Parthenonskulpturerna

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Parthenonskulpturerna omfattar skulpturerna från pedimenten, metoperna, så väl som frisen som invändigt dekorerade den övre delen av Parthenon. Dessa konstverk och skulpturer av klassisk grekisk stil producerades av målaren, skulptören och konstnären Fidias (490-430 f.Kr) och dennes medhjälpare under åren 447-432 f.Kr i samband med Parthenons resning. Av de ursprungliga parthenonskulpturerna återstår idag drygt 75 meter av den nästan 160 meter långa frisen samt några av de 92 metoperna som prydde templets lång- och kortsidor med olika motiv på de olika sidorna, varav de flesta är mycket skadade. Av dessa finns 14 metoper idag på British Museum i London. Parthenonskulpturerna innefattar även 17 figurer från pedimenten, så väl som andra delar av arkitekturen. Pedimenten, metoperna och friserna är tillverkade i marmor som hämtades från bergskedjan Pentelikon.

Statyer från det östra pedimentet, på British Museum

Skulpturerna[redigera | redigera wikitext]

Pedimentet[redigera | redigera wikitext]

Uppställda på British Museum står idag statyer från Parthenons östra och västra pediment. Skulpturerna från det östra pedimentet är bäst bevarade, och visar myten om Athenas födelse. Enligt myten ska Zeus haft huvudvärk en dag och bett Hefaistos, guden över elden och smedjan, att slå honom i huvudet med en hammare vilket slutligen resulterade i Athenas födelse. Dock förstördes den mest centrala delen av pedimentet redan på 700-talet när Parthenon gjordes om till kyrka. Det som finns kvar är fragmentariskt och svåridentifierat. Den yttersta skulpturen, den av två kvinnor, tolkas t.ex. både som Dione och hennes dotter Afrodite men har också tolkats som Gaia och Thalassa.

Trots att det östra pedimentets utsmyckning är till större del bevarad, har det västra pedimentets komposition blivit relativt välkänt genom en teckning av Jacques Carrey från år 1674.[1] Det västra pedimentet skildrade tävlingen mellan Athena och Poseidon som skulle avgöra vem av dem som skulle bli Atens beskyddare. Enligt myten bestämde sig de två gudarna att den som kunde erbjuda den vackraste gåvan till atenarna skulle vinna. Med ett slag med hans treudd skapade Poseidon en källa med saltvatten på Akropolis. Men det var Athenas gåva i form av det första olivträdet som avgjorde tävlingen till hennes fördel och hon blev då med Atens beskyddare. På pedimentet är de två gudarna uppställda centralt, strävandes från varandra i ett ”V”, typiskt för skulptören Fidias kompositioner. [2]

Metop från Partenonskulpturerna som visar en strid mellan en lapith och en kentaur.

Metoperna[redigera | redigera wikitext]

Den yttre frisen pryddes av 92 reliefplattor, så kallade metoper, föreställande scener ur mytologiska slag. Ursprungligen var metoperna bemålade, likt den övriga skulpturala utsmyckningen. De är gjorda i högrelief och är 1.20 meter höga men varierar i bredd. Metoperna var uppdelade i fjorton plattor på var och en av öst- och västfasaderna och trettiotvå på var och en av norr- och sydsidorna. På den norra sidan var det trojanska kriget avbildat, på den södra slaget mellan greker (lapither) och kentaurer, på den östra kriget mellan gudarna och giganterna, och på den västra slaget mellan grekerna och amasonerna. Metoperna visar en kombination av både seger och förlust på tre av sidorna. Den östra sidan har inte bevarats lika bra men sannolikt porträtterades inte gudarna i förlust. Dessa krigsscener ses generellt som en metafor för det forna perserkriget, där perserna representeras av amasoner och kentaurer, krigiska och ociviliserade varelser, och grekerna representeras av Theseus och lapitherna.[3]

Frisen[redigera | redigera wikitext]

Längs den yttre cellaväggens översta del löper en 160 meter lång, och 91.5 cm hög kontinuerlig fris uppdelad i 114 olika skivor. Frisen utgör ett tydligt exempel på inslag av den joniska ordningen i templet som i övrigt var till stor del av dorisk stil. [4]

Den traditionella tolkningen av vad frisen föreställer är den procession som utfördes under den årliga festivalen Panathenaia som firades till gudinnan Athenas ära. På frisen inleds två processionsled i det sydvästra hörnet, som möts på den östra gaveln,som bland annat avbildar de 12 olympiska gudarna. På dessa skivor är alla figurer framställda i samma höjd – oavsett om de porträtteras sittande, ridande, eller stående – vilket resulterar i att gudarna, som visas sittande, upprätthåller sin storslagenhet gentemot människorna som omger dem. Detta då gudarna, om de reste sig, fortfarande skulle stå på en höjd cirka 1/3 över människorna bredvid dem. En av de unika aspekterna med just denna fris är att den är en av de få porträtteringar av gudar som inkluderar personliga attribut som identifierar vardera gud i frisen.

Hermes identifieras exempelvis genom sin typiska bevingade hjälm med tillhörande skor. Bredvid Hermes ses en figur som tros vara Dionysos, men på grund av det svårt skadade huvudet är detta mer av ett resultat av elimineringsmetoden, medan indikationen som hans placering bredvid Hermes som var hans styvbror och hur han som vinodlingens gud har sina ben sammanflätade med Demeter, jordbrukets gudinna, är mer att förstå som ledtrådar än säkra bevis i sig själva. Vidare porträtteras Demeter med en fackla, och presenteras i en sörjande som kan antas markera hennes sorg för förlusten av hennes dotter, Persefone. Härnäst antas vara Ares, som presenteras som tämligen rastlös. Hera sitter vriden mot Zeus och tar av sig en slöja från huvudet (anakalypsis), vilket kan symbolisera hennes roll som den eviga bruden. Direkt bakom Hera syns även en bevingad, feminin, figur, som tros vara Nike, Iris, eller Hebe. Zeus, konungen av gudarna, har givits en tron. Athena syns med ormar i knät, och bredvid henne är Hephaistos, som syns med något som efterliknar en krycka under ena armen, som skulle kunna signalera hans hälta. Poseidon förmodas vara den skäggiga mannen härnäst, som konverserar med figuren som uppfattas vara Apollon, baserat på de borrade hålen på vardera sidan av hans huvud, vilket antas varit fästet för ett huvudband. Bredvid honom tros vara hans tvillingsyster, Artemis. Slutligen ser vi Afrodite och en yngre pojke som förmodas vara hennes son, Eros.

Del av Parthenonfrisen

Athena Parthenos[redigera | redigera wikitext]

Bland Parthenons skulpturer fanns även den monumentala staty som gett namn åt templet, nämligen en 11,5 meter hög staty föreställande Athena Parthenos. Statyn ska ha stått på ett postament som mätte 4x8 meter. Athena Parthenosstatyn började framställas år 447 f.kr. av skulptören Fidias och var kryselefantinsk, alltså gjord av en trästomme och klädd i guld och elfenben. Till skillnad från många av de andra parthenonskulpturerna har inte något spår av originalstatyn överlevt till idag. Däremot finns att tillgå en stor mängd senklassiska, hellenistiska och romerska repliker, reliefer, mynt och statyetter, samt skriftliga källor från Pausanias och Plinius, att tillgå för att få en uppfattning om den ursprungliga utformningen.[2] Athena Parthenos var avbildad med en rikt dekorerad hjälm, prydd med en sfinx och två gripar. Hon bar också en mindre staty av segergudinnan Nike, samt ett spjut och en sköld dekorerad med scener ur en amazonomachi. Vid skölden fanns en orm, och på sitt bröst satt ett medusahuvud i elfenben. Mängden guld som använts i skulpturen ska ha uppgått till 40–44 talenter, motsvarande över ett ton.[2]

Flytten från Grekland[redigera | redigera wikitext]

Mellan 1801 och 1805 skeppades en stor del av Parthenonskulpturerna till Storbritannien av Thomas Bruce, 7:e earl av Elgin, brittisk ambassadör i det osmanska Aten efter att han tagit dem från Parthenon. Sedan 1939 finns de i det för ändamålet byggda Duveen Gallery i British Museum i London. Tidigare försök att föra skulpturer från Aten till västeuropa var nästintill omöjligt då det Osmanska riket före 1800-talet begränsade resor in och ut i landet.

Lord Elgin var varken den förste eller siste som tog delar av marmorn från dess ursprungsplats. Återstoden av de bevarade skulpturerna, som inte finns i museum i Aten, är spridda i museer i övriga Europa, såsom i Paris, Vatikanstaten, Köpenhamn, Wien, Würzburg och München. British Museum har även ytterligare fragment av parthenonskulpturerna som de fått från samlingar utan koppling till Lord Elgin.

Då skulpturerna skeppades till Storbritannien, riktades kritik mot Elgin (som spenderade en förmögenhet på projektet) men även beundran inför skulpturerna. Lord Byron var starkt emot flytten av dem från Grekland:

Dull is the eye that will not weep to see
Thy walls defaced, thy mouldering shrines removed
By British hands, which it had best behoved
To guard those relics ne'er to be restored.
—"Childe Harold's Pilgrimage"

John Keats var en av dem som såg skulpturerna ställas ut privat i London och skrev två sonetter om dem. Vissa lärde, som Richard Payne Knight, hävdade att marmorskulpturerna kom från romartiden, men de flesta ansåg att de var äkta verk av Fidias, som är den mest kände av antikens grekiska skulptörer. Skulpturerna köptes slutligen av staten 1816 för £35,000 en betydligt lägre summa än de £75,000 Lord Elgin hade krävt. Skulpturerna flyttades till British Museum, där de ställdes ut i Elginsalongen (byggd 1832), där de förblev tills Duveen Gallery hade färdigställts 1939.

Det har förts en avsevärd debatt genom åren vad som nu bör göras med skulpturerna. Även om Elgins motiv att flytta dem från en riskfylld miljö kan ha varit av välmening, menar många, särskilt den grekiska staten, att de bör återlämnas till Aten och ställas ut i Akropolismuseet. Ingen menar att de bör återställas på sina ursprungsplatser på Parthenon, eftersom de där skulle komma att skadas av naturelementen. Konsensus har ej nåtts, och British Museum försvarar med kraft sina rättigheter att äga och ställa ut marmorskulpturerna.

Numera är omkring två tredjedelar av frisen i London och en tredjedel finns kvar i Aten. Det råder oenighet kring vad de föreställer, men de flesta är ense om att den visar panatheniska processionen som paraderade genom Aten vart fjärde år. I den östra delen av Parthenon fanns frisen som föreställer de grekiska gudarna sittande på pallar. Denna del av frisen kan ej ses i sin helhet, då den är uppdelad mellan London och Aten. En dörröppning på British Museum döljer att det fattas en viktig del av scenen. En nästan komplett kopia av denna del av friserna finns i Hammerwood Park nära East Grinstead i Sussex.

I det nya Akropolismuseet, ritat av den schweizisk-amerikanske arkitekten Bernard Tschumi och invigt i juni 2009, visas skulpturerna på samma sätt som de skulle sett ut på Parthenon. Tomrum har lämnats för att markera de saknade delarna, som finns i London. Syftet är att påminna besökaren om att frisen är inkomplett.

Begreppet elginism myntades baserat på Elgin, och flytten av artefakterna från Grekland till Storbritannien. Begreppet betyder att man tar kulturella föremål från ett land till ett annat. Det tidigaste användandet av begreppet förmodas vara i boken Journal of a Voyage up the Nile skriven av en anonym författare inte långt efter att Elgin tog artefakterna till Storbritannien. Begreppet används av motståndare som menar på att elginism är kulturellt sabotage och att föremål behöver en kulturell och historisk kontext som försvinner om man flyttar dom. Även landets kulturella identitet kan skadas av att viktiga kulturella föremål flyttas.[5][6][7]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Christopher Hitchens, The Elgin Marbles: Should they be returned to Greece? (med uppsatser av Robert Browning och Graham Binns) (Verso, March 1998)
  • Christopher Hitchens, Imperial Spoils: The Curious Case of the Elgin Marbles (Hill & Wang, 1988)
  • Rachel Kousser, Destruction and Memory on the Athenian Acropolis (The Art Bulletin) (Vol. 91, No. 3 (September 2009)
  • Jenifer, Niels. “Reconfiguring the Gods on the Parthenon Frieze.” The Art Bulletin, vol. 81, no. 1, 1999, pp. 6–20. J)

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Charbonneaux, Jean (1972). Classical Greek Art : 480– 330 BC. London: Thames and Hudson. sid. 159 
  2. ^ [a b c] Hurwit, Jeffrey (2004). The Acropolis in the age of Pericles. Cambridge: Cambridge University Press. sid. 129, 147, 148. 
  3. ^ Cook, Brian (1984). The Elgin Marbles. London: British Museum Publications. sid. 18-19 
  4. ^ Pedley, John (1993). Greek Art and Archeology. New Jersey: Prentice Hall. sid. 239 
  5. ^ Sakoulas, Thomas. ”Parthenon East Pediment”. www.ancient-greece.org. https://www.ancient-greece.org/art/parthenon-ped-east.html. Läst 12 oktober 2018. 
  6. ^ ”The Parthenon Sculptures” (på en-GB). British Museum. http://www.britishmuseum.org/research/collection_online/collection_object_details.aspx?assetId=507103001&objectId=461660&partId=1. Läst 12 oktober 2018. 
  7. ^ Athena Parthenos by Phidias”. Ancient History Encyclopedia. https://www.ancient.eu/article/785/athena-parthenos-by-phidias/. Läst 12 oktober 2018.