Oorganisk kemi
-acetate-3D-balls2.png)
Oorganisk kemi är den del av kemin som handlar om oorganiska föreningar.[1] Ämnet omfattar grundämnenas och deras föreningars kemi, med undantag för de flesta kolföreningar, som i stället räknas till den organiska kemin.[1] Oorganisk kemi behandlar bland annat oorganiska ämnens sammansättning, uppbyggnad, reaktivitet och egenskaper.[2] Många oorganiska föreningar förekommer i naturen som mineraler eller kan isoleras ur mineral, men oorganiska ämnen och material framställs också i stor omfattning genom kemisk syntes och andra laboratorie- eller industriprocesser.[2]
Avgränsning mot organisk kemi
[redigera | redigera wikitext]Kemiska föreningar av huvuddelen av grundämnena räknas som oorganiska, men den stora mängden kolföreningar räknas i regel till den organiska kemin.[1] Vissa enkla föreningar av kol räknas dock som oorganiska, till exempel själva grundämnet kol, koldioxid, karbonater, karbider, cyanider och cyanater.[1] Begreppet oorganisk kemi kommer sig av att det ursprungligen syftade på de kemiska föreningar som inte hörde ihop med levande organismer.[3] I gränslandet mellan oorganisk och organisk kemi befinner sig bland annat den metallorganiska kemin och studiet av komplex.[1][4]
Salter och andra föreningstyper
[redigera | redigera wikitext]Många oorganiska föreningar är salter och består av joner.[5] Exempel på salter är till exempel magnesiumklorid (MgCl2) och natriumoxid (Na2O). Ett salt är som helhet elektriskt neutralt, eftersom jonernas elektriska laddningar tar ut varandra.[5] Många jonföreningar kännetecknas av att de har en relativt hög smältpunkt.[6]
Viktiga klasser av oorganiska föreningar är oxider, karbonater, halogenider och sulfater.[1] Ofta är oorganiska salter dåliga strömledare i fast form, men många jonföreningar leder ström när de är smälta eller lösta i vatten eftersom jonerna då kan röra sig.[7] En annan viktig egenskap är deras löslighet i vatten och deras lätthet att kristalliseras. Lösligheten i vatten skiljer sig dock mellan olika salter; natriumklorid (NaCl) är till exempel mycket lösligt i vatten, medan andra salter är svårlösliga.[7]
Reaktioner
[redigera | redigera wikitext]En vanlig oorganisk reaktion är dubbel förskjutning, där joner byter plats mellan två föreningar utan att oxidationstillstånden förändras.[8] I redoxreaktioner förändras oxidationstillståndet hos de reagerande ämnena: oxidanten reduceras, medan reduktanten oxideras.[9] Resultatet är ofta ett utbyte av elektroner.[9] Elektronutbyte kan ske indirekt via en yttre krets, vilket utnyttjas i till exempel batterier.[10]
Karakterisering av oorganiska föreningar
[redigera | redigera wikitext]På grund av det breda spektrumet av olika oorganiska föreningar och deras egenskaper finns det ett flertal olika metoder som används för analys inom oorganisk kemi.[11] Äldre metoder tenderade att undersöka massegenskaper såsom den elektriska ledningsförmågan hos lösningar, smältpunkter, löslighet och surhet. Efter kvantmekanikens uppkomst har det tillkommit nya verktyg och analysmetoder för att undersöka de elektroniska egenskaperna hos oorganiska molekyler, komplex och fasta ämnen.[12] Sådana mätningar används bland annat för att studera struktur, bindning, magnetiska egenskaper och elektronövergångar hos oorganiska föreningar.[12]
Vanligt förekommande analysmetoder är:
- röntgenkristallografi och röntgendiffraktion, som kan användas för att bestämma strukturer hos kristallina ämnen.[13][11]
- Olika former av spektroskopi, bland annat infraröd spektroskopi.[11]
- Elektronspinnresonans, som kan användas för att undersöka ämnen med oparade elektroner och andra paramagnetiska system.[12]
Se även
[redigera | redigera wikitext]Källor
[redigera | redigera wikitext]- 1 2 3 4 5 6 ”oorganisk kemi”. Nationalencyklopedin. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/oorganisk-kemi. Läst 9 maj 2026.
- 1 2 ”Kemi med inriktning mot oorganisk kemi”. Uppsala universitet. 12 juni 2023. https://www.uu.se/medarbetare/fakultet/teknisk-naturvetenskapliga/utbildning-och-undervisning/utbildning-pa-forskarniva/amnen-och-studieplaner/amnen/kemi-med-inriktning-mot-oorganisk-kemi. Läst 9 maj 2026.
- ↑ Oorganisk i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1914)
- ↑ ”Organometallic compound”. Encyclopaedia Britannica. https://www.britannica.com/science/organometallic-compound. Läst 9 maj 2026.
- 1 2 ”2.6 Ionic and Molecular Compounds”. Chemistry 2e. OpenStax. https://openstax.org/books/chemistry-2e/pages/2-6-ionic-and-molecular-compounds. Läst 9 maj 2026.
- ↑ ”10.5 The Solid State of Matter”. Chemistry 2e. OpenStax. https://openstax.org/books/chemistry-2e/pages/10-5-the-solid-state-of-matter. Läst 9 maj 2026.
- 1 2 ”7.1 Ionic Bonding”. Chemistry 2e. OpenStax. https://openstax.org/books/chemistry-2e/pages/7-1-ionic-bonding. Läst 9 maj 2026.
- ↑ ”4.3: Classifying Chemical Reactions”. Chemistry LibreTexts. https://chem.libretexts.org/Workbench/OpenStax_Chemistry_Remixed%3A_Clovis_Community_College/04%3A_Stoichiometry_of_Chemical_Reactions/4.03%3A_Classifying_Chemical_Reactions. Läst 9 maj 2026.
- 1 2 ”17.1 Review of Redox Chemistry”. Chemistry 2e. OpenStax. https://openstax.org/books/chemistry-2e/pages/17-1-review-of-redox-chemistry. Läst 9 maj 2026.
- ↑ ”17 Introduction”. Chemistry 2e. OpenStax. https://openstax.org/books/chemistry-2e/pages/17-introduction. Läst 9 maj 2026.
- 1 2 3 ”Oorganisk kemi”. Göteborgs universitet. https://www.gu.se/studera/hitta-utbildning/oorganisk-kemi-kem050. Läst 9 maj 2026.
- 1 2 3 ”19.3 Spectroscopic and Magnetic Properties of Coordination Compounds”. Chemistry 2e. OpenStax. https://openstax.org/books/chemistry-2e/pages/19-3-spectroscopic-and-magnetic-properties-of-coordination-compounds. Läst 9 maj 2026.
- ↑ ”Chemistry Matters: X-Ray Crystallography”. Organic Chemistry. OpenStax. https://openstax.org/books/organic-chemistry/pages/12-chemistry-matters-x-ray-crystallography. Läst 9 maj 2026.
|