaller förläningar[förtydliga] då de svor lojalitet till kejsaren och tjänade honom. En samuraj tjänade i allmänhet under en länsherre, daimyo. En herrelös samuraj kallades för en ronin.

Under de stora krigen var antalet döda så stort att samurajklassen blev decimerad. Istället började man träna bönder att strida. Dessa kallades ashigaru (”lätta fötter”). Antalet samurajer i förhållande till vanliga soldater i krig var mycket lågt.

År 1603 slutade sengoku-jidai – ”tiden då landet var i krig” – med att Tokugawa Ieyasu blev den förste Tokugawa-shogunen. Under Edoperioden (1603–1867) minskade samurajernas militära betydelse och samurajerna ägnade sig allt mer åt byråkratiska sysslor. De blev igen en slags aristokrati, ungefär som i den gamla kinesisk-inspirerade kejsartiden på 700-talet fast nu runt shogunen istället. Hierarkin var mycket strikt och icke-samurajer var rättslösa gentemot samurajer.

Den siste shogunen Tokugawa Yoshinobu avsattes 1868 och överlämnade sin makt åt kejsar Meiji. Det blev den så kallade Meijirestaurationen 1868 då man avskaffade samurajernas privilegier, bland annat rätten att bära två svärd. Detta ledde till en rad samurajuppror av vilket det största och sista var Satsumaupproret 1877. Under Meijiperioden omorganiserades ståndssamhället och samurajfamiljerna blev till den nya klassen shizoku.[1]

Det fanns även kvinnliga samurajer i det feodala Japan. Under åtta århundraden stred kvinnor i otaliga slag och belägringar. Utgrävningar från japanska slagfält bekräftar att närmare 30 procent av krigarna var kvinnor. Bland dessa var arméledaren Takeko Nakano (1847–1868), som ledde en självständig samurajarmé under Boshinkriget, den mest ryktbara.


Beväpning och krigföring[redigera | redigera wikitext]

Samuraj i rustning, ungefär 1860. Fotografi av Felice Beato.

Samurajens huvudsakliga beväpning har genom tiderna varierat. Under den japanska senklassiska Heian-perioden (794–1185) var samurajens huvudsakliga vapen pilbågen, Yumi (弓), som de använde till häst. Samurajen var, olikt deras europeiska motsvarighet, riddaren, alltså väsentligen en beriden bågskytt likt andra asiatiska krigare, såsom mongolerna, hunnerna och turkarna. När väl samurajen behövde kämpa i närstrid, antingen mot fotsoldater eller andra beridna samurajer, användes naginata, ett glavlikande (svärdliknande) vapen. Utöver denna primära beväpning var samurajen också utrustade med föregångaren till det kända katana-svärdet, det så kallade tachi-svärdet, samt ett kortare, knivliknande svärd som kallades för tantō. Dock, likt deras europeiska motsvarighet, så var dessa svärd tänka som ett reservvapen när pilbågen eller naginata:n var otillgänglig eller olämplig för situationen som samurajen befann sig uti, såsom inomhus eller i handgemäng. Långsvärdet och kortsvärdet användes också som ett personligt självförsvarsvapen, när de bars civilt. Katana-svärdet, som bars med eggen uppåt och är kortare än tachi-svärdet, började först användas under Ashikaga-perioden.

Efter de två mongoliska invasionsförsöken av Japan (1274 och 1281) så blev det uppenbart att samurajernas traditionella krigföring var otillräcklig för att kunna försvara landet mot ytterligare invasioner från det asiatiska fastlandet. Den japanska krigföringen gick ut på att individuella krigare sökte upp varandra på slagfältet, efter de glesa formationerna möttes, och förde först en duell med pilbågar, och sedan med naginatan om pilbågarna misslyckades att såra eller döda motståndaren. Mongolerna, däremot, som vid detta tillfälle hade ockuperat majoriteten av det kinesiska fastlandet och den koreanska halvön, förde krig med stora formationer av tätpackade kinesiska och koreanska, spjut- och sköldförsedda, uppbådsmän som ryckte fram under skyddet av ett pilregn. Efter invasionsförsöken påbörjades det en stor omdaning inom det japanska krigföringssättet som skulle kulminera under sengoku-perioden. En större betoning började läggas på tätpackade formationer av uppbådade bönder, och samurajen skulle börja strida mer i formation, som en enhet, istället för som individer.

Under slutet av Ashikaga-perioden fram till början av Edoperioden så befann landet sig i nästan konstant ofred. Den japanska överhögheten, i formen av den militära härskaren Shogunen, hade förlorat all sin auktoritet och inflytande; därmed också kontrollen över landet. Detta tillät mäktiga länsherrar, Daimyō, att utan konsekvenser, föra krig mot sina grannar i hopp om att expandera deras domäner och därmed deras makt och inflytande. Det är under denna tid som ytterligare en omdaning i den japanska krigföringen inträffar.

Naginatan, som ett vapen för både den beridna samurajen och den uppbådade fotsoldaten, minskande drastiskt i popularitet, troligtvis på grund av dess komplexa och dyra tillverkningsprocedur, när härskarorna svällde drastiskt i storlek, men också troligtvis på grund av att samurajen började, mer-och-mer, användas som chockkavalleri, istället för beridna bågskyttar. På grund av detta så ersattes naginatan nästan helt av spjutet, Yari (槍), som samurajernas väsentliga huvudvapen. Som den legendariska svärdskämpen Miyamoto Musashi, menade var naginatan ett vapen som var underordnad spjutet, då det var huvudsakligen ett defensivt vapen, medan spjutet kunde ta initiativet och användas på offensiven, och därför, under Sengoku-perioden och framåt, så ersätts nagianta:n nästan helt med spjutet som både samurajens och den uppbådade bondens vapen.

Yari:ns längd och typ kunde variera från nätta och snabba kortspjut, till lansliknande spjut som användes av samurajerna till häst, till pikliknande spjut som användes av de allt mer professionella bondesoldaterna, som kallades för ashigaru (足軽). Det var också senare under denna period som pilbågen, det klassiska samurajvapnet, ersattes nästan helt och hållet av den luntlåsförsedda arkebusen, teppō/tanegashima, som importerades från Europa.

Samurajen använde sig också av andra, mer specialiserade, vapen såsom det zweihänder-liknande ōdachi/nodachi, det svärdstavsliknande nagamaki och den massiva tvåhandsfattade nitade träklubban kanabō.

Det var först under Edoperioden som katana-svärdet påbörjade sin romantiserade guldålder. Svärdet har länge ansetts vara, utöver den klassiska frisyren, det mest kännetecknande för samurajen, speciellt sedan icke-adliga förbjöds att bära svärd under Azuchi- och Edoperioden. Slagfältsvapen såsom arkebusen, spjutet och pilbågen förlorade sin ställning som samurajens huvudsakliga vapen och självförsvars-, status- och duellvapnet tog deras plats. Det var under denna tid som praktiska träningsmetoder för slagfältet ersattes av ritualiserad kampkonst och kampsport för självförsvar.

Chonmage[redigera | redigera wikitext]

Frisyren var kännetecknande för samurajen, men det var inte förrän i vuxen ålder som samurajen fick bära den fullständiga samurajfrisyren. Små samurajpojkar fick nöja sig med en hästsvans. Frisyren innebar att hjässan rakades från pannan och bakåt. Sedan fästes det lagom långa håret i en hög hästsvans som smordes in med fett för att hålla. Den största skymf som kunde visas mot en samuraj var att skära av honom hans chonmange.[2]

Samurajer i modern kultur[redigera | redigera wikitext]

Även om samurajer som klass inte längre finns kvar, lever samurajen kvar som en viktig symbol för det historiska Japan och för den klassiska krigarmoralen. De avbildas ofta i filmer, tv-serier, böcker och manga – såväl i Japan som i resten av världen. Rester av deras stridskonst lever kvar i de moderna budoarterna såsom jujutsu, kendo, iaido , aikido och kyudo. Det finns fortfarande samurajer kvar; somliga arbetar till vardags på kontor och samlas i stora grupper på helgerna och återuppför de berömda slagen. De skådespelen kallas Garan-bushi.

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Hildebrand, Hans; Hjärne, Harald, von Pflugk-Harttung, Julius (1917-1921). Världshistoria/Orienten. http://runeberg.org/vrldhist/3/0666.html 
  2. ^ Braw, Monica; Juhani Lompolo (2006). Samurajer. sid. 18 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]