Parthenonskulpturerna

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Parthenonskulpturerna omfattar skulpturerna från pedimenten, metoperna, så väl som friserna som invändigt dekorerade den övre delen av Parthenon. Dessa konstverk och skulpturer av klassisk grekisk stil producerades av målaren, skulptören och konstnären Fidias (490-430 f.Kr) och dennes medhjälpare under åren 447-432 f.Kr i samband med Parthenons resning. Det vi har kvar idag innefattar drygt 75 meter av den ursprungliga nästan 160 meter långa frisen samt metoperna som prydde templets lång- och kortsidor med olika motiv på de olika sidorna. Parthenonskulpturerna innefattar även 17 figurer från pedimenten, så väl som andra delar av arkitekturen.

Statyer från det östra pedimentet, på Brittish Museum

Skulpturerna[redigera | redigera wikitext]

Pedimentet[redigera | redigera wikitext]

Uppställda på British Museum står statyerna från Parthenons östra pediment som visar Athenas födelse. Enligt myten ska Zeus haft huvudvärk en dag och bett Hephaistos att slå honom i huvudet med en hammare vilket slutligen resulterade i Athenas födelse. Dock förstördes den mest centrala delen av pedimentet redan på 700-talet när Parthenon gjordes om till kyrka. Det som finns kvar är fragmentariskt och svåridentifierat. Den yttersta skulpturen, den av två kvinnor, tolkas t.ex. både som Dione och hennes dotter Afrodite men har också tolkats som Gaia och Thalassa.

Metop från Partenonskulpturerna som visar en strid mellan en lapith och en kentaur.

Metoperna[redigera | redigera wikitext]

Idag har vi kvar 15 av de 92 metoper som prydde templets lång- och kortsidor med olika motiv på de olika sidorna, på den norra var det trojanska kriget avbildat, på den södra slaget mellan greker och kentaurer, på den östra kriget mellan de olympiska gudarna och jättarna, och på den västra slaget mellan grekerna och amasonerna. Metoperna visade både bilder av seger och nederlag, som en mytologisk parallell till det forna kriget mot Perserna 480 f.Kr.

Friser[redigera | redigera wikitext]

Insidan av templet dekoreras med, bland annat, en 160 meter (524ft) lång, och 91.5 cm(3ft) hög fris, och är uppdelad i 114 olika skivor, varav tre exceptionellt långa skivorna porträtterar flertal av de grekiska gudarna. På dessa skivor är alla figurer framställda, oavsett om de porträtteras sittande, ridande, eller stående, i samma höjd. Vilket resulterar i att gudarna, som visas sittande, upprätthåller sin storslagenhet, utan att riskera en inadekvat avbildning av människorna som omger dem; då Gudarna, om de reste sig, fortfarande skulle stå på en höjd cirka 35% över människorna i deras direkta omgivning. Fortsättningsvis är en av de unika aspekterna med just denna fris är att de är en av de få porträtteringarna av gudarna där det finns en någorlunda konsensus kring vilken figur som representerar vilken gudomlighet. Detta uppnås eftersom grekerna har ristat personliga attribut för vardera gud, vilket ger oss större möjlighet att känna igen dem; detta inkluderar petasos, en hatt tätt associerad med resenärer, vars bevingade form är en symbol för Hermes, tillsammans med skorna; bredvid honom är en figur som tros vara Dionysus, men på grund av det svårt skadade huvudet är detta mer av ett resultat av elimineringsmetoden, medan indikationen som hans placering bredvid Hermes (hans styvbror, och även dem som gav honom till nymferna för att skydda honom), samt hur han som vinodlingens gud har sina ben sammanflätade ben med Demeter, jordbrukets gudinna, är mer av supportande ledtrådar, än säkra bevis i sig själva; fortsatt så porträtteras Demeter med en fackla, och presenteras i en position som beskrivs vara nästan sörjande, vilket då antas vara för att markera hennes sorg för förlusten av hennes dotter, Persephone; härnäst antas vara Ares, som presenteras som tämligen rastlös; Hera sitter vriden mot Zeus och tar av sig en slöja från huvudet (anakalypsis), som då sägs symbolisera hennes roll som den ‘eviga bruden’, direkt bakom henne syns även en bevingad, feminin, figur, som tros vara Nike, Iris, eller Hebes; Zeus, konungen av gudarna, har givits en tron; Athena syns med aigis omramad av ormar i knät; bredvid henne är Hephaistos, som syns med något som efterliknar en krycka under ena armen, som då skulle signalera hans hälta; Poseidon förmodas vara den skäggiga mannen härnäst, som konverserar med figuren som uppfattas vara Apollon, baserat på de borrade hålen på vardera sidan av hans huvud, vilket antas varit ett huvudband - en symbol för ungdom, vilket då kopplas till Apollon; bredvid honom tros vara hans tvillingsyster, Artemis; slutligen ser vi Afrodite, och en yngre pojke som förmodas vara hennes son, Eros.

Del av Parthenon friserna

Athena Parthenos[redigera | redigera wikitext]

Bland Parthenons skulpturer fanns även ett av de mest omtalade kultföremålen, nämligen en 12 meter hög staty placerad inne i templet föreställande Athena, kallad Athena Parthenos. Denna började framställas år 447 f.kr. av skulptören Fidias och var kryselefantinsk, alltså gjord av en trästomme och klädd i guld och elfenben. I sin högra hand höll hon en liten staty av segergudinnan Nike, och i den vänstra en sköld med motiv av kriget mellan Theseus och amazonerna. Till skillnad från många av de andra parthenonskulpturerna så har inte Athena Parthenos klarat sig utan man har istället fått utgå från den 1 meter höga romerska gipskopian gjord under 200-talet för att få en uppfattning om dess utseende.

Flytten från Grekland[redigera | redigera wikitext]

Mellan 1801 och 1805 skeppades en stor del av Parthenonskulpturerna till Storbritannien av Thomas Bruce, 7:e earl av Elgin, brittisk ambassadör i det osmanska Aten efter att han tagit dem från Parthenon. Sedan 1939 finns de i det för ändamålet byggda Duveen Gallery i British Museum i London.

Lord Elgin var varken den förste eller siste som tog delar av marmorn från dess ursprungsplats. Återstoden av de bevarade skulpturerna, som inte finns i museum i Aten, är spridda i museer i övriga Europa, såsom i Paris, Vatikanstaten, Köpenhamn, Wien, Würzburg och München. British Museum har även ytterligare fragment av parthenonskulpturerna som de fått från samlingar utan koppling till Lord Elgin.

Då skulpturerna skeppades till Storbritannien, riktades kritik mot Elgin (som spenderade en förmögenhet på projektet) men även beundran inför skulpturerna. Lord Byron var starkt emot flytten av dem från Grekland:

Dull is the eye that will not weep to see
Thy walls defaced, thy mouldering shrines removed
By British hands, which it had best behoved
To guard those relics ne'er to be restored.
—"Childe Harold's Pilgrimage"

John Keats var en av dem som såg skulpturerna ställas ut privat i London och skrev två sonetter om dem. Vissa lärde, som Richard Payne Knight, hävdade att marmorskulpturerna kom från romartiden, men de flesta ansåg att de var äkta verk av Fidias, som är den mest kände av antikens grekiska skulptörer. Skulpturerna köptes slutligen av staten 1816 för £35,000 en betydligt lägre summa än de £75,000 Lord Elgin hade krävt. Skulpturerna flyttades till British Museum, där de ställdes ut i Elginsalongen (byggd 1832), där de förblev tills Duveen Gallery hade färdigställts 1939.

Det har förts en avsevärd debatt genom åren vad som nu bör göras med skulpturerna. Även om Elgins motiv att flytta dem från en riskfylld miljö kan ha varit av välmening, menar många, särskilt den grekiska staten, att de bör återlämnas till Aten och ställas ut i Akropolismuseet. Ingen menar att de bör återställas på sina ursprungsplatser på Parthenon, eftersom de där skulle komma att skadas av naturelementen. Konsensus har ej nåtts, och British Museum försvarar med kraft sina rättigheter att äga och ställa ut marmorskulpturerna.

Numera är omkring två tredjedelar av frisen i London och en tredjedel finns kvar i Aten. Det råder oenighet kring vad de föreställer, men de flesta är ense om att den visar panatheniska processionen som paraderade genom Aten vart fjärde år. I den östra delen av Parthenon fanns frisen som föreställer de grekiska gudarna sittande på pallar. Denna del av frisen kan ej ses i sin helhet, då den är uppdelad mellan London och Aten. En dörröppning på British Museum döljer att det fattas en viktig del av scenen. En nästan komplett kopia av denna del av friserna finns i Hammerwood Park nära East Grinstead i Sussex.

I det nya Akropolismuseet, ritat av den schweizisk-amerikanske arkitekten Bernard Tschumi och invigt i juni 2009, visas skulpturerna på samma sätt som de skulle sett ut på Parthenon. Tomrum har lämnats för att markera de saknade delarna, som finns i London. Syftet är att påminna besökaren om att frisen är inkomplett.

Begreppet elginism myntades baserat på Elgin, och flytten av artefakterna från Grekland till Storbritannien. Begreppet betyder att man tar kulturella föremål från ett land till ett annat. Det tidigaste användandet av begreppet förmodas vara i boken Journal of a Voyage up the Nile skriven av en anonym författare inte långt efter att Elgin tog artefakterna till Storbritanien. Begreppet används av motståndare som menar på att elginism är kulturellt sabotage och att föremål behöver en kulturell och historisk kontext som försvinner om man flyttar dom. Även landets kulturella identitet kan skadas av att viktiga kulturella föremål flyttas.

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Christopher Hitchens, The Elgin Marbles: Should they be returned to Greece? (med uppsatser av Robert Browning och Graham Binns) (Verso, March 1998)
  • Christopher Hitchens, Imperial Spoils: The Curious Case of the Elgin Marbles (Hill & Wang, 1988)
  • Rachel Kousser, Destruction and Memory on the Athenian Acropolis (The Art Bulletin) (Vol. 91, No. 3 (September 2009)
  • Jenifer, Niels. “Reconfiguring the Gods on the Parthenon Frieze.” The Art Bulletin, vol. 81, no. 1, 1999, pp. 6–20. J)

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

  • ^ Sakoulas, Thomas. ”Parthenon East Pediment”. www.ancient-greece.org. https://www.ancient-greece.org/art/parthenon-ped-east.html. Läst 12 oktober 2018. 
  • ^ ”The Parthenon Sculptures” (på en-GB). British Museum. http://www.britishmuseum.org/research/collection_online/collection_object_details.aspx?assetId=507103001&objectId=461660&partId=1. Läst 12 oktober 2018. 
  • ^ Athena Parthenos by Phidias”. Ancient History Encyclopedia. https://www.ancient.eu/article/785/athena-parthenos-by-phidias/. Läst 12 oktober 2018.