Paragraf 32

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Paragraf 32 var samlingsnamnet på den praxis inom svensk arbetsrätt som fastslog att arbetsgivaren hade rätt till arbets- och företagsledning. Paragrafen (tidigare § 23) var ett avsnitt i stadgarna för SAF som förbjöd föreningens medlemmar att sluta avtal med arbetstagarorganisationer om arbetsgivaren inte tillförsäkrades rätten att "fritt leda och fördela arbetet samt antaga och avskeda arbetare".[1] LO hade i samband med Decemberkompromissen 1906 accepterat denna s.k. "arbetsgivarbefogenhet" i utbyte mot att arbetstagarsidan till exempel tillförsäkrades rätten att organisera sig och garanterades avtalsfred.[2] Arbetsgivarorganisationerna drev länge frågan om att få paragraf 32 (dåvarande paragraf 23) inskriven i lagen, något som LO motsatte sig. Arbetsdomstolen inrättades 1928 och fällde ett antal prejudicerande domar som innebar att paragrafen i praktiken fick samma rättsliga betydelse som en lag. Bland annat etablerades den s.k. 29/29-principen eller lydnadsplikten, enligt vilken arbetsgivaren till exempel har rätt att beordra de anställda att utföra vissa arbetsuppgifter.[2]

Politisk stridsfråga[redigera | redigera wikitext]

Paragraf 32-frågan var under många år en viktig stridsfråga för arbetarrörelsen, som menade att den politiska demokratin och den allmänna rösträtten borde utökas med ekonomisk demokrati, vilket i praktiken innebar en inskränkning av arbetsgivarens möjligheter att driva företaget utan inblandning från de anställda eller deras fackliga representanter.[3] De arbetsrättsliga reformerna på 1970-talet begränsade arbetsgivarbefogenheterna, och i och med § 32 Medbestämmandelagen (MBL) som trädde i kraft 1977 fick arbetstagarna möjlighet att delta i beslut som rörde arbetets ledning och fördelning. I samband med att MBL antogs och arbetsmarknadens parter förnyade sina avtal ändrade SAF formuleringen i sina stadgar. Däremot hade paragraf 32-frågan under 1970-talet skapat stor splittring inom arbetarrörelsen, inte minst mellan de mer radikala fackföreningarna och det socialdemokratiska partiet.[3]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Arbetsgivarens rättigheter”. Svenskt Näringsliv. http://www.svensktnaringsliv.se/regioner/karlstad/arbetsgivarens-rattigheter_90604.html. Läst 14 augusti 2010. 
  2. ^ [a b] ”Intervjun: Därför måste du lyda chefen”. Transportarbetaren. Arkiverad från originalet den 23 mars 2010. https://web.archive.org/web/20100323123753/http://www.transport.se/home/trp2/tidn/home.nsf/pages/4EA3EBF9CD4267EFC12570A8002EA340. Läst 14 augusti 2010. 
  3. ^ [a b] ”Medbestämmandet i historien”. IF Metall Södra Västerbotten. http://www.ifmetall.se/ifmetall/avd04/home.nsf/LUunique/medbest%C3%A4mmandet+i+historien. Läst 14 augusti 2010. [död länk]