Ottave rime

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Ottave rime, franska för italienskans ottava rima, ibland även kallat stans, är en femfotad jambisk strof i åtta rader, med en sådan rimställning att raderna ett, tre och fem rimmar inbördes, rad två, fyra och sex likaså och slutligen rad sju och åtta som bildar ett rimpar, enligt schemat a b a b a b c c[1] eller oftare A b A b A b C C (versalerna anger flerstaviga ord och gemenerna enstaviga).

Versmåttets ursprung är osäkert, men det användes i sånger på 1300-talet i Italien. Och Boccaccio gjorde bruk av det i sin dikt Ninfale fiesolano (1344). Det återanvändes senare av epikerna under den italienska renässansen, Luigi Pulci i Morgante, Matteo Maria Boiardo i Orlando innamorato, Ludovico Ariosto i Den rasande Roland och Torquato Tasso i Det befriade Jerusalem. I England användes det i synnerhet av romantikerna i början av 1800-talet, i Sverige av bland andra Esaias Tegnér i Mjältsjukan:

Jag stod | på höj- | den av | min lev- | nads bran- | ter
där va- | ttendra- | gen de- | la sig | och
med skum- | mig böl- | ja hän | åt skil- | da kan- | ter,
klart var | därupp- | e, där | var skönt | att stå.
Jag såg | åt so- | len och | dess an- | förvan- | ter
som, sen | hon slock- | nat, ski- | na i | det blå,
jag såg | åt jor- | den, hon | var grön | och här | lig
och Gud | var god | och männ- | iskan | var är- | lig

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Encyclopaedia Britannica