Nato

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
North Atlantic Treaty Organization
Organisation du Traité de l’Atlantique Nord
Medlemsstater i grön färg
FörkortningNATO (engelska)
OTAN (franska)
MottoAnimus in Consulendo Liber[2]
Bildad4 april 1949
TypMilitärallians
Juridisk statusAktiv
SäteBelgien Bryssel, Belgien [3]
Medlemmar
Officiella språkEngelska
Franska[4]
GeneralsekreterareJens Stoltenberg
Militärkommitténs ordförandeAmiral Rob Bauer, Nederländernas kungliga flotta
Supreme Allied Commander Europe (SACEUR)General Tod D. Wolters, USA:s flygvapen
Supreme Allied Commander TransformationGénéral Philippe Lavigne, Frankrikes flyg- och rymdvapen
HuvudorganNordatlantiska rådet
Övrigt
Hymn: "The NATO Hymn"
Webbplatshttps://www.nato.int/
Natos högkvarter i Bryssel, Belgien.
Supreme Headquarters Allied Powers Europe (SHAPE) utanför Mons i Belgien är det militära högkvarteret för SACEUR och Allied Command Operations (ACO).

Nordatlantiska fördragsorganisationen[5] (förkortat Nato efter det engelska namnet North Atlantic Treaty Organization),[5] är en mellanstatlig militär allians mellan 30 stater i Europa och Nordamerika.[6][7] Natos syfte är att arbeta för och säkerställa fred och säkerhet i medlemsstaterna.[8] Samarbetet regleras genom nordatlantiska fördraget (även känt som Atlantpakten[9]), som undertecknades den 4 april 1949 och trädde i kraft den 24 augusti 1949.[10] Den viktigaste beståndsdelen i samarbetet är den kollektiva försvarsklausulen i artikel 5 i fördraget, som föreskriver att ett väpnat angrepp på någon av medlemsstaterna i Europa eller Nordamerika ska betraktas som ett angrepp mot dem alla och att en attackerad medlemsstat följaktligen ska bistås av övriga medlemmar.[11]

Ursprungligen var Nato främst en politisk sammanslutning, men i och med Koreakriget, som inleddes i juni 1950, byggdes en militär struktur upp. Natos förste generalsekreterare Lord Ismay yttrade att organisationens mål var att ”hålla Sovjetunionen ute, amerikanerna inne och tyskarna nere”.[12] Under kalla kriget rådde periodvis tvivel angående styrkan i förhållandet mellan de europeiska staterna och USA, tillsammans med tvivel angående trovärdigheten rörande Natos försvar gentemot en eventuell sovjetisk invasion. Dessa tvivel ledde bland annat till att Frankrike utvecklade egna kärnvapen. Efter Berlinmurens fall 1989 uppstod vänligare relationer mellan Nato och tidigare potentiella fiender i öst, inklusive en tillfällig förbättring av relationen med Ryssland.[13] I mars 1999 respektive mars 2004 välkomnades totalt tio nya medlemmar, varav tre hade varit en del av Sovjetunionen och ytterligare sex hade varit en del av Warszawapakten.[14]

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

I efterförloppet av andra världskriget försämrades Västeuropas och USA:s relation med Sovjetunionen. År 1946 använde Winston Churchill begreppet järnridån för att beskriva denna utveckling och året efter lanserade USA Trumandoktrinen och Marshallplanen. USA:s nya utrikespolitik signalerade ett ökat engagemang i Europa och ett försök att begränsa kommunismens spridning och Sovjetunionens inflytande i regionen.[15] Pragkuppen i februari 1948 ledde till att Tjeckoslovakien blev en sovjetisk marionettstat, varefter det militära samarbetet mellan Sovjetunionen och västmakterna, som i viss mån fortsatt fungera efter andra världskriget löstes upp.[16] Dunkirkfördraget från 1947 följdes av Brysselpakten,[17] som etablerades 17 mars 1948 genom undertecknandet av Brysselfördraget. Pakten innebar att gemensamma försvarsgarantier upprättades mellan de fem länderna Storbritannien, Frankrike, Nederländerna, Luxemburg och Belgien.[18][19]

Förhandlingar och bildande[redigera | redigera wikitext]

USA:s president Harry Truman undertecknar Atlantpakten den 24 augusti 1949.

I juni 1948 eskalerade det kalla kriget i och med Sovjetunionens blockad av Berlin, varvid västmakterna svarade med att etablera en luftbro för att flyga in förnödenheter.[18] Från amerikansk sida fanns det både hos militären och inom politiken fortfarande ett visst stöd för fortsatt isolationism och ansträngningarna för en transatlantisk försvarsallians tilltog först efter valet i november 1948.[20] Bland Brysselpaktens medlemmar fanns ett initialt motstånd mot att inkludera fler medlemmar och späda ut de amerikanska resurserna. Kontroll över Atlanten var dock av stor strategisk betydelse för USA och alliansen, varför förhandlingarna resulterade i ytterligare fyra europeiska medlemsstater.[21] Försvarsalliansen Nato bildades i samband med att Nordatlantiska fördraget undertecknades den 4 april 1949 och trädde i kraft den 24 augusti 1949.[10] Alliansen bestod av de 12 länder som undertecknat och ratificerat fördraget: USA, Belgien, Danmark, Frankrike, Island, Italien, Kanada, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Portugal och Storbritannien.[22]

Nordatlantiska fördraget[redigera | redigera wikitext]

Grunderna för militäralliansen dikteras av nordatlantiska fördragets inledning och 14 artiklar. Inledningen gör klart att alliansen ska verka i enlighet med FN-stadgan och demokratiska värderingar samt verka för fred och säkerhet.[11][23] Kärnan i fördraget utgörs av artikel fem som anger ramarna för den ömsesidiga försvarsgarantin.[24] Enligt artikel fem förbinder sig alla alliansens medlemmar att agera i händelse av väpnat angrepp mot någon av medlemmarna i Europa eller Nordamerika.[a] Fördraget beskriver också principerna för ratificering, inträde, utträde, bildandet av Nordatlantiska rådet samt stöd vid övriga hot mot medlemsstaternas säkerhet. De engelsk- och franskspråkiga versionerna av fördraget likställs.[11]

Historia[redigera | redigera wikitext]

Nato under kalla kriget[redigera | redigera wikitext]

Eisenhower med Natos första flagga.

I samband med undertecknandet bad Brysselpaktens medlemmar om understöd från USA. Ett stödpaket med militärutrustning motsvarande en miljard dollar godkändes av USA:s kongress samma höst. Som en förutsättning för stödet antog Natomedlemmarna i januari 1950 alliansens första strategiska koncept, ett dokument som fastslog ramarna för alliansens verksamhet och dess strategiska position gentemot Sovjetunionen.[25] Utbrottet av Koreakriget 1950 skapade oro för ett sovjetiskt angrepp i Västeuropa[26] och för att USA:s militärresurser skulle bli låsta i Asien.[27] Istället ökade USA sitt engagemang i Europa och utfärdade ytterligare ett stödpaket om fyra miljarder dollar till de europeiska medlemmarnas försvarsmakter.[28] År 1951 byggdes militärorganisationen Nato upp.[18] Som dess första överbefälhavare (SACEUR) tillsattes Dwight D. Eisenhower[29] och som första generalsekreterare valdes Hastings Ismay.[12] Redan 1952 anslöt sig Grekland och Turkiet till alliansen.[26]

De av västmakterna ockuperade delarna av Tyskland ansågs otillräckligt skyddade, vilket ledde till Västtysklands erkännande som suverän stat och inträde i Nato 1955.[26] Några dagar senare bildades, under sovjetisk ledning, den rivaliserande militäralliansen Warzawapakten.[30] Året efter utbröt Suezkrisen, som fick konsekvenser för alliansen trots att den utspelade sig utanför Nato-området. USA valde att ta parti för Storbritanniens och Frankrikes motståndare i konflikten. Med britterna förbättrades relationerna igen efter hand, men Frankrike och USA gled allt längre ifrån varandra.[31] Från fransk sida fanns redan tidigare ett missnöje för både USA:s utrikespolitik och att Nato blivit så stort.[32] Frankrike var dessutom uteslutet från den gemensamma kärnvapenplaneringen och slutförde istället sitt eget kärnvapenprogram under början av 1960-talet.[33] År 1966 tog de Gaulle Frankrike ur det militära samarbetet i Nato-organisationen, men landet kvarstod som medlem av atlantpakten.[34] Försvarshögkvarteret SHAPE flyttades året efter från Frankrike till Mons i Belgien.[35]

Parallellt med utvecklingen inom Nato hade Europeiska kol- och stålgemenskapen bildats år 1951 och Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) bildats 1958. Brysselpakten utvidgades 1954 och bytte namn till Västeuropeiska unionen, men fick en sekundär roll jämfört med Nato och EEG.[36] Spänningarna under kalla kriget tilltog under 1950-talet med Sovjetunionens respons mot revolterna i Östtyskland 1953 samt Polen och Ungern 1956.[37] År 1957 antog Nato ett nytt strategiskt koncept som byggde på "massiv vedergällning" med kärnvapen vid ett eventuellt angrepp.[38] Uppskjutningen av Sputnik samma år och Sovjetunionens utveckling av interkontinentala kärnvapenrobotar ledde till oro i Natosamarbetet. Både USA:s ställning i den teknologiska kapprustningen och vilja att riskera kärnvapenangrepp för att skydda Europa ifrågasattes.[39] Berlinkrisen 1961 följde och Kubakrisen 1962 hotade att utlösa ett kärnvapenkrig.[37] Därefter skedde försök att få till en avspänning mellan stormakterna och 1967 antogs ett nytt strategiskt koncept som minskade betoningen på kärnvapenanvändning. Som en konsekvens av USA:s inblandning i Vietnamkriget minskade även antalet amerikanska trupper stationerade i Europa.[40]

Den sovjetiska medeldistansroboten RSD-10 Pioneer med Nato-rapporteringsnamn SS-20 Saber.

Vid början av 1970-talet inleddes bilaterala samtal mellan USA och Sovjetunionen om en begränsning av strategiska kärnvapen som ledde till att SALT I-avtalet undertecknades 1972.[41] Inom Nato ökade spänningarna när USA nekades tillträde till flera medlemsländers militärbaser i samband med Jom Kippurkriget 1973. Sedan utbröt Cypernkrisen året därpå med konsekvenser för de grekisk-turkiska relationerna, men även de amerikansk-turkiska relationerna krackelerade och all amerikansk trupp tvingades lämna Turkiet.[42] Under 1970-talet minskade USA:s försvarsutgifter samtidigt som Sovjetunionens ökade. I takt med att Sovjetunionen placerade ut flera medeldistansrobotar i Europa mot slutet av 1970-talet svarade USA med samma mynt och upprustningen var ett faktum.[42]

Utvecklingen i Spanien efter Francos död möjliggjorde landets inträde i Nato 1982.[26] I början av 1980-talet påbörjades nya bilaterala samtal om kärnvapennedrustning och när Michail Gorbatjov tillträde som ledare för Sovjetunionen 1985 ledde det till förbättrade relationer med USA och Nato.[43] Under 1980-talet blev tydligt att Warzawapakten saknade ekonomiska förutsättningar för att fortsätta kapprustningen mot USA.[44] Årtiondet präglades även av demonstrationer och strejker i Östeuropa som ytterligare destabiliserade Sovjetunionen. I och med Berlinmurens fall 1989, samt Warzawapaktens och Sovjetunionens kollaps 1991 hade det kalla krig som börjat åren före alliansens bildande till sist tagit slut.[37] Efter Tysklands återförening tilläts den enade nationen, efter en serie förhandlingar, kvarstå som medlem.[45]

Efter kalla kriget[redigera | redigera wikitext]

I och med Sovjetunionens kollaps kvarstod USA ensamt som global stormakt samtidigt som ett antal stater i Europa återfick sin autonomi.[46] Den nya ordningen ledde till osäkerhet kring Natos roll och huruvida organisationens existens fortfarande var berättigad.[47][48] I Europa utvecklades parallella mellanstatliga organisationer under 1990-talet. Europeiska unionen bildades och formaliserade sin gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik genom bland annat Maastrichtfördraget. Europeiska säkerhetskonferensen fick större vikt genom omvandlingen till organisationen OSSE.[48] Nato hade samtidigt inlett dialog med flera länder från den tidigare Warsawapakten, inklusive Ryssland. Samarbetet formaliserades från 1991 i Nordatlantiska samarbetsrådet som 1994 kompletterades av samarbetet Partnerskap för fred för alliansfria länder i Europa.[49][50] Samma år grundades samarbetet Mediterranean Dialogue med flera länder runt medelhavet.[51]

F-15 från USA:s flygvapen lyfter från ett italienskt militärflygfält i Aviano i samband med Natos flygbombningar av Jugoslavien 1999.

Flera Natomedlemmar ingrep militärt under USA:s ledning mot Irak under Kuwaitkriget.[52] 1990-talet präglades också av konflikter på Balkanhalvön. Efter Srebrenicamassakern i juli 1995 inleddes en Natostyrd offensiv som framtvingade Daytonavtalet,[53] varefter de Natoledda fredsbevarande styrkorna IFOR och SFOR avlöste varandra.[54] Dittills hade interventionerna skett under FN-mandat, men när Nato möttes av veto i FN:s säkerhetsråd under Kosovokriget valde organisationen ändå att agera militärt. Nato ansåg att flygbombningarna av Jugoslavien 1999 var motiverade för att förhindra etnisk rensning. Den efterföljande Natoledda fredsbevarande insatsen KFOR kunde dock ske med FN:s goda minne.[55][56]

Som komplement till Parnerskap för fred omvandlades Nordatlantiska samarbetsrådet 1997 till det Euroatlantiska partnerskapsrådet. Ett flertal central- och östeuropeiska stater som deltog i dessa samarbeten hade påbörjat ett reformarbete för att kvalificera sig för Nato- och EU-medlemskap; Polen, Tjeckien och Ungern blev i mars 1999 de första östeuropeiska Natomedlemmarna.[57][50] För att blidka Ryssland som förhöll sig kritiskt till utvidgningen försäkrades att inga trupper eller kärnvapen skulle placeras ut i de nya medlemsländerna.[58]

Efter 11 september[redigera | redigera wikitext]

Dagen efter terrorattentatet den 11 september 2001 nådde Nordatlantiska rådet den enighet som krävs för att aktivera Nordatlantiska fördragets artikel 5.[59][60] Nato fick spela en omedelbar roll genom att patrullera USA:s kuster med sina AWACS-plan och genom antiterror-operationen Active Endeavour i medelhavet.[60][61] Det efterföljande Afghanistankriget inleddes av USA och Storbritannien med FN-stöd i oktober 2001. Först två år senare blev Nato-organisationen formellt inblandad som ledare för ISAF-styrkorna i landet.[60] För en insats i Irak saknades FN-stöd och när USA och Storbritannien 2003 inledde Irakkriget valde de även att agera utan Natos inblandning.[61] Kriget ledde ändå till spänningar inom Nato där tunga medlemsländer som Frankrike och Tyskland var kritiska till både själva kriget och påståendena om Iraks massförstörelsevapen.[62]

Under 2002 grundades Nato-Rysslandsrådet för att möjliggöra ökad dialog med Ryssland.[63] Parallellt med krigföringen i Mellanöstern grundades 2004 Istanbul Cooperation Initiative för att fördjupa Natos samarbeten med flera länder i området.[64] Samma år gick Bulgarien, Estland, Lettland, Litauen, Rumänien, Slovakien och Slovenien med i Nato. Totalt hade nu Nato utvidgats med tio medlemmar under loppet av fem år, varav flera tidigare medlemmar av Warzawapakten.[65] Ryssland reagerade tydligt negativt på denna andra runda av utvidgningar. Vid Natotoppmötet i Bukarest 2008 utlovades medlemsskap till Georgien och Ukraina.[51] I augusti samma år ockuperades de Georgiska områdena Abchazien och Sydossetien av Ryssland som därefter erkände utbrytarrepublikernas självständighet.[66] När Ryssland sedan ockuperade Krim under Krimkrisen 2014 avbröts samarbetet i Nato-Rysslandsrådet. Nato krävde att Ryssland skulle dra tillbaka sina trupper och svarade med att placera ut stridsgrupper och öka antalet flygpatruller i Polen och Baltstaterna.[67] Under 2016 återupptogs samtalen i Nato-Rysslandsrådet.[7] Efter Rysslands attack på Ukraina 2022 har ännu fler trupper och materiel placerats ut i Europa.[68]

Interventioner[redigera | redigera wikitext]

Fram tills kalla kriget avslutades förhöll sig Nato relativt lågmält men i ett försvarsläge, även om vissa medlemsländer genomförde militära operationer på egen hand, som när USA deltog i Vietnamkriget eller när Storbritannien deltog i Falklandskriget. I början av 1990-talet genomfördes dock ett antal operationer.[69]

Genom att Nato lett flertalet multinationella FN-sanktionerade styrkor har "Nato kommit att definiera den globala standarden för internationellt militärt samarbete. Ett naturligt skäl härtill är att de länder som deltagit i Nato-ledd krishantering – bara i Afghanistan över 50 till antalet – har behövt anpassa sig till alliansens standard".[70]

De genomförda interventionerna kan delas in i tre olika grupper: försvar, humanitär och krishantering.[71]

Operationer i början av 1990-talet[redigera | redigera wikitext]

  • Operation Anchor Guard i Turkiet från den 10 augusti 1990 till den 9 Mars 1991.
  • Operation Ace Guard i Turkiet från den 3 Januari 1991 till den 8 mars 1991.
  • Operation Allied Goodwill I & II i det kollapsade Sovjetunionen mellan den 4-9 februari och 27 februari – 24 mars 1992.
  • Operation Agile Genie från den 1 till den 19 maj 1992.[72]

Kriget i Bosnien och Hercegovina[redigera | redigera wikitext]

Under 1990-talet kom Nato att delta aktivt i strider för första gången.

År 1993 till 1995 åtog sig Nato Operation Deny Flight. Uppdraget bestod av tre delar; upprätthålla en flygförbudszon över Bosnien, ge FN:s markstyrka UNPROFOR luftunderstöd samt genomföra flyganfall mot styrkor som hotade de av FN proklamerade ’skyddade zonerna’.[73]

Den 28 februari 1994 sköt Natostyrkor ned fyra bosnienserbiska stridsflygplan i FN:s flygförbudszon. Det var Natos första stridsaktion.[74]

Natomedlemmen Nederländerna hade FN-uppdrag att skydda Srebrenica och den 6 juli 1995 började den serbiska offensiven kring staden. Nederländerna begärde flygunderstöd men blev nekade detta, då begärde Nederländerna upprepade gånger att Natomedlemmarna skulle ge flygunderstöd, vilket även de nekade. Resultatet blev det som kom att kallas Srebrenicamassakern.[75]

År 1995 genomförde Nato uppemot 3 400 flygangrepp mot serbiska mål,[76] detta som ett direkt svar på Markalemassakrerna där en en marknad i Sarajevo blev attackerad den 28 augusti 1995. FN och Nato hade kommit överens om att ge ett oproportionerligt svar på attacken och Natos svar hade därför en karaktär av maktdemonstration. Detta ledde till en process som slutligen ledde till Daytonavtalet.[77][75]

Kriget i Kosovo[redigera | redigera wikitext]

Den 24 mars 1999 inledde Nato en elva veckor lång bomboffensiv mot dåvarande Jugoslavien, efter att den jugoslaviska regeringen, med president Slobodan Milošević i spetsen, vägrat underteckna det så kallade Rambouilletavtalet.[78][79] Målen för angreppen låg även långt inne i Serbien, och skadorna på infrastrukturen blev omfattande.[80]

Offensiven blev både omdiskuterad och kritiserad då den inte var sanktionerad av FN. Då Ryssland hotat lägga in sitt veto i FN:s säkerhetsråd mot en FN-ledd styrka i Jugoslaviska federationen hade Nato valt att agera på eget initiativ.[78]

FN:s resolution 1244 antogs den 10 juni 1999 och den 12 juni gick Nato-trupper in i landet. Åtta dagar senare, den 20 juni, avslutades kriget då samtliga serbiska trupper dragits tillbaka från Kosovo. Nato var därefter med om att bygga upp KFOR, en Natoledd fredsbevarande styrka med FN-mandat.[81]

Kriget i Afghanistan[redigera | redigera wikitext]

År 1999 fastslog Nato att terroristattacker utgör ett hot mot Natos säkerhet och därmed kan bemötas av Nato-medlemmarna gemensamt (Natos artikel 5 om kollektivt försvar). Således kom terrorattackerna i USA den 11 september 2001 att definieras som en väpnad attack på landet. Därför aktiverade Nato för första gången artikel 5 den 12 september 2001, mindre än ett dygn efter attacken. Natos stöd bestod inledningsvis av operation Eagle assist, vilket var Natos första anti-terror insats. Insatsen pågick från mitten av oktober 2001 till maj 2002 och bestod i huvudsak av att Nato-medlemmar patrullerade det amerikanska luftrummet med radarflygplan.[68][82]

USA valde den 20 september 2001 att förklara krig mot terrorismen, och inledde med en attack mot den islamistiska talibanregimen i Afghanistan som ansågs beskydda al-Qaida, en terrorgrupp som även tidigare begått terrorbrott mot USA i och med attackerna mot de amerikanska ambassaderna i Nairobi och Dar es-Salaam 1998. Den 7 oktober 2001 inledde USA tillsammans med allierade operation Enduring Freedom genom bombattacker mot Afghanistan.[83]

ISAF-styrkorna etablerades 2001 parallellt med amerikanska operation enduring freedom och var ett FN-sanktionerat uppdrag för att stabilisera situationen och stötta den afghanska övergångsregimen efter att talibanstyret fallit.[84] ISAF innefattade styrkor från länder i och utanför Nato, däribland Sverige.[85] ISAF-styrkorna leddes inledningsvis av Storbritannien. Därefter tog Turkiet över ansvaret innan Tyskland tog över. I augusti 2003 lades ansvaret för att leda ISAF-styrkorna över på Nato. År 2009 flyttades dock ansvaret igen, men då till en internationell stab, ISAF Joint Command.[84]

Parallellt med ISAF:s pågående insats hade Nato upprättat ett eget uppdrag, NATO Training Mission-Afghanistan, som skulle utbilda Afghanistans säkerhetsstyrkor.

I samband med att ISAF-styrkorna avslutade sin insats i Afghanistan den 31 december 2014 påbörjade Nato ett nytt uppdrag, Resolute Support Mission som inleddes den 1 januari 2015.[84] Även detta uppdrag innefattade personal från länder utanför Nato, däribland Sverige. I februari 2015 omfattade styrkan 13 000 personer som skulle bistå de afghanska säkerhetsstyrkorna med träning och stöd. I och med undertecknandet av Dohaavtalet 2020 trappades insatsen ner under 2021 och i augusti samma år drogs de sista styrkorna tillbaka. Då hade talibanerna redan återtagit kontrollen över Afghanistan.[83]

Kriget i Irak[redigera | redigera wikitext]

När USA valde att gå in i Irak den 20 mars 2003 med stöd av bland annat Storbritannien var Nato inledningsvis inte delaktig. I december 2003 bad USA om Natomedlemmarnas stöd. USA:s intåg i Irak utlöste en kris bland Natomedlemmarna då både Frankrike och Tyskland var starkt kritiska till den amerikanska insatsen.[86]

Natos inblandning i kriget i Irak har i huvudsak bestått av en relativt liten stödoperation mellan åren 2004 och 2011. Uppdraget var att utbilda, handleda och assistera de irakiska säkerhetsstyrkorna. Utbildningsuppdraget syftade till att hjälpa Irak att bygga upp effektiva och ansvarsfulla säkerhetsstyrkor. Samtliga Nato-allierade bidrog på olika sätt till insatsen.[87]

För att förstärka uppdraget samarbetade Nato också med Iraks regering i syfte att utveckla Natos långsiktiga relation med landet.[87] Efter en begäran från Iraks regering utökade Nato sitt stöd i juli 2015. Detta genom att tillhandahålla stöd för försvarsuppbyggnad och relaterad säkerhetskapacitet. Därefter genomfördes olika typer av utbildningsinsatser under de efterföljande åren. I januari 2017 etablerades Natos permanenta närvaro i Irak.[87]

Kriget i Libyen[redigera | redigera wikitext]

I samband med att inbördeskriget i Libyen bröt ut 2011, fick Nato tillåtelse av FN:s säkerhetsråd att skydda den civila befolkningen mot regimens luftangrepp.[88]

Organisation[redigera | redigera wikitext]

Resurser[redigera | redigera wikitext]

Nato har övervakningsflyg av typen Boeing E-3 Sentry i sin tjänst, som här stöds av tre amerikanska F-16.

Alliansens militära resurser består nästan uteslutande av medlemsländernas egna försvarsmakter. Endast ett mindre antal AWACS-flygplan tillhör själva Nato-organisationen.[89]

Organisationsstruktur[redigera | redigera wikitext]

Natos organisation består av Nordatlantiska rådet, en parlamentarisk församling, sekretariat, Militärkommittén, militära delar samt övriga specialiserade organ.[78] Nato-organisationen omfattar ungefär 4 000 anställda.[90]

Nordatlantiska rådet[redigera | redigera wikitext]

Medlemsstaternas försvars- och utrikesministrar möts i Natos högkvarter i Bryssel 2010.

Nordatlantiska rådet (North Atlantic Council, NAC) är Natos högsta beslutande organ, och för beslut i rådet krävs konsensus (enhällighet).[78] Rådet består av permanenta representanter (vid Nato ackrediterad ambassadör med plenipotentiär rangställning) som respektive medlemsstat utser. Rådet kan dock ibland i stället bestå av en sammansättning av utrikes- och försvarsministrar, eller vid särskilda tillfällen (ofta benämnda som toppmöten) av regerings- och statschefer.[78]

Militärkommittén[redigera | redigera wikitext]

Heraldisk vapensköld för International Military Staff (IMS)
Heraldisk vapensköld för Supreme Headquarters Allied Powers Europe (SHAPE).

Militärkommittén (Military Committee, MC) är Natos högsta militära organ, men är underordnad beslut tagna i Nordatlantiska rådet. Militärkommittén och dess ordförande biträds av Internationella militära staben (International Military Staff, IMS) som består av personal från samtliga medlemsstater. Uppdraget är bland annat att ge yrkesmilitära råd till Nordatlantiska rådet samt översyn över Allied Command Operations (ACO) och Allied Command Transformation (ACT).[91][92]

Det operativa befälet över ACO innehas av Supreme Allied Commander Europe (SACEUR), som av sed alltid är en amerikansk general eller amiral som utanför Nato för befäl över United States European Command.[93] Denne har i rollen som SACEUR sitt högkvarter för Allied Command Operations (ACO) förlagt till Supreme Headquarters Allied Powers Europe (SHAPE) som är beläget utanför Mons i Belgien.[92]

Budget[redigera | redigera wikitext]

Direkta kostnader[redigera | redigera wikitext]

Natos gemensamma budget används till att finansiera Natos organisation, kommandon och militära infrastruktur. Kostnaden för detta motsvarade 2020 0,3 procent av medlemsstaternas försvarsbudgetar, totalt 2,5 miljarder euro. Varje medlemsland betalar en avgift till den gemensamma budgeten baserat på landets BNP.[94]

Indirekta kostnader[redigera | redigera wikitext]

Natos militära styrkor finansieras i praktiken genom medlemsstaternas försvarsbudgetar. USA har länge haft de överlägset största försvarsutgifterna inom Nato. Som mest har USA stått för 75 procent av Natos samlade utgifter.[95] Under 2020 stod Natos medlemsstater för 56 procent av de totala militära utgifterna globalt. USA stod i sin tur enskilt för 72 procent av Natos militärutgifter respektive 40 procent av de globala.[96]

Sedan 2006 finns en överenskommelse om att samtliga medlemsstater ska lägga 2 procent av det egna landets BNP på sin egen försvarsbudget.[94]

Medlemsstater[redigera | redigera wikitext]

Medlemmar[redigera | redigera wikitext]

Totalt ingår 30 medlemsstater i alliansen,[97] varav 21 är medlemmar i Europeiska unionen. Nordmakedonien, som anslöt sig till Nato den 27 mars 2020,[98] är den nyaste medlemsstaten.

Natos medlemsstater innefattar följande stater:[99]

Land Region Väpnade styrkor Medlem sedan Anmärkning
Albanien Albanien
Europa
8 000 (2021)[100] 1 april 2009
Belgien Belgien
Europa
26 000 (2020)[101] 24 augusti 1949
Bulgarien Bulgarien
Europa
30 000 (2021)[102] 29 mars 2004
Danmark Danmark
Europa
16 000 (2021)[103] 24 augusti 1949
Estland Estland
Europa
6 500 (2021)[104] 29 mars 2004
Frankrike Frankrike
Europa
205 000 (2021)[105] 24 augusti 1949
Grekland Grekland
Europa
130 000 (2021)[106] 18 februari 1952
Island Island
Europa
0 (2021)[107] 24 augusti 1949
Italien Italien
Europa
170 000 (2021)[108] 24 augusti 1949
Kanada Kanada
Nordamerika
70 000 (2021)[109] 24 augusti 1949
Kroatien Kroatien
Europa
15 000 (2021)[110] 1 april 2009
Lettland Lettland
Europa
6 500 (2021)[111] 29 mars 2004
Litauen Litauen
Europa
16 000 (2021)[112] 29 mars 2004
Luxemburg Luxemburg
Europa
900 (2021)[113] 24 augusti 1949
Montenegro Montenegro
Europa
2 000 (2021)[114] 5 juni 2017
Nederländerna Nederländerna
Europa
35 000 (2021)[115] 24 augusti 1949
Norge Norge
Europa
23 000 (2021)[116] 24 augusti 1949
Nordmakedonien Nordmakedonien
Europa
7 500 (2021)[117] 27 mars 2020
Polen Polen
Europa
120 000 (2021)[118] 12 mars 1999
Portugal Portugal
Europa
27 000 (2021)[119] 24 augusti 1949
Rumänien Rumänien
Europa
67 000 (2021)[120] 29 mars 2004
Slovakien Slovakien
Europa
13 000 (2021)[121] 29 mars 2004
Slovenien Slovenien
Europa
7 000 (2021)[122] 29 mars 2004
Spanien Spanien
Europa
120 000 (2021)[123] 30 maj 1982
Storbritannien Storbritannien
Europa
194 000 (2021)[124] 24 augusti 1949
Tjeckien Tjeckien
Europa
26 000 (2021)[125] 12 mars 1999
Turkiet Turkiet
Europa och Asien
400 000 (2021)[126] 18 februari 1952
Tyskland Tyskland
Europa
184 000 (2021)[127] 6 maj 1955 Inträdde som Västtyskland. Territorierna som tidigare ingått i Östtyskland kom från 3 oktober 1990 också att ingå i Nato genom Tysklands återförening det året.[128]
Ungern Ungern
Europa
23 000 (2021)[129] 12 mars 1999
USA USA
Nordamerika
1 400 000 (2021)[130] 24 augusti 1949

Stater i process för medlemskap[redigera | redigera wikitext]

  Nuvarande medlemmar
  Inbjudna medlemmar
  Lovade inbjudan
  Intensifierad dialog
  Medlemskap inget mål
  Okänd avsikt
  • Azerbajdzjan Azerbajdzjan har samarbetat med Nato sedan 1992 och 2005 gick man med i Natos Individual Partership Action Plan, IPAP.[135][136]
  • Kosovo Kosovo har en uttalad önskan om Nato-medlemskap. Men landet är inte erkänt av FN som en egen stat på grund av att Ryssland, som är allierad med Serbien, lagt in sitt veto i FN:s säkerhetsråd. Endast 100 av FN:s 193 medlemsländer har erkänt Kosovo som suveränt.[137]
  • Ukraina Ukraina strävar efter att gå med i Nato, och har haft samarbete med Nato sedan 1991.[138]
  • Sverige Sverige verkar för att skicka in en ansökan snarast.[139]
  • Finland Finland verkar för att skicka in en ansökan snarast.

Medlemshistorik[redigera | redigera wikitext]

Kronologisk karta över Natos medlemsstaters anslutningsår. Nya medlemmar i ljusblått.
  • År 1966 drog sig Frankrike ur det gemensamma samarbetet som rörde samordning och samträning av militära styrkor för att kunna bedriva en mer självständig försvars- och utrikespolitik. I praktiken innebar det att Frankrikes plats i Militärkommittén och på Försvarsministrarnas möten ersattes med chefen för de franska myndigheterna. Frankrike valde dock att vara kvar i försvarspakten. Först 1996 återgick Frankrike till ordinarie ordning.[78][91]
  • Från slutet av 1990-talet och framåt har flera nya medlemsstater från det tidigare Östblocket tillkommit, trots att Ryssland protesterat mot exempelvis Polens, Tjeckiens och Ungerns medlemskap.[78]

Finland och Nato[redigera | redigera wikitext]

Under kalla kriget hade Finland band till både Sovjetunionen och till Nato-länder, men utan att vara ansluten till någon militiärallians, i enlighet med Paasikivi-Kekkonen-linjen. Linjen implementerades främst genom Vänskaps-, samarbets- och biståndsavtalet (VSB-avtalet) mellan Finland och Sovjetunionen 1948, som ersattes med ett annat avtal 1992, och hade till syfte att Finland skulle fungera som en buffertzon mellan Sovjetunionen och Nato-länderna. Sovjets starka inflytande på Finlands utrikespolitik under perioden har gett upphov till begreppet Finlandisering. Historikern Jukka Tarkka menar att Finland avvek från Paasikivi-Kekkonen-linjen i samband med landets köp av F-18 Hornet 1992. Enligt honom etablerade Finland därigenom en direkt militär förbindelse med USA, oberoende av Nato.[141] Journalisten Unto Hämäläinen menade att Finland övergav Paasikivi-Kekkonen-linjen permanent i samband med den ryska ockupationen av Krim 2014. Den efterföljande krisen tvingade Finland att välja sida mellan öst och väst, enligt Hämäläinen.[142]

Östersjön benämndes "Fredens hav" i sovjetiska utspel från 1957 och framåt. Syftet var att knyta samman Östersjöstater i icke-aggressionsfördrag som även utestängde närvaron av örlogsfartyg från utomstående stater. Varken NATO-länderna kring Östersjön eller Sverige och Finland ställde sig bakom tanken på att förändra Östersjöns folkrättsliga ställning.[143] År 1959 ställde sig Sovjetunionen bakom ett förslag om att göra Norden till kärnvapenfri zon.

1994 anslöt sig Finland till Natoprogrammet Partnerskap för fred, och har sedan dess bidragit med fredsbevarande trupper i Kosovo och Afghanistan, och deltagit i Nato-övningar som BALTOPS. I valrörelsen inför presidentvalet i Finland i januari 2006 var Nato-medlemskap en central fråga. Frågan blev återigen aktuell i samband med Rysslands anfall mot Ukraina i februari 2022. Samtidigt med debatten sökte Finland och Sverige att bli Major non-Nato ally till USA.[144]

Sverige och Nato[redigera | redigera wikitext]

Tyska, estländska, lettiska och litauiska Natofartyg anländer till Stockholm i mars 2022.

Den 16 maj 2022 beslutade Sveriges regering vid ett extrainkallat regeringssammanträde att formellt meddela Nato att Sverige vill upptas som medlem i försvarsalliansen.[145] Beslutet föregicks av en säkerhetspolitisk debatt i riksdagen samma dag, där Centerpartiet, Kristdemokraterna, Liberalerna, Moderaterna, Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna meddelade att de stödjer en svensk Natoansökan. Miljöpartiet och Vänsterpartiet motsatte sig Natomedlemskap.[146]

Historik[redigera | redigera wikitext]

I början av 1990-talet ändrade Sveriges försvarspolitik från att tidigare endast ha deltagit i FN:s fredsbevarande styrkor till att närma sig Nato. De första uppdragen var i IFOR och SFOR.[73] Sedan 1994 är Sverige även med i Partnerskap för fred och har deltagit både militärt och civilt. Sverige är även med i Euroatlantiska partnerskapsrådet och 2014 gick Sverige även med i Individuellt Partnerskap. Dessutom är svenska myndigheter med i sex planeringsgrupper underställda Civil Emergency Planning Committee (CEPC) vilket är Natos högsta organ för civila beredskapsfrågor.[147] Den 15 december 2020 beslutade riksdagen att Sverige bör uttala en så kallad Nato-option, vilket då skulle innebära "att Sverige upprätthåller möjligheten att söka medlemskap i försvarsalliansen Nato och noggrant ger akt på förändringar i den internationella säkerhetspolitiska miljön".[148]

Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg: Sverige kan få snabbspår in i Nato.[149]

Sverige och Major non-Nato Ally

Dagens Nyheter publicerade den 5 mars 2022 en artikel som hävdade att Sverige och Finland sökte status som Major non-Nato-ally.[150] Enligt finska kvällstidningen Iltalehti, som Dagens Nyheter hänvisade till, har dock de båda statsministrarna undvikit att svara på frågan om just statusen, men bekräftat att samarbetet med USA planeras att intensifieras. Spekulationerna har dock fortsatt i media.[151][152][153]

Samarbete med andra mellanstatliga organisationer[redigera | redigera wikitext]

EU och Nato[redigera | redigera wikitext]

År 2002 antogs Declaration on the European Security and Defence Policy (ESDP). Detta är ett samarbetsavtal som tydliggör hur EU och Nato ska arbeta tillsammans gällande kris- och konflikthantering. Deklarationen ger EU möjlighet att använda Natos "planerings- och logistikkapacitet för egna militära operationer".[154][155]

AU och Nato[redigera | redigera wikitext]

Afrikanska unionen och Nato inledde ett samarbete 2005. Samarbetet började med en förfrågan om stöd för AU:s insats i Sudan, AMIS och senare även UNAMID (African Union – United Nations Hybrid Operation in Darfur). Därefter har samarbetet fördjupats och kommit att omfatta operativt stöd, utbildningsstöd samt strukturstöd. Nato har även gjort mindre insatser i Somalia som stöd för AMISOM. År 2015 öppnade Nato ett kontor i nära anslutning till AU:s huvudkontor i Addis Abeba, Etiopien.[156][157]

Partnerskap[redigera | redigera wikitext]

Det finns ett antal partnerskap eller tillägg till Nato. År 2019 hade 40 länder formaliserade partnerskapsavtal med Nato. Länderna fanns i Europa, Nordafrika, Mellanöstern och Asien.[7]

Euroatlantiska partnerskapsrådet[redigera | redigera wikitext]

Euroatlantiska partnerskapsrådet, EAPC, bildades 1997 och ersatte då North Atlantic Cooperation Council, NACC. Rådet är avsett för att diskutera politiska och säkerhetsrelaterade frågor och består av Natos medlemmar och ytterligare 20 partners, samtliga partners var också med i Partnerskap för fred (år 2020).[158][159]

Dessa är Armenien, Azerbajdzjan, Österrike, Belarus, Bosnien-Hercegovina, Finland, Georgien, Irland, Kazakstan, Kirgizistan, Malta, Moldavien, Ryssland, Serbien, Sverige, Schweiz, Tadzjikistan, Turkmenistan, Ukraina och Uzbekistan.[159]

Nato-Rysslandrådet[redigera | redigera wikitext]

Nato-Rysslandrådet, NRC, är ett samarbetsavtal mellan Ryssland och Natomedlemmarna som instiftades 2002 där Ryssland har en privilegierad ställning. Här diskuteras frågor gällande nedrustnings- och icke-spridning, bekämpning av terrorism, räddningstjänstsamarbete, taktiskt missilförsvar, försvarsreform samt fredsfrämjande. Därutöver är rådet ett utrymme för dialog gällande gemensamma säkerhetspolitiska frågor och diplomati.[160]

Mediterranean Dialogue[redigera | redigera wikitext]

Mediterranean Dialogue, MD, etablerades 1994 och bygger på politisk dialog och praktiskt samarbete. De grundläggande principerna är icke-diskriminering, självdifferentiering, tvåvägs-engagemang, frivillighet och mångfald. Syftet är att bidra till regional säkerhet och stabilitet och skapa en ömsesidig förståelse mellan Nato och de deltagande länderna.[161]

År 2021 bestod MD av Natomedlemmar samt Algeriet, Egypten, Israel, Jordanien, Mauretanien, Marocko och Tunisien.[161]

Istanbul Cooperation Initiative[redigera | redigera wikitext]

Istanbul Cooperation Initiative, ICI, etablerades 2004 och bygger på principerna icke-diskriminering, självdifferentiering, tvåvägs-engagemang, frivillighet och mångfald. Syftet är att samarbeta för att nå långsiktig global och regional fred. ICI riktar sig till länder i Mellanöstern.[162]

Förutom Nato-medlemmarna var Bahrain, Kuwait, Qatar och Förenade Arabemiraten med 2021.[162]

Partners across the globe[redigera | redigera wikitext]

Partners across the globe eller globala partners är ett samarbetsavtal gällande globala säkerhetsfrågor så som cyberförsvar, terrorismbekämpning, katastrofhjälp samt kvinnor, fred och säkerhet. Globala partners kan också vara involverade i militära operationer eller ta del av Natos kunskap. Politisk dialog anses vara ett nyckelverktyg.[163]

År 2021 hade Afghanistan, Australien, Colombia, Irak, Japan, Sydkorea, Mongoliet, Nya Zeeland och Pakistan ett sådant avtal.[163]

Partnerskap för fred[redigera | redigera wikitext]

Partnerskap för fred tillkom 1994 för att kunna inkludera militärt alliansfria stater och det konfliktförebyggande arbetet kunde breddas. Samarbetet består i att "genom gemensamma övningar förbättra förmågan att förhindra konflikter och bevara fred."[78]

År 2020 hade Armenien, Österrike, Azerbajdzjan, Belarus, Bosnien-Hercegovina, Finland, Georgien, Irland, Kazakstan, Kirgizistan, Malta, Moldavien, Ryssland, Serbien, Sverige, Schweiz, Tadzjikistan, Turkmenistan, Ukraina och Uzbekistan ett sådant avtal.[164]

Individuellt partnerskap[redigera | redigera wikitext]

Individuellt partnerskap, (Enhanced Opportunities Partner, EOP), är program som MSB beskriver: "ger respektive land en möjlighet att, baserat på behov, vilja och förmåga, utveckla samarbetet med Nato.[147]

Sverige, Finland, Australien, Georgien, Jordanien och (sedan 2020) Ukraina ett sådant avtal.[165]

Major non-Nato ally, MNNA[redigera | redigera wikitext]

Major non-Nato ally är egentligen inget tilläggsavtal till Nato, utan en status en främmande makt kan erhålla från USA, i enlighet med amerikansk lagstiftning.[166]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Anmärkningar[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Enligt artikel sex gäller detta även alliansens öar i Atlanten norr om kräftans vändkrets, liksom skepp, flyg och andra farkoster i Medelhavet eller Atlanten norr om kräftans vändkrets. Dessutom inkluderas Turkiets hela territorium sedan inträdet 1951, samt under en period Franska Algeriet.[11]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”The official Emblem of NATO”. NATO. Arkiverad från originalet den 27 maj 2012. https://archive.is/20120527020818/http://www.nato.int/multi/natologo.htm. Läst 20 februari 2008. 
  2. ^ ”The Official motto of NATO”. NATO. 20 januari 2011. http://www.nato.int/multi/animus.htm. Läst 8 augusti 2013. 
  3. ^ NATO. ”NATO Headquarters” (på engelska). NATO. https://www.nato.int/cps/en/natohq/topics_49284.htm. Läst 9 mars 2022. 
  4. ^ "English and French shall be the official languages for the entire North Atlantic Treaty Organization.", Final Communiqué following the meeting of the North Atlantic Council on 17 September 1949. "(..) the English and French texts [of the Treaty] are equally authentic (...)" The North Atlantic Treaty, Article 14
  5. ^ [a b] ”Initialförkortningar och benämningar”. Interinstitutionella publikationshandboken. http://publications.europa.eu/code/sv/sv-5000400.htm. Läst 26 juni 2017. 
  6. ^ NATO. ”Member countries” (på engelska). NATO. https://www.nato.int/cps/en/natohq/topics_52044.htm. Läst 9 mars 2022. 
  7. ^ [a b c] ”Vad är Nato?”. Sweden Abroad. https://www.swedenabroad.se/sv/utlandsmyndigheter/nato-bryssel/vanliga-frågor-till-delegationen/vad-är-nato/. Läst 20 mars 2022. 
  8. ^ ”Nato | Försvarsallians”. Nyhetssajten Europaportalen. https://www.europaportalen.se/tema/nato. Läst 4 mars 2022. 
  9. ^ ”Atlantpakten”. ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/atlantpakten. Läst 5 april 2022. 
  10. ^ [a b] NATO Handbook 2006, s. 15, 256.
  11. ^ [a b c d] ”The North Atlantic Treaty” (på engelska). NATO. https://www.nato.int/cps/en/natohq/official_texts_17120.htm. Läst 23 mars 2022. 
  12. ^ [a b] NATO. ”Lord Ismay, 1952 - 1957” (på engelska). NATO. http://www.nato.int/cps/en/natohq/declassified_137930.htm. Läst 9 mars 2022. 
  13. ^ Herolf 2021, s. 10–12, 18.
  14. ^ Ricks, Thomas E. (30 mars 2004). ”7 Former Communist Countries Join NATO” (på amerikansk engelska). Washington Post. ISSN 0190-8286. https://www.washingtonpost.com/archive/politics/2004/03/30/7-former-communist-countries-join-nato/476d93dc-e4bd-4f05-9a15-5b66d322d0e6/. Läst 9 mars 2022. 
  15. ^ Dahl 2019, s. 21–23.
  16. ^ Herolf 2021, s. 2-3.
  17. ^ Dahl 2019, s. 23–24.
  18. ^ [a b c] Herolf 2021, s. 3.
  19. ^ Dahl 2019, s. 24.
  20. ^ Dahl 2019, s. 24–25.
  21. ^ Dahl 2019, s. 25–26.
  22. ^ Nato (17 maj 2019). ”Vad är Nato?”. Nato. https://www.nato.int/nato_static_fl2014/assets/pdf/2020/6/pdf/What_is_NATO_swe_20200507.pdf. 
  23. ^ Dahl 2019, s. 28–29.
  24. ^ Dahl 2019, s. 27.
  25. ^ Dahl 2019, s. 30–31.
  26. ^ [a b c d] Neretnieks 2014, s. 2.
  27. ^ Dahl 2019, s. 33.
  28. ^ Dahl 2019, s. 33–34.
  29. ^ Dahl 2019, s. 34–35.
  30. ^ Dahl 2019, s. 38.
  31. ^ Dahl 2019, s. 36–37, 39.
  32. ^ Dahl 2019, s. 37–39.
  33. ^ Goliath, Martin; Waldenvik, Mattias; Westerlund, Fredrik; Winnerstig, Mike (Maj 2017). Kärnvapen för slagfältsbruk och europeisk säkerhet – en strategisk faktors regionala betydelse. Totalförsvaret forskningsinstitut, FOI. sid. 41–42. ISSN 1650-1942. https://www.foi.se/rest-api/report/FOI-R--4430--SE. 
  34. ^ Neretnieks 2014, s. 3.
  35. ^ ”SHAPE in France” (på engelska). shape.nato.int. https://shape.nato.int/page134353332.aspx. Läst 10 mars 2022. 
  36. ^ Herolf 2021, s. 4.
  37. ^ [a b c] Herolf 2021, s. 6.
  38. ^ Neretnieks, s. 4.
  39. ^ Dahl 2019, s. 39.
  40. ^ Dahl 2019, s. 44–45.
  41. ^ Dahl 2019, s. 47.
  42. ^ [a b] Dahl 2019, s. 49–51.
  43. ^ Dahl 2019, s. 53–54.
  44. ^ Dahl 2019, s. 54.
  45. ^ Dahl 2019, s. 63–64.
  46. ^ Herolf 2021, s. 7.
  47. ^ Neretnieks 2014, s. 2, 55.
  48. ^ [a b] Herolf 2021, s. 7–8.
  49. ^ Anderman 2009, s. 5–6.
  50. ^ [a b] Herolf 2021, s. 10–11.
  51. ^ [a b] Herolf 2021, s. 11.
  52. ^ Herolf 2021, s. 8.
  53. ^ Herolf 2021, s. 9.
  54. ^ Anderman 2009, s. 4.
  55. ^ Anderman 2009, s. 4–5.
  56. ^ Herolf 2021, s. 10.
  57. ^ Anderman 2009, s. 6–7.
  58. ^ Anderman 2009, s. 7.
  59. ^ Anderman 2009, s. 8.
  60. ^ [a b c] Herolf 2021, s. 12.
  61. ^ [a b] Anderman 2009, s. 9.
  62. ^ Herolf 2021, s. 13.
  63. ^ Herolf 2021, s. 19.
  64. ^ Herolf 2021, s. 23.
  65. ^ Anderman 2009, s. 11.
  66. ^ Anderman 2009, s. 21.
  67. ^ Herolf 2021, s. 18–19.
  68. ^ [a b] NATO. ”Collective defence - Article 5” (på engelska). NATO. https://www.nato.int/cps/en/natohq/topics_110496.htm. Läst 13 mars 2022. 
  69. ^ NATO. ”Operations and missions: past and present” (på engelska). NATO. https://www.nato.int/cps/en/natohq/topics_52060.htm. Läst 14 mars 2022. 
  70. ^ Krister Bringéus (2016). Säkerhet i ny tid Betänkande av Utredningen om Sveriges försvars- och säkerhetspolitiska samarbeten. Stockholm: Statens offentliga utredningar. ISSN 0375-250X. 
  71. ^ ”NATO operations” (på engelska). France NATO. https://otan.delegfrance.org/NATO-operations. Läst 14 mars 2022. 
  72. ^ NATO. ”Operations and missions: past and present” (på engelska). NATO. https://www.nato.int/cps/en/natohq/topics_52060.htm. Läst 14 mars 2022. 
  73. ^ [a b] Arvid Ekengard (Januari 2010). Svensk militär ledningsfilosofi möter samtida fredsfrämjande operationer. Totalförsvarets Forskningsinstitut, FOI. ISSN 1650-1942. 
  74. ^ ”SHAPE History | That the first combat action by NATO forces took place in 1994, 45 years after the creation of the Alliance?”. shape.nato.int. https://shape.nato.int/page2148121621. Läst 13 mars 2022. 
  75. ^ [a b] Massakern i Srebrenica krävde 8 000 liv”. Sveriges Radio. 1 april 2010. https://sverigesradio.se/artikel/3598700. Läst 12 mars 2022. 
  76. ^ Danner, Mark. ”'Operation Storm'” (på engelska). ISSN 0028-7504. https://www.nybooks.com/articles/1998/10/22/operation-storm/. 
  77. ^ Sten Ternblad och Petter Wulff (Augusti 2002). [https://www.foi.se/rest-api/report/FOI-R--0544--SE Jugoslavienkriget 1999 Erfarenheter från olika delar av det civila försvaret]. Totalförsvaret Forskningsinstut, FOI. ISSN 1650-1942. https://www.foi.se/rest-api/report/FOI-R--0544--SE. 
  78. ^ [a b c d e f g h i j] ”NATO - Uppslagsverk - NE.se”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/nato. Läst 10 mars 2022. 
  79. ^ Ulla Nordlöf-Lagerkranz, Utrikespolitiska institutet (27 augusti 2007). ”Kosovo – Fördjupning”. Säkerhetspolitik.se. Arkiverad från originalet den 28 september 2007. https://web.archive.org/web/20070928164124/http://www.sakerhetspolitik.se/templates/Level2Page.aspx?id=554. Läst 25 maj 2007. 
  80. ^ ”Kosovo conflict | Summary & Facts | Britannica” (på engelska). www.britannica.com. https://www.britannica.com/event/Kosovo-conflict. Läst 12 mars 2022. 
  81. ^ NATO. ”NATO's role in Kosovo” (på engelska). NATO. https://www.nato.int/cps/en/natohq/topics_48818.htm. Läst 9 mars 2022. 
  82. ^ NATO. ”Countering terrorism” (på engelska). NATO. https://www.nato.int/cps/en/natohq/topics_77646.htm. Läst 13 mars 2022. 
  83. ^ [a b] ”kriget mot terrorn - Uppslagsverk - NE.se”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/kriget-mot-terrorn. Läst 13 mars 2022. 
  84. ^ [a b c] Leraand, Dag (2021-08-16). ”International Security Assistance Force (ISAF)” (på norska, bokmål). Store norske leksikon. http://snl.no/International_Security_Assistance_Force_(ISAF). Läst 12 mars 2022. 
  85. ^ Försvarsmakten. ”Afghanistan – Isaf”. Försvarsmakten. https://www.forsvarsmakten.se/sv/information-och-fakta/var-historia/mer-historia/avslutade-truppinsatser/afghanistan-isaf/. Läst 14 mars 2022. 
  86. ^ USA begär Natos hjälp i Irak”. Sveriges Radio. 5 december 2003. https://sverigesradio.se/artikel/333391. Läst 12 mars 2022. 
  87. ^ [a b c] NATO. ”NATO Mission Iraq” (på engelska). NATO. https://www.nato.int/cps/en/natohq/topics_166936.htm. Läst 12 mars 2022. 
  88. ^ ”Libyen”. www.globalis.se. https://www.globalis.se/Konflikter/Afrika/libyen. Läst 11 mars 2022. 
  89. ^ Herolf 2021, s. 24.
  90. ^ Meaney, Thomas (5 maj 2022). ”How Putin’s invasion returned Nato to the centre stage | Thomas Meaney” (på engelska). the Guardian. https://www.theguardian.com/news/2022/may/05/nato-returns-to-centre-stage-ukraine-invasion-russia-putin. Läst 12 maj 2022. 
  91. ^ [a b] Cooper, Camilla Guldahl (2022-01-21). ”NATO” (på norska, bokmål). Store norske leksikon. http://snl.no/NATO. Läst 10 mars 2022. 
  92. ^ [a b] ”SHAPE Overview” (på engelska). shape.nato.int. SHAPE - Supreme Headquarters Allied Powers Europe. 10 december 2021. https://shape.nato.int/resources/3/website/shape_overview_21.pdf. Läst 3 april 2022. 
  93. ^ ”MILITARY COMMAND STRUCTURE” (på engelska). shape.nato.int. SHAPE - Supreme Headquarters Allied Powers Europe. 2022. https://shape.nato.int/military_command_structure. Läst 3 april 2022. ”ACO is headed by SACEUR, who exercises his responsibilities from SHAPE. Traditionally, he is a United States Flag or General officer. SACEUR is dual-hatted as the commander of the US European Command, which shares many of the same geographical responsibilities. SACEUR is responsible to the Military Committee, which is the senior military authority in NATO under the overall political authority of the North Atlantic Council (NAC) and the Nuclear Planning Group (NPG). The Military Committee is the primary source of military advice to the NAC and NPG.” 
  94. ^ [a b] ”Funding NATO”. Nato. 17 december 2021. https://www.nato.int/cps/en/natohq/topics_67655.htm. Läst 14 mars 2022. 
  95. ^ ”Nato – Budgeten”. www.ui.se. https://www.ui.se/landguiden/internationella-organisationer/nato/budgeten/. Läst 10 mars 2022. 
  96. ^ ”Finance and economics annual statistical bulletin: international defence 2021” (på engelska). GOV.UK. https://www.gov.uk/government/publications/international-defence-expenditure-2021/finance-and-economics-annual-statistical-bulletin-international-defence-2021. Läst 21 februari 2022. 
  97. ^ NATO. ”Member countries” (på engelska). NATO. https://www.nato.int/cps/en/natohq/nato_countries.htm. Läst 8 mars 2022. 
  98. ^ NATO. ”North Macedonia joins NATO as 30th Ally” (på engelska). NATO. http://www.nato.int/cps/en/natohq/news_174589.htm. Läst 10 mars 2022. 
  99. ^ Nato. ”Nato on the map” (på engelska). Nato. https://www.nato.int/nato-on-the-map/#lat=51.72673918960763&lon=4.84911701440904&zoom=0. Läst 11 mars 2022. 
  100. ^ Albania” (på engelska). The World Factbook (Central Intelligence Agency). 2022-03-03. https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/albania/#military-and-security. Läst 16 mars 2022. 
  101. ^ Belgium” (på engelska). The World Factbook (Central Intelligence Agency). 2022-03-03. https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/belgium/#military-and-security. Läst 16 mars 2022. 
  102. ^ Bulgaria” (på engelska). The World Factbook (Central Intelligence Agency). 2022-03-04. https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/bulgaria/#military-and-security. Läst 16 mars 2022. 
  103. ^ Denmark” (på engelska). The World Factbook (Central Intelligence Agency). 2022-03-02. https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/denmark/#military-and-security. Läst 16 mars 2022. 
  104. ^ Estonia” (på engelska). The World Factbook (Central Intelligence Agency). 2022-03-08. https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/estonia/#military-and-security. Läst 16 mars 2022. 
  105. ^ France” (på engelska). The World Factbook (Central Intelligence Agency). 2022-03-03. https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/france/#military-and-security. Läst 16 mars 2022. 
  106. ^ Greece” (på engelska). The World Factbook (Central Intelligence Agency). 2022-03-07. https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/greece/#military-and-security. Läst 16 mars 2022. 
  107. ^ Iceland” (på engelska). The World Factbook (Central Intelligence Agency). 2022-03-02. https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/iceland/#military-and-security. Läst 16 mars 2022. 
  108. ^ Italy” (på engelska). The World Factbook (Central Intelligence Agency). 2022-03-07. https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/italy/#military-and-security. Läst 16 mars 2022. 
  109. ^ Canada” (på engelska). The World Factbook (Central Intelligence Agency). 2022-03-03. https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/canada/#military-and-security. Läst 16 mars 2022. 
  110. ^ Croatia” (på engelska). The World Factbook (Central Intelligence Agency). 2022-03-03. https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/croatia/#military-and-security. Läst 16 mars 2022. 
  111. ^ Latvia” (på engelska). The World Factbook (Central Intelligence Agency). 2022-03-08. https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/latvia/#military-and-security. Läst 16 mars 2022. 
  112. ^ Lithuania” (på engelska). The World Factbook (Central Intelligence Agency). 2022-03-08. https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/lithuania/#military-and-security. Läst 16 mars 2022. 
  113. ^ Luxembourg” (på engelska). The World Factbook (Central Intelligence Agency). 2022-03-03. https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/luxembourg/#military-and-security. Läst 16 mars 2022. 
  114. ^ Montenegro” (på engelska). The World Factbook (Central Intelligence Agency). 2022-03-07. https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/montenegro/#military-and-security. Läst 16 mars 2022. 
  115. ^ Netherlands” (på engelska). The World Factbook (Central Intelligence Agency). 2022-03-07. https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/netherlands/#military-and-security. Läst 16 mars 2022. 
  116. ^ Norway” (på engelska). The World Factbook (Central Intelligence Agency). 2022-03-03. https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/norway/#military-and-security. Läst 16 mars 2022. 
  117. ^ North Macedonia” (på engelska). The World Factbook (Central Intelligence Agency). 2022-03-03. https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/north-macedonia/#military-and-security. Läst 16 mars 2022. 
  118. ^ Poland” (på engelska). The World Factbook (Central Intelligence Agency). 2022-03-09. https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/poland/#military-and-security. Läst 16 mars 2022. 
  119. ^ Portugal” (på engelska). The World Factbook (Central Intelligence Agency). 2022-03-08. https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/portugal/#military-and-security. Läst 16 mars 2022. 
  120. ^ Romania” (på engelska). The World Factbook (Central Intelligence Agency). 2022-03-09. https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/romania/#military-and-security. Läst 16 mars 2022. 
  121. ^ ”Slovakia”. World Factbook, CIA. 9 mars 2022. https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/slovakia/#military-and-security. Läst 16 mars 2021. 
  122. ^ Slovenia” (på engelska). The World Factbook (Central Intelligence Agency). 2022-03-08. https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/slovenia/#military-and-security. Läst 16 mars 2022. 
  123. ^ Spain” (på engelska). The World Factbook (Central Intelligence Agency). 2022-03-08. https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/spain/#military-and-security. Läst 16 mars 2022. 
  124. ^ United Kingdom” (på engelska). The World Factbook (Central Intelligence Agency). 2022-03-02. https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/united-kingdom/#military-and-security. Läst 16 mars 2022. 
  125. ^ Czechia” (på engelska). The World Factbook (Central Intelligence Agency). 2022-03-03. https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/czechia/#military-and-security. Läst 16 mars 2022. 
  126. ^ Turkey” (på engelska). The World Factbook (Central Intelligence Agency). 2022-03-08. https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/turkey/#military-and-security. Läst 16 mars 2022. 
  127. ^ Germany” (på engelska). The World Factbook (Central Intelligence Agency). 2022-03-09. https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/germany/#military-and-security. Läst 16 mars 2022. 
  128. ^ Bildung, Bundeszentrale für politische. ”Deutschland seit 1990” (på tyska). bpb.de. https://www.bpb.de/shop/zeitschriften/apuz/31861/deutschland-seit-1990/. Läst 9 mars 2022. 
  129. ^ Hungary” (på engelska). The World Factbook (Central Intelligence Agency). 2022-03-09. https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/hungary/#military-and-security. Läst 16 mars 2022. 
  130. ^ United States” (på engelska). The World Factbook (Central Intelligence Agency). 2022-03-08. https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/united-states/#military-and-security. Läst 16 mars 2022. 
  131. ^ NATO. ”Relations with Bosnia and Herzegovina” (på engelska). NATO. https://www.nato.int/cps/en/natohq/topics_49127.htm. Läst 8 mars 2022. 
  132. ^ NATO. ”Membership Action Plan (MAP)” (på engelska). NATO. https://www.nato.int/cps/en/natohq/topics_37356.htm. Läst 8 mars 2022. 
  133. ^ NATO. ”Relations with Georgia” (på engelska). NATO. https://www.nato.int/cps/en/natohq/topics_38988.htm. Läst 8 mars 2022. 
  134. ^ ”Can major non-NATO Ally status temporarily solve Georgia’s security dilemma?” (på brittisk engelska). New Eastern Europe - A bimonthly news magazine dedicated to Central and Eastern European affairs. 5 februari 2019. https://neweasterneurope.eu/2019/02/05/can-major-non-nato-ally-status-temporarily-solve-georgias-security-dilemma/. Läst 8 mars 2022. 
  135. ^ NATO. ”Relations with Azerbaijan” (på engelska). NATO. https://www.nato.int/cps/en/natohq/topics_49111.htm. Läst 13 mars 2022. 
  136. ^ NATO. ”Individual Partnership Action Plans (IPAPs)” (på engelska). NATO. https://www.nato.int/cps/en/natohq/topics_49290.htm. Läst 13 mars 2022. 
  137. ^ ”Kosovo”. www.globalis.se. https://www.globalis.se/Laender/kosovo. Läst 13 mars 2022. 
  138. ^ NATO. ”Relations with Ukraine” (på engelska). NATO. https://www.nato.int/cps/en/natohq/topics_37750.htm. Läst 13 mars 2022. 
  139. ^ ”Pressmeddelandet”. 15 maj 2022.. https://www.socialdemokraterna.se/nyheter/nyheter/2022-05-15-socialdemokraterna-vill-att-sverige-ska-ansoka-om-medlemskap-i-nato. Läst 15 maj 2022. 
  140. ^ ”Ökad spänning i östra Medelhavet”. www.foi.se. https://www.foi.se/nyheter-och-press/nyheter/2021-01-25-okad-spanning-i-ostra-medelhavet.html. Läst 13 mars 2022. 
  141. ^ Jukka Tarkka: Venäjän vieressä: Suomen turvallisuusilmasto 1990–2012, s. 109. Helsinki: Otava, 2015. ISBN 978-951-1-28667-7.
  142. ^ HS, Unto Hämäläinen (6 september 2014). ”Suomi on nyt luopunut Paasikiven-Kekkosen linjasta” (på finska). Helsingin Sanomat. https://www.hs.fi/kuukausiliite/art-2000002758556.html. Läst 20 januari 2022. 
  143. ^ ””Fredens hav” - Uppslagsverk - NE.se”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/fredens-hav. Läst 5 maj 2022. 
  144. ^ Buchert, Peter. ”Finland och Sverige driver närmare Nato – utan att bekräfta slutmålet”. www.hbl.fi. https://www.hbl.fi/artikel/finland-och-sverige-driver-narmare-nato-utan-att-bekrafta-slutmalet/. Läst 5 maj 2022. 
  145. ^ ”Regeringen har fattat beslut om att Sverige ska ansöka om medlemskap i Nato”. Regeringen. 16 maj 2022. https://www.regeringen.se/artiklar/2022/05/regeringen-har-idag-fattat-beslut-om-att-sverige-ska-ansoka-om-medlemskap-i-nato/. Läst 17 maj 2022. 
  146. ^ Rosén, Hans; Olsson, Hans; Costantini, Daniel (16 maj 2022). ”Historisk enighet när Natoansökan klubbades”. Dagens Nyheter. ISSN 1101-2447. https://www.dn.se/sverige/historisk-enighet-nar-natoansokan-klubbades/. Läst 17 maj 2022. 
  147. ^ [a b] ”Nato/PFF”. www.msb.se. https://www.msb.se/sv/om-msb/internationella-samarbeten/natopff/. Läst 12 mars 2022. 
  148. ^ Riksdagsförvaltningen. ”Säkerhetspolitisk inriktning - Totalförsvaret 2021-2025 Sammansatta utrikes- och försvarsutskottets Betänkande 2020/21:UFöU4 - Riksdagen”. www.riksdagen.se. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/arende/betankande/sakerhetspolitisk-inriktning---totalforsvaret_H801UF%C3%B6U4. Läst 12 mars 2022. 
  149. ^ ”Jens Stoltenberg: Sverige kan få snabbspår in i Nato”. DN.SE. 17 mars 2022. https://www.dn.se/sverige/jens-stoltenberg-sverige-kan-fa-snabbspar-in-i-nato/. Läst 18 mars 2022. 
  150. ^ ”Finsk tidning: Sverige och Finland söker status som Nato-allierade icke-medlemmar”. DN.SE. 5 mars 2022. https://www.dn.se/varlden/finsk-tidning-sverige-och-finland-soker-status-som-nato-allierade-icke-medlemmar/. Läst 11 mars 2022. 
  151. ^ Buchert, Peter. ”Finland och Sverige driver närmare Nato – utan att bekräfta slutmålet”. www.hbl.fi. https://www.hbl.fi/artikel/finland-och-sverige-driver-narmare-nato-utan-att-bekrafta-slutmalet/. Läst 9 mars 2022. 
  152. ^ ”IL:n tiedot: Suomi ja Ruotsi hakevat yhdessä Major Non-NATO Ally -statuksen kaltaista liittosuhdetta Yhdysvaltain kanssa” (på finska). www.iltalehti.fi. https://www.iltalehti.fi/politiikka/a/a5f72427-d975-4ece-adc3-be7703c3ade7. Läst 9 mars 2022. 
  153. ^ ”Finland and Sweden seek US defense guarantees in 'Northern Fortress' alliance to deter Russian ambitions in the Nordic region” (på amerikansk engelska). Remix News. 8 mars 2022. https://rmx.news/poland/finland-and-sweden-seek-us-defense-guarantees-in-northern-fortress-alliance-to-deter-russian-ambitions-in-the-nordic-region/. Läst 9 mars 2022. 
  154. ^ NATO. ”EU-NATO Declaration on ESDP” (på engelska). NATO. http://www.nato.int/cps/en/natohq/official_texts_19544.htm. Läst 9 mars 2022. 
  155. ^ ”NATO Update: EU and NATO adopt framework for co-operation - 16 Dec. 2002”. www.nato.int. https://www.nato.int/docu/update/2002/12-december/e1216a.htm. Läst 9 mars 2022. 
  156. ^ NATO. ”Cooperation with the African Union” (på engelska). NATO. https://www.nato.int/cps/en/natohq/topics_8191.htm. Läst 14 mars 2022. 
  157. ^ ”NATO operations” (på engelska). France NATO. https://otan.delegfrance.org/NATO-operations. Läst 14 mars 2022. 
  158. ^ NATO. ”Euro-Atlantic Partnership Council (EAPC)” (på engelska). NATO. https://www.nato.int/cps/en/natohq/topics_49276.htm. Läst 13 mars 2022. 
  159. ^ [a b] NATO. ”Partners” (på engelska). NATO. https://www.nato.int/cps/en/natohq/51288.htm. Läst 13 mars 2022. 
  160. ^ Utrikesdepartementet (16 mars 2009). ”Sveriges samarbete med Nato inom Euroatlantiska partnerskapsrådet (EAPR), Partnerskap för fred (PFF) och krishanteringsinsatser”. Regeringens skrivelse 2008/09:137 (Regeringskansliet): sid. 8. 
  161. ^ [a b] NATO. ”Mediterranean Dialogue” (på engelska). NATO. https://www.nato.int/cps/en/natohq/topics_52927.htm. Läst 13 mars 2022. 
  162. ^ [a b] NATO. ”Istanbul Cooperation Initiative (ICI)” (på engelska). NATO. https://www.nato.int/cps/en/natohq/topics_52956.htm. Läst 13 mars 2022. 
  163. ^ [a b] NATO. ”Relations with partners across the globe” (på engelska). NATO. https://www.nato.int/cps/en/natohq/topics_49188.htm. Läst 12 mars 2022. 
  164. ^ NATO. ”Signatures of Partnership for Peace Framework Document (country, name & date)” (på engelska). NATO. https://www.nato.int/cps/en/natohq/topics_82584.htm. Läst 12 mars 2022. 
  165. ^ NATO. ”Partnership Interoperability Initiative” (på engelska). NATO. https://www.nato.int/cps/en/natohq/topics_132726.htm. Läst 20 mars 2022. 
  166. ^ ”Major Non-NATO Ally Status” (på amerikansk engelska). United States Department of State. https://www.state.gov/major-non-nato-ally-status/. Läst 8 mars 2022. 

Källor[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

  • Commons-logo.svg Wikimedia Commons har media som rör Nato.