Paul Hedqvist

Paul Gunnar Hedqvist, född 21 juli 1895 i Stockholm, död 23 juni 1977, var en svensk arkitekt som ritade övervägande i funktionalistisk stil.

Liv och verk

Efter studier vid Kungliga Tekniska högskolan i Stockholm 1914-1918 och Kungliga Konsthögskolan 1918-1920 praktiserade Paul Hedqvist hos Ragnar Östberg och Cyrillus Johansson. År 1924 startade han en egen arkitektverksamhet tillsammans med kompanjonen David Dahl (1895-1974). Han anställdes vid Byggnadsstyrelsen 1925, och var från 1931 byggnadsråd.

Snart blev han intresserad av de nya funktionalistiska idéerna från Tyskland med Walter Gropius och Bauhausskolan i spetsen. Hans första arbeten i denna stilriktning är Katarina realskola i Helgalunden, Stockholm från 1930-31 och Badhuset i Eskilstuna från 1930.

Typisk för Hedqvist var rätvinkligheten och förkärleken för kvadratiska proportioner i fasad- och fönsteruppdelning. På Stockholmsutställningen 1930 var han en av arkitekterna bakom den mycket uppmärksammade bostadsavdelningen, tillsammans med bl. a. Gunnar Asplund, Sven Markelius, Uno Åhrén och Sigurd Lewerentz.^[1]

Hedqvist var professor på Kungliga Konsthögskolan (1938-48) och stadsplanearkitekt i Stockholm. Som sådan engagerade han sig i planeringarbetena för Norrmalmsregleringen och speciellt i frågan om Hötorgsskraporna. Höghusen vid Hötorget hade diskuterats i åratal, redan 1928 hade Artur von Schmalensee kommit med ett förslag med nio 30-våningshöghus. Men det fanns idéer med både två, tre, fyra och sex höghus. Att det skulle bli en viktig accent med höghus i citykärnan var alla överens om, mindre om utformningen.

Länge arbetade Stadsbyggnadskontoret med ett alternativ med fyra höghus, men man ville ha ett högt exploateringstal (utnyttjandegrad) och då hade fyra höghus blivit klumpigare än fem smäckra för samma exploateringstal. Samtidigt gav antalet fem en annan dynamik än fyra, eller som David Helldén, arkitekt vid stadsbyggnadskontoret, uttryckte det: " ...man ger en dam fem rosor, inte fyra." Paul Hedqvist tyckte ändå att stadsbyggnadskontorets förslag liknade ett "Grönköpings Manhattan", hans eget förslag med sex stjärnhöghus betecknades i debatten som ett "Gröndals Manhattan" (Backström & Reinius' Stjärnhusen, Gröndal var just aktuella då).^[2]