Parthenonskulpturerna

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Metop från Partenonskulpturerna som visar en strid mellan en lapith och en kentaur.

Parthenonskulpturerna, även kallade the Elgin Marbles, är en stor samling marmorskulpturer som skeppades till Storbritannien mellan 1801 och 1805 av Thomas Bruce, 7:e earl av Elgin, brittisk ambassadör i det osmanska Aten efter att han tagit dem från Parthenon. Sedan 1939 finns de i det för ändamålet byggda Duveen Gallery i British Museum i London.

Parthenonskulpturerna omfattar en del av statyerna från pedimenten, metoperna som visar strider mellan lapither och kentaurer, så väl som friserna som invändigt dekorerade den övre delen av templet. De utgör över hälften av vad som återstår av Parthenons skulpturala utsmyckning. Drygt 75 meter av den ursprungliga nästan 160 meter långa frisen, 15 av 92 metoper; 17 figurer från pedimenten, så väl som andra delar av arkitekturen, Elgins förvärv omfattar även objekt från andra byggnader på Akropolis: Erechtheion, som blev en ruin under det Grekiska självständighetskriget (1821-33); Propyléerna, och Athena Niketemplet.

Lord Elgin var varken den förste eller siste som tog delar av marmorn från dess ursprungsplats. Återstoden av de bevarade skulpturerna, som inte finns i museum i Aten, är spridda i museer i övriga Europa. British Museum har även ytterligare fragment av parthenonskulpturerna som de fått från samlingar utan koppling till Lord Elgin.

Då skulpturerna skeppades till Storbritannien, riktades kritik mot Elgin (som spenderade en förmögenhet på projektet) men även beundran inför skulpturerna. Lord Byron var starkt emot flytten av dem från Grekland:

Dull is the eye that will not weep to see
Thy walls defaced, thy mouldering shrines removed
By British hands, which it had best behoved
To guard those relics ne'er to be restored.
—"Childe Harold's Pilgrimage"

Byron var inte den ende engelsmannen som protesterade mot den tidens plundring, även Sir John Newport och ögonvittnet MP. Thomas Hughes, upprördes av agerandet.

John Keats var en av dem som såg skulpturerna ställas ut privat i London och skrev två sonetter om dem. Vissa lärde, som Richard Payne Knight, hävdade att marmorskulpturerna kom från romartiden, men de flesta ansåg att de var äkta verk av Fidias, som är den mest kände av antikens grekiska skulptörer. Skulpturerna köptes slutligen av staten 1816 för £35,000 en betydligt lägre summa än de £75,000 Lord Elgin hade krävt. Skulpturerna flyttades till British Museum, där de ställdes ut i Elginsalongen (byggd 1832), där de förblev tills Duveen Gallery hade färdigställts 1939.

Det har förts en avsevärd debatt genom åren vad som nu bör göras med skulpturerna. Även om Elgins motiv att flytta dem från en riskfylld miljö kan ha varit av välmening, menar många, särskilt den grekiska staten, att de bör återlämnas till Aten och ställas ut i Akropolismuseet. Ingen menar att de bör återställas på sina ursprungsplatser på Parthenon, eftersom de där skulle komma att skadas av naturelementen. Konsensus har ej nåtts, och British Museum försvarar med kraft sina rättigheter att äga och ställa ut marmorskulpturerna.

Del av Parthenon friserna

Numera är omkring två tredjedelar av frisen i London och en tredjedel finns kvar i Aten. Det råder oenighet kring vad de föreställer, men de flesta är ense om att den visar panatheniska processionen som paraderade genom Aten vart fjärde år. I den östra delen av Parthenon fanns frisen som föreställer de grekiska gudarna sittande på pallar. Denna del av frisen kan ej ses i sin helhet, då den är uppdelad mellan London och Aten. En dörröppning på British Museum döljer att det fattas en viktig del av scenen. En nästan komplett kopia av denna del av friserna finns i Hammerwood Park nära East Grinstead i Sussex.

I det nya Akropolismuseet, ritat av den schweizisk-amerikanske arkitekten Bernard Tschumi och invigt i juni 2009, visas skulpturerna på samma sätt som de skulle sett ut på Parthenon. Tomrum har lämnats för att markera de saknade delarna, som finns i London. Syftet är att påminna besökaren om att frisen är inkomplett.

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Christopher Hitchens, The Elgin Marbles: Should they be returned to Greece? (med uppsatser av Robert Browning och Graham Binns) (Verso, March 1998)
  • Christopher Hitchens, Imperial Spoils: The Curious Case of the Elgin Marbles (Hill & Wang, 1988)

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]