Penninska alperna

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Penninska Alperna
(Wallisalperna, Valaisalperna)
Bergskedja
Monte Rosa-massivet med Dufourspitze (högra toppen) sett från Gornergrat.
Monte Rosa-massivet med Dufourspitze (högra toppen) sett från Gornergrat.
Etymologi: "Penn" (galliska): Bergspass
Land Schweiz Schweiz
Italien Italien
Kanton Valais
Region Aostadalen, Piemonte
Landmärke Matterhorn, Sankt Bernhardspasset
Högsta punkt
 - läge Dufourspitze
 - höjdläge 4 634 m ö.h.
Tidszon CET (UTC+1)
 - sommartid CEST (UTC+2)
GeoNames 2659235
Walliser Alpen.png

Penninska alperna, Valaisalperna eller Wallisalperna (tyska: Walliser Alpen eller Penninische Alpen, italienska: Alpi Pennine, franska: Alpes valaisannes eller Alpes pennines) är en bergskedja i Alperna på gränsen mellan sydöstra Schweiz och nordöstra Italien, med sidokedjor. Området ligger i den schweiziska kantonen Valais och de italienska regionerna Aostadalen och Piemonte.[1] Den högsta punkten, Dufourspitze, 4 634 meter över havsytan, i Monte Rosa-massivet är Schweiz högsta berg. Huvudkedjan sträcker sig från passet Petit Col du Ferret i väster till det 95 km avlägsna Simplonpasset.

Namn och etymologi[redigera | redigera wikitext]

  • "Alpes Poeninaie" var en liten romersk provins där nuvarande Valais ingick.[2] Sankt Bernhardspasset hette "Mons Penninus". Det galliska "penn" kan översättas med bergspass.[3]
  • Beteckningarna "Valaisalperna" och "Wallisalperna" är vanliga i svensk litteratur. De kan dock vara missledande eftersom området bara omfattar en del av kantonen Valais alper. Dessutom ligger en stor del utanför den nuvarande kantonen Valais.

Begränsningar[redigera | redigera wikitext]

I SOIUSA-systemet utgör Penninska alperna en sektion (SZ 9) i Nordvästalperna. Området begränsas i sydväst av floden Dora Baltea, i väster av passet Petit col du Ferret, i norr av floden Rhône och i öster av Simplonpasset. I sydost utgör Poslätten gräns, norr om linjen Ivrea-Biella-Arona. [4] Huvudkedjan börjar vid de Grajiska alperna i Petit col du Ferret, och löper till det 60 kilometer västerut belägna Monte Rosa-massivet. Därifrån fortsätter huvudkedjan till Simplonpasset, 35 kilometer åt nordnordväst. Öster om Simplonpasset börjar de Lepontiska alperna.

Geologi och naturtillgångar[redigera | redigera wikitext]

Huvuddelen av området består av kristallinska bergarter. Bortsett från vattenkraft har den schweiziska delen få naturtillgångar. Förr bröts dock stenkol och järn i Rhônedalen.[5]

Toppar[redigera | redigera wikitext]

De högsta topparna i Penninska alperna

Namn Höjd
Dufourspitze 4,634
Dunantspitze 4,632
Grenzgipfel 4,618
Nordend 4,609
Zumsteinspitze 4,563
Signalkuppe 4,554
Dom 4,545
Liskamm 4,538
Weisshorn 4,506
Täschhorn 4,491
Matterhorn 4,478
Parrotspitze 4,432
Dent Blanche 4,364
Nadelhorn 4,327
Grand Combin 4,314
Lenzspitze 4,294
Stecknadelhorn 4,241
Castor 4,230
Zinalrothorn 4,223
Hohberghorn 4,219
Alphubel 4,206
Rimpfischhorn 4,199
Strahlhorn 4,190
Dent d'Hérens 4,171
Breithorn 4,164
Bishorn 4,153
Pollux 4,092
Ober Gabelhorn 4,073
Dürrenhorn 4,035
Allalinhorn 4,027
Weissmies 4,031
Lagginhorn 4,010
Fletschhorn 3,993
Adlerhorn 3,988
Schalihorn 3,974
Jägerhorn 3,970
Grand Cornier 3,962
Ulrichshorn 3,925
Wellenkuppe 3,903
Feechopf 3,888
Klein Matterhorn 3,883
Pointe du Mountet 3,877
La Ruinette 3,879
Namn Höjd
Mont Blanc de Cheilon 3,870
Bouquetins 3,838
Brunegghorn 3,833
Tour de Boussine 3,833
Cima di Jazzi 3,818
Balfrin 3,802
Pigne d'Arolla 3,796
Mont Vélan 3,765
Tête Blanche 3,750
L'Évêque 3,738
Le Pleureur 3,706
Aiguille de la Tsa 3,668
Besso 3,667
Mont Collon 3,637
Les Diablons 3,605
Mont Gelé 3,517
Becca di Luseney 3,506
Château des Dames 3,489
Grand Tournalin 3,379
Rosablanche 3,348
Mont Avril 3,341
Grande Rochère 3,326
Corno Bianco 3,320
Testa Grigia (Tête grise, Grauhaupt) 3,315
Sasseneire 3,259
Grand Golliat 3,240
Pizzo Bianco 3,216
Latelhorn 3,207
Schwarzhorn 3,204
Gornergrat 3,136
Frilihorn 3,124
Mont Néry 3,070
Bella Tola 3,028
Monte Tagliaferro 2,964
Riffelhorn 2,931
Aiguille des Angroniettes 2,885
Balmahorn 2,870
Becca de Corbassière 2,749
Cima di Bo 2,556

Kommunikationer[redigera | redigera wikitext]

De enda bilvägar som korsar huvudkedjan är Sankt Bernhardspasset med vinteröppen (avgiftsbelagd) vägtunnel och, längst i öster, det normalt vinteröppna Simplonpasset med järnvägstunnel. Från Brig till Zermatt går en meterspårig järnväg. Bergkammen Gornergrat, 3 135 meter över havsytan, nås från Zermatt med kuggstångsbanan Gornergratbahn.

Språk[redigera | redigera wikitext]

  • Italienska är officiellt språk i de flesta områden söder om huvudkedjan.
  • Franska talas norr om huvudkammen i det västra området, från Val Ferret till Val d'Anniviers. Franska är även, tillsammans med italienska, officiellt språk i Aostadalen där frankoprovensalska talas i många byar.
  • Tyska är officiellt språk norr om huvudkammen, från Turtmanndalen österut, liksom i de schweiziska byarna söder om Simplonpasset. Walsertyska talas även i vissa italienska Walserbyar, kanske tydligast i Gressoney.

Turism[redigera | redigera wikitext]

I bergskedjan ligger många kända turistorter som Verbier, Zermatt, Saas-Fee och Breuil-Cervinia. Längs kedjan går bergsvandrings- och skidbestignings-leden Haute Route. Stresa vid Lago Maggiore besöks mest under vår, sommar och höst.

Sport[redigera | redigera wikitext]

På Haute Route-avsnittet Zermatt-Verbier arrangeras vartannat år den krävande skidbestigningstävlingen Patrouille des Glaciers.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Alpi Pennine hos GeoNames.Org (cc-by); post uppdaterad 2012-01-17; databasdump nerladdad 2016-01-03
  2. ^ ”Alpes Graiae et Poeninae”. Theoria Romana. http://www.imperium-romanum.info/wiki/index.php?title=Alpes_Graiae_et_Poeninae. Läst 7 november 2016. 
  3. ^ ”Die Geschichte des Passes - Geschichte bis Napoleon”. Association Pro Grand Saint Bernard. Arkiverad från originalet den 11 mars 2016. https://web.archive.org/web/20160311122513/http://prograndsaintbernard.ch/07.php. Läst 7 november 2016. 
  4. ^ Marazzi, Sergio. La “Suddivisione orografica internazionale unificata del Sistema Alpino” (SOIUSA). http://www.fioridimontagna.it/it/soiusa/Artic-11p-AtlOrAlpi-SOIUSA.pdf 
  5. ^ Imhof, Eduard (1962). Schweizer Mittelschulatlas. Konferenz der kantonalen Erziehungsdirektoren. sid. 17