Neutralitet

Neutralitet i folkrätten innebär att en stat inte stöder någondera sidan i en väpnad konflikt mellan andra stater eller militära förband. Man skiljer på neutralitet och alliansfrihet, eftersom neutralitet i folkrättslig mening inte kan förekomma förrän i en konkret konfliktsituation. Förhållandet mellan krigförande och neutrala stater regleras i femte och trettonde Haagkonventionerna.

Haagkonventionerna föreskriver att den neutrala staten inte får stödja någon krigförande militärt eller tillåta att det egna territoriet används för militära uppgifter. De innehåller inget som förbjuder politiska eller moraliska ställningstaganden i konflikten, och inte heller regler som förbjuder den neutrala statens medborgare att delta i konflikten på den ena eller andra sidan.

Neutralitet har en politisk dimension som innebär att en stat som folkrättsligt är neutral ändå kan drabbas av intern eller extern kritik för att den stöder (eller påstås stödja) den ena parten mer än den andra.

Det finns två olika sorters neutralitet, temporär och permanent.

Permanent neutralitet

Permanent neutralitet innebär att landet genom mellanstatliga överenskommelser förbundit sig att upprätthålla neutraliteten i alla framtida krig. Schweiz är permanent neutralt efter beslut vid kongressen i Wien 1815.

Neutralitet i Sverige

Sverige var inte en i egentlig mening permanent neutral stat, men kunde ses som en de facto permanent neutral stat fram till ratificeringen av Lissabonfördraget. Förlusten av Finland i Finska kriget 1809 och 1812 års politik har följts av en successivt alltmera befäst tilltro bland grannstaterna till Sveriges strävan att stå neutral i andra staters konflikter från 1814. Undantag var finska inbördeskriget (1918), när en svensk militärexpedition sändes till Åland. (I dansk-tyska kriget (1864), vinterkriget (1939-1940) och fortsättningskriget (1941-1944) deltog svenska militära styrkor, men de var frivilliga.)

I Sverige ledde den politiska dimensionen av neutraliteten till inrikespolitisk vänster-kritik från grupper som förespråkat en tydligt markerad åsiktsneutralitet, till exempel mellan Sovjetunionen och Tyskland under andra världskriget eller mellan Warszawapakten och Nato under det kalla kriget. I Hjalmarsonaffären (1959) uppstod en politisk splittring kring frågan om åsiktsneutralitet när regeringen beslutade att inte utse Högerpartiets ledare Hjalmarson till FN-delegat, eftersom han alltför tydligt kritiserat Sovjetunionens politiska system. På ett liknande sätt tvingades utrikesministern Carl Hederstierna hastigt att avgå 1923, sedan han vid en lunch med journalister uttalat sig positivt om en påtänkt försvarsunion mellan Sverige och Finland.

Se även

• Internationella relationer

Källor

• Lindholm, Rolf H. (2008). Neutraliteten. Books-on-Demand, Visby. ISBN 978-91-976463-7-6 
• Lindholm, Rolf H. (1987). Sveriges neutralitet (doktorsavhandling). Juridiska föreningen i Lund. ISBN 978-91-544-1881-7