Orientibis

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Orientibis
Status i världen: Nära hotad[1]
Black-headed Ibis (Threskiornis melanocephalus) W IMG 1431.jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningPelikanfåglar
Pelecaniformes
FamiljIbisar
Threskiornithidae
SläkteThreskiornis
ArtOrientibis
T. melanocephalus
Vetenskapligt namn
§ Threskiornis melanocephalus
Auktor(Latham, 1790)
Synonymer
  • Svarthuvudibis
  • Indiens heliga ibis
Hitta fler artiklar om fåglar med

Orientibis[2] (Threskiornis melanocephalus) är en fågel i familjen ibisar inom ordningen pelikanfåglar.[3]

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Orientibisen är en satt, huvudsakligen vit ibis med kraftig, nedåtböjd svart näbb. Adult fågel i häckningsdräkt har bart, svart huvud och vita plymer på nedre delen av halsen. Vidare har den varierande gulaktig anstrykning på mantel och bröst samt grå skapularer och förlängda tertialer. Utanför häckningstid är kroppen helvit och saknar plymer. Ungfågeln har grå fjädrar på huvud och hals samt svarta vingspetsar. Kroppslängden är 75 cm.[4]

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Orientibisen häckar från Pakistan (södra Sind) och Nepal genom Indien till Sri Lanka, även i Sydostasien i Kambodja, södra Vietnam samt på Java och möjligen Sumatra.[5] Förmodligen häckar den även i nordöstra Kina, i Heilongjiang.[5] Vintertid ses den även i södra Kina, Myanmar, Thailand, Filippinerna och på Sumatra.[5] Orientibisen har tillfälligt påträffats i Japan, Sydkorea, Laos och Mongoliet.[1]

Systematik[redigera | redigera wikitext]

Orientibisen är nära släkt med helig ibis (Threskiornis aethiopicus), madagaskaribis (T. bernieri) och australisk ibis (T. molucca). Tidigare har de alla fyra behandlats som en och samma art. Den behandlas som monotypisk, det vill säga att den inte delas in i några underarter.

Levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

Orientibisen hittas i öppet landskap i våtmarker, träsk, översvämmande områden, risfält och vid flod- och sjökanter. Födan består av grodor, grodyngel, sniglar, insekter och deras larver samt maskar, men även fisk och kräftdjur. Häckningssäsongen varierar beroende på vattentillgång, men vanligen juni-oktober i norra Indien, november-mars i södra Indien och Sri Lanka samt oktober-april i Sydostasien. Den placerar sitt bo i ett träd eller i en buske, vari den lägger två till fyra kritvita ägg.[5][6]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Liksom de flesta andra stora våtmarksfåglar i Asien tros orientibisen minska i antal, troligen rätt kraftigt. Den utsätts för en rad olika hot, från jakt och störningar vid häckningskolonier till utdikning och omvandling av dess födosökningsområden till jordbruk. Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar den därför som nära hotad, men konstaterar att den ökar i vissa områden och att mer information krävs för att bekräfta om hela populationen minskar i mindre omfattning än vad man tror idag.[1]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Birdlife International 2012 Threskiornis melanocephalus Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 1 februari 2016.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2018) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2018-09-30
  3. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-02-11
  4. ^ Grimmett, R.; Inskipp,C. & Inskipp, T. 1999. Birds of the Indian Subcontinent. Oxford University Press
  5. ^ [a b c d] Matheu, E., del Hoyo, J., Garcia, E.F.J. & Boesman, P. (2019). Black-headed Ibis (Threskiornis melanocephalus). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/52754 31 januari 2019).
  6. ^ Craig Robson (2007) Birds of South-east Asia, New Holland Publisher, London, sid:178-179, ISBN 978-1-84330-746-4

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]