Parthenonskulpturerna

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Parthenonskulpturerna är ett samlingsbegrepp för bland annat pedimenten, metoperna, akroteria samt frisen som dekorerade den övre delen av Parthenon. Dessa verk och skulpturer av klassisk grekisk stil skapades under överinseende av den atenske skulptören Fidias (490-430 f.Kr). Han var ansvarig för utsmyckningsprogrammet och skapandet av de skulpturala elementen i templet. Arbetet utfördes under åren 447-432 f.Kr. i samband med uppförandet av templet som var tillägnat staden Atens skyddsgudinna, Athena. Skulpturerna var de sista att uppföras på Parthenon, vilket var färdigt 432 f.Kr., ett år innan det Peloponnesiska kriget. [1]

Av de ursprungliga parthenonskulpturerna återstår idag drygt 75 meter av den nästan 160 meter långa frisen samt några av de 92 metoperna som prydde templets lång- och kortsidor med olika motiv på de olika sidorna, varav de flesta är mycket skadade. Av dessa finns 14 metoper idag på British Museum i London. Andra delar finns även på Acropolis Museum, Louvren och även museum i Rom, Wien och Palermo. Parthenonskulpturerna innefattar även 17 figurer från pedimenten, så väl som andra delar av arkitekturen. Pedimenten, metoperna och friserna är tillverkade av marmor som transporterades till Akropolis från bergskedjan Pentelikon.

Det centrala temat i utsmyckningarna är att visa upp Atenarnas stolthet och tapperhet. Atenarna visar upp vad de ansåg vara sin välsmorda demokratiska apparat och oövervinnliga förmåga att besegra vildar som exempelvis jättar (rebeller) genom Parthenons skulpturala utsmyckningar. En tolkning som gjorts är att ett genomgående tema kan vara att återberätta historien om perserkrigen.[2]

Statyer från det östra pedimentet, på British Museum

Skulpturerna[redigera | redigera wikitext]

Pedimentet[redigera | redigera wikitext]

Ursprungligen fanns ett femtio-tal friskulpturer som var placerade på Parthenons östra och västra pediment. Pedimentens alla skulpturer och bakgrund var bemålade i olika färger så åskådarna långt nere på marken skulle kunna urskilja figurerna.[3] 17 av dessa återfinns idag på British Museum. Trots att de är de största pedimentskulpturerna i hela Grekland under klassisk tid finns det bara en enda antik beskrivning av pedimenten, nämligen i Pausanias bok Rundresa i Grekland. [4] [5]

Skulpturerna från det östra pedimentet är sämst bevarade, och visar myten om Athenas födelse. Mitten av pedimentet är sämre bevarat än flankerna, och förstördes troligen på 500-talet när Parthenon gjordes om till kyrka. Det östra pedimentet tros visa Zeus som står mellan dottern Athena och hustrun Hera.[6] Enligt en av myterna ska Zeus fått reda på genom en spådom att hans älskarinna Metis barn skulle bli mäktigare än honom själv. Detta resulterade i att Zeus slukade den havande Metis. Efter en tid fick han en fruktansvärd huvudvärk och bad Hefaistos att öppna upp hans huvud med sin yxa för att se efter vad som värkte. Ut från Zeus skalle kom Athena, och på så sätt föddes hon. [7] Det som finns kvar är fragmentariskt och svåridentifierat. Skulpturen på den högra sidan av pedimentet, den av två kvinnor, tolkas t.ex. både som Dione och hennes dotter Afrodite men har också tolkats som Gaia och Thalassa.Den stigande hästvagnen i det vänstra hörnet av pedimentet har tolkats som solens (Helios) uppgång, medan den nedsjunkande hästvagnen i det högra hörnet har tolkats som månens (Selenes) nedgång.

Trots att det östra pedimentets utsmyckning är till större del bevarad, har det västra pedimentets komposition blivit mer välkänt genom en teckning av Jacques Carrey från år 1674. [8] Det västra pedimentet skildrade tävlingen mellan Athena och Poseidon, som skulle avgöra vem av dem som skulle bli Atens beskyddare, genom att erbjuda den vackraste gåvan till folket. Med ett slag från Poseidons treudd skapade han en källa med vatten, men detta vatten var för salt och var odrickbart för atenarna. Däremot gav Athena atenarna det första olivträdet. Detta visade sig vara mer användbart för staden och invånarna, då man kunde utvinna olja och virke från trädet. Athena lyckades bäst att förse invånarna tack vare det olivträd hon skänkt dem. Hon blev utvald till stadens beskyddare. På pedimentet är de två gudarna uppställda centralt, strävandes från varandra i ett ”V”, typiskt för skulptören Fidias kompositioner. [9] De liggande figurerna i det västra pedimentets hörn har tolkats som personifikationer av Atens två floder, Kefissos och Ilissos.[10]

Metop från Partenonskulpturerna som visar en strid mellan en lapith och en kentaur.

Metoperna[redigera | redigera wikitext]

Den yttre frisen pryddes av 92 reliefplattor, så kallade metoper, föreställande scener ur mytologiska slag. Ursprungligen var metoperna bemålade, likt den övriga skulpturala utsmyckningen. De är gjorda i högrelief och är 1.20 meter höga men varierar i bredd. Metoperna var uppdelade i fjorton plattor på var och en av öst- och västfasaderna och trettiotvå på var och en av norr- och sydsidorna. På den norra sidan var det trojanska kriget avbildat, på den södra slaget mellan greker (lapither) och kentaurer, på den östra kriget mellan gudarna och giganterna (så kallat gigantomachi), och på den västra slaget mellan grekerna och amazonerna. Metoperna visar en kombination av både seger och förlust på tre av sidorna. Den östra sidan har inte bevarats lika bra men sannolikt porträtterades inte gudarna när de förlorade. Dessa krigsscener ses generellt som en metafor för det forna perserkriget, där perserna representeras av amazoner och kentaurer, krigiska och ociviliserade varelser enligt grekerna. Grekerna representeras av Theseus och lapitherna. [11] Parthenon och dess metoper, friser och skulpturer kom med andra ord att användas som propaganda. Propaganda för att visa på den egna storheten trots ett enormt lidande i samband med de persiska kriget. Alternativt diskuteras inom forskningsvärlden att denna sortens “propaganda” var lika mycket politisk propaganda som någon form av trauma hantering för Atenarna.[12]

Ett stort antal av metoperna förstördes av kristna greker, troligtvis i samband med att Parthenon gjordes om till kyrka på 500-talet e.v.t. Metoperna på sydsidan, som visar en kentauromachi (strid mellan kentaurer och laphiter), klarade sig dock bättre fram till 1687 då de flesta förstördes under den venetianska belägringen av Akropolis. [13] Dessa skulpturer ska ursprungligen ha burit vapen av metall. [14]

Frisen[redigera | redigera wikitext]

Längs den yttre cellaväggens översta del löper en 160 meter lång, och 91.5 cm hög kontinuerlig fris uppdelad i 114 olika skivor. Frisen utgör ett tydligt exempel på inslag av den joniska ordningen i templet som i övrigt var till stor del av dorisk stil. [15]

Den traditionella tolkningen av vad frisen presenterar är den procession som utfördes under den årliga festivalen Panathenaia som förrättades för att hedra stadsgudinnan Athena Polias. Panathenaia festivalen fungerade samtidigt som ett gemenskapsbyggande tillfälle med de andra grekiska stadsstaterna då festivalen var en panhellensk festival, trots de så var denna festivalen inte en av de största. Olympiska spelen är ett exempel på en större panhellensk tillställning. På frisen inleds två processionsled i det sydvästra hörnet, som möts på den östra gaveln. Den östra gaveln avbildar bland annat de 12 olympiska gudarna. Gudarna skulle framställas som större än människor för att betona deras gudomlighet. Därför är de gudomliga gestalterna ca ⅓ större än de mänskliga figurerna.

De 12 olympiska gudarna syns alltså alla på den östra frisen. Hermes sitter längst till vänster och identifieras exempelvis genom sin typiska bevingade hjälm med tillhörande skor. Till höger om Hermes ses en figur som tros vara Dionysos, men på grund av det svårt skadade huvudet är detta antagande snarast ett resultat av elimineringsmetoden. Även hans placering bredvid Hermes som var hans styvbror och hur han som vinodlingens gud har sina ben sammanflätade med Demeter, jordbrukets gudinna, kan ses som ledtrådar. Demeter porträtteras med en fackla, och presenteras i en sörjande position som kan antas markera hennes sorg för förlusten av hennes dotter, Persefone. Härnäst antas vara Ares, som presenteras som tämligen rastlös.

Från vänster: Hermes, Dionysos, Demeter och Ares.


I nästa del av frisen sitter Zeus, konungen av gudarna, som har givits en tron. Hera sitter bredvid, vriden mot Zeus och tar av sig en slöja från huvudet (anakalypsis), vilket kan symbolisera hennes roll som den eviga bruden. Direkt bakom Hera syns även en bevingad, feminin, figur, som tros vara Nike, Iris, eller Hebe. Hon är inte en av de officiella olympiska gudarna. 

Från vänster: Nike, Hera och Zeus


Därefter avbildas Athena med ormar i knät, och bredvid henne är Hephaistos, som syns med något som efterliknar en krycka under ena armen, som skulle kunna signalera hans hälta.

Från vänster: Athena och Hepahistos


Poseidon förmodas vara den skäggiga mannen längst till vänster som konverserar med figuren som uppfattas vara Apollon, baserat på de borrade hålen på vardera sidan av hans huvud, vilket antas varit fästet för ett huvudband. Bredvid honom tros vara hans tvillingsyster, Artemis. Slutligen ser vi Afrodite och en yngre pojke som förmodas vara hennes son, Eros som inte är en av de olympiska gudarna.

Från vänster: Poseidon, Apollon, Artemis. Icke synlig på bilden är Afrodite och Eros.


En stor del av frisen utgörs av ryttare till häst och kuskar i vagnar. [16] Merparten av ryttarna är skägglösa ynglingar. [17] Frisen förmedlade budskapet att alla medborgare i demokratin var aristokrater. Detta gjordes genom att avbilda athenarna som ryttare, med hästen som den aristokratiska symbolen.

Del av Parthenonfrisen

Akroterier[redigera | redigera wikitext]

Parthenon hade ett antal akroterier av blommor och bevingade Nikai. Ca 24 bitar av en eller två blomsterakroterier av marmor har återfunnits och återskapats och står utställda på skulpturhallen i basel. Figur akroterier föreställande flygande Nikai prydde de fyra hörnen på Parthenon.

Athena Parthenos[redigera | redigera wikitext]

Bland Parthenons skulpturer fanns även den monumentala staty som gett namn åt templet (grekiska parthenõn 'jungfrukammaren'), nämligen en 10 meter hög staty föreställande Athena Parthenos. Statyn ska ha stått på ett postament som mätte 4x8 meter. Framställningen av Athena Parthenosstatyn inleddes redan 447 f.Kr. av skulptören Fidias, statyn stod klar 438 f.Kr. [18] Statyn byggdes utifrån den kryselefantiska tekniken, där en stomme av trä smyckades och kläddes med guld samt elfenben. Athena Parthenosstatyn klarade sig inte till modern tid vilket gör att det inte går att beskåda originalet. Däremot finns att tillgå en stor mängd senklassiska, hellenistiska och romerska repliker, reliefer, mynt och statyetter, samt skriftliga källor från Pausanias och Plinius, att tillgå för att få en uppfattning om den ursprungliga utformningen. [9] Athena Parthenos var avbildad med en rikt dekorerad hjälm, prydd med en sfinx och två gripar. Hon bar också en mindre staty av segergudinnan Nike, samt ett spjut och en sköld dekorerad med scener ur en amazonomachi. Statyn bär starka militaristiska attribut och smyckades med mytologiska stridsscener, liknande de som pryder metoperna på Parthenon. Scenerna visade indirekt striden mellan perser och greker. Vid skölden fanns en orm, och på sitt bröst satt ett medusahuvud i elfenben. Mängden guld som använts i skulpturen ska ha uppgått till 40–44 talenter, motsvarande över ett ton. [9] Även fast originalet inte längre existerar finns det repliker av denna staty på bl.a. museum i Aten, Rom, Belgien och Louvren i Paris.

Flytten från Grekland[redigera | redigera wikitext]

Mellan 1801 och 1805 skeppades en stor del av Parthenonskulpturerna till Storbritannien av Thomas Bruce, 7:e earl av Elgin, brittisk ambassadör i det osmanska Aten efter att han tagit dem från Parthenon. Sedan 1939 finns de i det för ändamålet byggda Duveen Gallery i British Museum i London. Tidigare försök att föra skulpturer från Aten till Västeuropa var nästintill omöjligt då det Osmanska riket före 1800-talet begränsade resor in och ut i landet.

Lord Elgin var varken den förste eller siste som tog delar av marmorn från dess ursprungsplats. Återstoden av de bevarade skulpturerna, som inte finns i museum i Aten, är spridda i museer i övriga Europa, såsom i Paris, Vatikanstaten, Köpenhamn, Wien, Würzburg och München. British Museum har även ytterligare fragment av parthenonskulpturerna som de fått från samlingar utan koppling till Lord Elgin.

Då skulpturerna skeppades till Storbritannien, riktades kritik mot Elgin (som spenderade en förmögenhet på projektet) men även beundran inför skulpturerna. Lord Byron var starkt emot flytten av dem från Grekland:

Dull is the eye that will not weep to see
Thy walls defaced, thy mouldering shrines removed
By British hands, which it had best behoved
To guard those relics ne'er to be restored.
—"Childe Harold's Pilgrimage"

John Keats var en av dem som såg skulpturerna ställas ut privat i London och skrev två sonetter om dem. Vissa lärde, som Richard Payne Knight, hävdade att marmorskulpturerna kom från romartiden, men de flesta ansåg att de var äkta verk av Fidias, som är den mest kände av antikens grekiska skulptörer. Skulpturerna köptes slutligen av staten 1816 för £35,000, en betydligt lägre summa än de £75,000 Lord Elgin hade krävt. Skulpturerna flyttades till British Museum, där de ställdes ut i Elginsalongen (byggd 1832), där de förblev tills Duveen Gallery hade färdigställts 1939.

Det har förts en avsevärd debatt genom åren vad som nu bör göras med skulpturerna. Även om Elgins motiv att flytta dem från en riskfylld miljö kan ha varit av välmening, menar många, särskilt den grekiska staten, att de bör återlämnas till Aten och ställas ut i Akropolismuseet. Många menar vidare att även om Elgin tog skulpturerna från Parthenon med bevarandet av ett kulturarv i åtanke, så fick han godkännandet av det osmanska riket som regerade Grekland på denna tid. Idag kräver Grekland statyernas återkomst då osmanska riket inte hade legitimiteten att ge bort en så central del av det grekiska kulturarvet. [19] Ingen menar att de bör återställas på sina ursprungsplatser på Parthenon, eftersom de där skulle komma att skadas av naturelementen. Konsensus har ej nåtts, och British Museum försvarar med kraft sina rättigheter att äga och ställa ut marmorskulpturerna.

Numera är omkring två tredjedelar av frisen i London och en tredjedel finns kvar i Aten. Det råder oenighet kring vad de föreställer, men de flesta är ense om att den visar panatheniska processionen som paraderade genom Aten vart fjärde år. I den östra delen av Parthenon fanns frisen som föreställer de grekiska gudarna sittande på pallar. Denna del av frisen kan ej ses i sin helhet, då den är uppdelad mellan London och Aten. En dörröppning på British Museum döljer att det fattas en viktig del av scenen. En nästan komplett kopia av denna del av friserna finns i Hammerwood Park nära East Grinstead i Sussex.

I det nya Akropolismuseet, ritat av den schweizisk-amerikanske arkitekten Bernard Tschumi och invigt i juni 2009, visas skulpturerna på samma sätt som de skulle sett ut på Parthenon. Tomrum har lämnats för att markera de saknade delarna, som finns i London. Syftet är att påminna besökaren om att frisen är inkomplett.

Begreppet elginism myntades baserat på Elgin, och flytten av artefakterna från Grekland till Storbritannien. Begreppet betyder att man tar kulturella föremål från ett land till ett annat. Det tidigaste användandet av begreppet förmodas vara i boken Journal of a Voyage up the Nile skriven av en anonym författare inte långt efter att Elgin tog artefakterna till Storbritannien. Begreppet används av motståndare som menar på att elginism är kulturellt sabotage och att föremål behöver en kulturell och historisk kontext som försvinner om man flyttar dem. Även landets kulturella identitet kan skadas av att viktiga kulturella föremål flyttas. [20][21][22]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Christopher Hitchens, The Elgin Marbles: Should they be returned to Greece? (med uppsatser av Robert Browning och Graham Binns) (Verso, March 1998)
  • Christopher Hitchens, Imperial Spoils: The Curious Case of the Elgin Marbles (Hill & Wang, 1988)
  • Rachel Kousser, Destruction and Memory on the Athenian Acropolis (The Art Bulletin) (Vol. 91, No. 3 (September 2009)
  • Jenifer, Niels. “Reconfiguring the Gods on the Parthenon Frieze.” The Art Bulletin, vol. 81, no. 1, 1999, pp. 6–20. J)

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Neer, Richard (2012). Art and Archeology of the Greek World, A new History, c.2500-c. 150 BCE. sid. 279 
  2. ^ Neer, Richard T. (2019). Art & Archaeology of the greekworld. sid. s.282 
  3. ^ Neer, Richard T (2019). Art & Archaeology of the greekworld. sid. S. 286 
  4. ^ Palagia, Olga (2005). Jenifer Neils. red. Fire from Heaven : Pediments and Akroteria of the Parthenon, i The Parthenon : From Antiquity to the Present. Cambridge University Press. sid. 225-230 
  5. ^ Rundresa i Grekland (på engelska Description of Greece). sid. 1.24.5. http://perseus.uchicago.edu/perseus-cgi/citequery3.pl?dbname=GreekFeb2011&getid=1&query=Paus.%201.24.5. Läst 10 oktober 2010 
  6. ^ ”THE QUESTION OF RETURNING. FRÅN ATHENAS TEMPEL TILL VÄRLDSARV”. Hans Henrik Brummer. http://www.svenskaparthenon.se/hhb.htm. Läst 10 augusti 2020. 
  7. ^ Boardman, John (1985). Greek Sculpture : The Classical Period a handbook. Thames and Hudson. sid. 102 
  8. ^ Charbonneaux, Jean (1972). Classical Greek Art : 480– 330 BC. London: Thames and Hudson. sid. 159 
  9. ^ [a b c] Hurwit, Jeffrey (2004). The Acropolis in the age of Pericles. Cambridge: Cambridge University Press. sid. 129, 147, 148. 
  10. ^ Neer, Richard T. (2009). Art & Archaeology of the greekworld. sid. 287 
  11. ^ Cook, Brian (1984). The Elgin Marbles. London: British Museum Publications. sid. 18-19 
  12. ^ ”Destruction and Memory on the Athenian Acropolis.”. Rachel Kousser Art bulltien September 2009. 7 november 2009. https://www.academia.edu/34009741/_Destruction_and_Memory_on_the_Athenian_Acropolis_The_Art_Bulletin_XCI_3_2009_263_282. Läst 10 augusti 2020. 
  13. ^ John Pollini (2007). ”Christian Desecration and Mutilation of the Parthenon”. Mitteilungen des Deutschen Archäologischen Instituts Athenische Abteilung (Deutsches Archäologisches Institut / Abteilung Athen) 122: sid. 213. 
  14. ^ [1. https://www.ancient.eu/article/780/the-parthenon-sculptures/ ”The Parthenon Sculptures - Ancient History Encyclopedia”]. ancient.eu. 1. https://www.ancient.eu/article/780/the-parthenon-sculptures/. Läst 10 oktober 2019. 
  15. ^ Pedley, John (1993). Greek Art and Archeology. New Jersey: Prentice Hall. sid. 239 
  16. ^ Neils, Jenifer (2001). The Parthenon Frieze. Cambridge University Press. sid. 132 
  17. ^ Robertson, Martin; Alison Frantz (1975). The Parthenon Frieze. Oxford University Press. sid. 46 
  18. ^ Mikaelson, Jon (2010). Ancient Greek Religion. sid. 68-78 
  19. ^ Juan Pablo Sánchez (Mars/april 2017). ”How the Pathenon Lost Its Marbles”. National Geographic (National Geographic). 
  20. ^ Sakoulas, Thomas. ”Parthenon East Pediment”. www.ancient-greece.org. https://www.ancient-greece.org/art/parthenon-ped-east.html. Läst 12 oktober 2018. 
  21. ^ ”The Parthenon Sculptures” (på brittisk engelska). British Museum. http://www.britishmuseum.org/research/collection_online/collection_object_details.aspx?assetId=507103001&objectId=461660&partId=1. Läst 12 oktober 2018. 
  22. ^ Athena Parthenos by Phidias”. Ancient History Encyclopedia. https://www.ancient.eu/article/785/athena-parthenos-by-phidias/. Läst 12 oktober 2018.