Rödvingetrupial

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Rödvingetrupial
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Red winged blackbird - natures pics.jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTättingar
Passeriformes
UnderordningPasseri
FamiljTrupialer
Icteridae
SläkteAgelaius
ArtRödvingetrupial
A. phoeniceus
Vetenskapligt namn
§ Agelaius phoeniceus
Auktor(Linné, 1766)
Utbredning
Agelaius phoeniceus.svg
blå: häckande, grön: året runt, orange: vinterkvarter
Hitta fler artiklar om fåglar med

Rödvingetrupial[2] (Agelaius phoeniceus) är en mycket talrik nord- och centralamerikansk fågelart inom familjen trupialer.[3]

Fältkännetecken[redigera | redigera wikitext]

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Rödvingetrupialen är en 17-23 centimeter lång rätt satt och bredvingad trupial med en tunn, konformad näbb och medellång stjärt. Hanen är lätt att känna igen med sin glansigt svarta dräkt och de röda skuldrorna som gett arten dess namn. Nedan för det röda syns även ett gult vingband. Honan är genomgående mörkbrun och kraftigt streckad, med blekare bröst, rostkantade ryggfjädrar, vitaktigt ögonbryn och gulaktig anstrykning runt näbben.[4]

Hane och hona.

Hanen hos underarterna i californicus-gruppen samt mexikanska gubernator saknar det gula vingbandet och honan är mörkare med helmörk buk och undre stjärttäckare. I Kalifornien finns risk för förväxling med närbesläktade arten kalifornisk trupial. Den har spetsigare vingar, mörkare röd skulderfläck och vitt istället för gult vingband hos hanen, medan honan är mörkt gråbrun utan rostfärgade inslag ovan.[5]

Hane av underartsgruppen californicus som saknar det gula vingbandet visar upp sina röda skulderfläckar.

Läten[redigera | redigera wikitext]

Rödvingetrupialens läten är ett tjockt tjeck och en ljus glidande vissling terr-eeee. Hanens sång som levereras samtidigt som han visar upp sina röda skulderfläckar är ett gnissligt och tjockt ok-a-lee,[6] hos västliga fåglar ooPREEEEEom.[7] Honan sjunger också, ett grälande tjatter: tjitt tjitt tjitt tjitt tjitt tjitt tjeer teer teer teerr.[8]

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Rödvingetrupialen häckar från Alaska och Newfoundland söderut till Florida, Mexikanska golfen, Mexiko och Guatemala med isolerade populationer i västra El Salvador, nordvästra Honduras och nordvästra Costa Rica. Vintertid ses den så långt norrut som Pennsylvania och British Columbia, men nordliga populationer är generellt flyttfåglar som övervintrar söderut till Mexiko och södra USA.[9] Det finns hela 24 underarter av rödvingetrupialen med följande utbredning:[3]

  • phoeniceus–gruppen
    • Agelaius phoeniceus arctolegus – sydöstra Alaska och Yukon till nordcentrala USA, vintertill till sydcentrala USA
    • Agelaius phoeniceus fortisMontana till sydöstra New Mexico (öster om Klippiga bergen, vintertid till Texas
    • Agelaius phoeniceus nevadensis – sydöstra British Columbia till Idaho, sydöstra Kalifornien och södra Nevada, vintertid till södra Arizona
    • Agelaius phoeniceus caurinus – kustnära sydvästra British Columbia till nordvästra Kaliformien, vintertid till centrala Kalifornien
    • Agelaius phoeniceus aciculatus – bergstrakter i sydcentrala Kalifornien (östcentrala Kern County)
    • Agelaius phoeniceus neutralis – kustnära södra Kalifornien (San Luis Obispo County) till nordvästra Baja California
    • Agelaius phoeniceus sonoriensis – sydöstra Kalifornien till nordöstra Baja California, södra Nevada, centrala Arizona och nordvästra Mexiko
    • Agelaius phoeniceus nyaritensis – kustnära slättområden i nordvästra Mexiko (Nayarit)
    • Agelaius phoeniceus grinnelliStillahavssluttningen från västra Guatemala till nordvästra Costa Rica (Guanacaste)
    • Agelaius phoeniceus phoeniceus – sydöstra Kanada till Texas och sydöstra USA
    • Agelaius phoeniceus littoralis – Gulfkusten från sydöstra Texas till nordvästra Florida
    • Agelaius phoeniceus mearnsi – sydostligaste Georgia och norra Florida
    • Agelaius phoeniceus floridanus – södra Florida (Everglades till Key West)
    • Agelaius phoeniceus megapotamus – centrala Texas och nedre Rio Grande-dalen till östra Mexiko (norra Veracruz)
    • Agelaius phoeniceus richmondi – karibiska sluttningen i Mexiko (södra Veracruz) till Belize och norra Guatemala
    • Agelaius phoeniceus pallidulus – sydöstra Mexiko (norra Yucatánhalvön)
    • Agelaius phoeniceus nelsoni – sydcentrala Mexiko (Morelos och närliggande Guerrero till västra Puebla och Chiapas)
    • Agelaius phoeniceus matudae – tropiska sydöstra Mexiko
    • Agelaius phoeniceus arthuralleni – norra Guatemala
    • Agelaius phoeniceus brevirostris – karibiska sluttningen i Honduras och sydöstra Nicaragua
    • Agelaius phoeniceus bryanti – nordvästra Bahamas
  • californicus-gruppen
    • Agelaius phoeniceus mailliardorum – kustnära centrala Kalifornien
    • Agelaius phoeniceus californicus – Central Valley i Kalifornien
  • Agelaius phoeniceus gubernator – mexikanska högplatån från Durango till Zacatecas, México och Tlaxcala

Underarterna matudae och brevirostris inkluderas ofta i richmondi.[10] Underarten gubernator har föreslagits utgöra en egen art, ofta inkluderande californicus-gruppen.[11] Möjligen var den tidigare en isolerad population, men övergår numera i nelsoni.[12]

Rödvingetrupialen i Europa[redigera | redigera wikitext]

Rödvingetrupialen är en mycket sällsynt gäst i Europa med endast ett fynd: en hona upptäckt vid North Ronaldsay i Orkneyöarna 29 april 2017.[13]

Levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

Rödvingetrupialen bebor öppna gräsrika områden, helst i våtmarker, framför allt de med kaveldun. Den påträffas även i torrare områden där den bebor ängar, prärier och igenväxande fält.[9]

Föda[redigera | redigera wikitext]

Rödvingetrupialen är en allätare. Den intar huvudsakligen vegetabilisk föda som ogräsfrön och säd, men en fjärdedel av födan är animalisk, än mer så under häckningssäsongen.[14] Den föredrar insekter som trollsländor, flicksländor och jungfrusländor, malar, flugor och fjärilar, men tar även sniglar, grodor, fågelägg, maskar, mollusker, spindlar och till och med as. Den äter även blåbär, björnbär och annan frukt när den finns tillgänglig. I slutet av sommaren och på hösten samlas stora mängder rödvingetrupialer på fält för att födosöka, ofta tillsammans med stare, brunhuvad kostare och mindre båtstjärt.[15]

Häckning[redigera | redigera wikitext]

Bo med ägg

Rödvingetrupialen häckar i lösa kolonier bland kaveldun, gräs, säv eller i al- eller pilsnår. Enbart honan bygger boet, en korg av gräs, säv och mossa, fodrad med lera och lägger två till fyra ägg däri. Äggen ruvas i elva till 13 dagar och ungarna är flygga elva till 14 dagar efter kläckning.[4][16]

Fågeln har ett polygynt häckningsbeteende, där hanar kan försvara upp till tio honor. Honor kan dock para sig med andra hanar och lägger ofta kullar där äggen har flera olika pappor. Den kan föda upp två till tre kullar per säsong, i ett nytt bo för varje kull.[17]

Predation[redigera | redigera wikitext]

Predation av ägg och ungar är ganska vanligt, av ormar, mink, tvättbjörn och andra fåglar, till och med så små som kärrgärdsmygen. Ibland boparasiteras den även av brunhuvad kostare.Fågeln har utvecklat ett försvar mot predationen. Genom att häcka i kolonier, över vatten och ljuda varningsläten minskas risken.[18] Framför allt hanarna ägnar sig också åt att aggressivt jaga bort ovälkomna besökare och kan attackera inte bara större fåglar utan också människor.[15][19][20]

Rödvingetrupialen och människan[redigera | redigera wikitext]

Utanför häckningstid söker sig rödvingetrupialen till jordbruksområden, där den kan betraktas som ett skadedjur.[8] Jordbrukare har använt besprutningsmedel som paration i olagliga försök att bli av med dem.[21] Till och med amerikanska jordbruksdepartementet USDA har avsiktligt olovligen förgiftat arten; 2009 rapporterade Animal and Plant Health Inspection Service att en knapp miljon individer hade förgiftats i Texas och Louisiana.[22] Vissa tror att detta kan vara en orsak till myrtrupialens försvinnande, en fågelart som minskat med 99% sedan 1960-talet.[23]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Rödvingetrupialen har ett mycket stort utbredningsområde, men minskar i antal, mellan 1966 och 2014 med 30%.[24] Fortfarande är den dock en av Nord- och Centralamerikas vanligaste tättingar med en uppskattad världspopulation på hela 130 miljoner individer.[25] Internationella naturvårdsunionen kategoriserar den som livskraftig.[1]

Namn[redigera | redigera wikitext]

Svenskarna i Nya Sverige kallade arten majstjuvar eller mer specifikt rödvingade majstjuvar för namnet "majstjuv" användes även om mindre båtstjärten.[26] [27]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] BirdLife International 2012 Agelaius phoeniceus Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 6 januari 2014.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2017) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2017-02-14
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2017) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2017 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2017-08-11
  4. ^ [a b] Red-winged Blackbird Faktablad om rödvingetrupial på allaboutbirds.org
  5. ^ Sibley, David Allen (2003). The Sibley Field Guide to Birds of Western North America. Alfred A. Knopf, New York. sid. 440-441. ISBN 0-679-45120-X 
  6. ^ Peterson, Roger Tory (1999). A Field Guide to the Birds: Eastern and Central North America. HMCo Field Guides. sid. 230. ISBN 0-395-96371-0. https://books.google.com/books?id=r6yakrkA74AC&pg=PA230 
  7. ^ Sibley, David Allen (2000). The Sibley Guide to Birds. Alfred Knopf. sid. 513. ISBN 0-679-45122-6 
  8. ^ [a b] Jaramillo, Alvaro; Burke, Peter (1999). New World Blackbirds: The Icterids. London: Christopher Helm. sid. 258–269. ISBN 0-7136-4333-1 
  9. ^ [a b] Rosenthal, A. (2004). Agelaius phoeniceus. Animal Diversity Web. University of Michigan Museum of Zoology. http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Agelaius_phoeniceus.html. Läst 28 juni 2008. 
  10. ^ Gill, F & D Donsker (Eds). 2018. IOC World Bird List (v 8.2). doi : 10.14344/IOC.ML.8.2.
  11. ^ Jaramillo, A. & Burke, P. (1999) New World Blackbirds: The Icterids. Christopher Helm, London.
  12. ^ Fraga, R. (2018). Red-winged Blackbird (Agelaius phoeniceus). In: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/62297 3 oktober 2018).
  13. ^ Tarsiger.com Fynd av rödvingetrupial i Västpalearktis
  14. ^ Srygley, Robert B.; Kingsolver, Joel G. (1998). ”Red-wing blackbird reproductive behaviour and the palatability, flight performance, and morphology of temperate pierid butterflies (Colias, Pieris, and Pontia)”. Biological Journal of the Linnean Society 64 (1): sid. 41–55. doi:10.1111/j.1095-8312.1998.tb01532.x. 
  15. ^ [a b] Terres, J. K. (1980). The Audubon Society Encyclopedia of North American Birds. New York, NY: Knopf. sid. 938. ISBN 0-394-46651-9 
  16. ^ Harrison, Hal H. (1979). A Field Guide to Western Birds' Nests. Houghton Mifflin Field. sid. 228. ISBN 0-618-16437-5. https://books.google.com/books?id=uSSl_f83LFEC 
  17. ^ Gough, Gregory (2003). Agelaius phoeniceus. USGS Patuxent Wildlife Research Center. http://www.mbr-pwrc.usgs.gov/id/framlst/i4980id.html. Läst 29 juni 2008. 
  18. ^ Cristol, Daniel. 1995. Early arrival, initiation of nesting, and social status: an experimental study of breeding female red-winged blackbirds. Behavioral Ecology. 6(1): 87–93.
  19. ^ Chicago locals beware the birds”. news.bbc.co.uk (BBC News). 24 juni 2008. http://news.bbc.co.uk/1/hi/world/americas/7470871.stm. Läst 24 juni 2008. 
  20. ^ ”Red-winged Blackbird”. Assateague.com. 25 maj 2005. http://www.assateague.com/red-winged-blackbird.html. Läst 13 november 2012. 
  21. ^ Stone, W.B.; Overmann S.R.; Okoniewski, J.C. (1984). ”Intentional poisoning of birds with parathion”. The Condor 86 (3): sid. 333–336. doi:10.2307/1367004. http://sora.unm.edu/sites/default/files/journals/condor/v086n03/p0333-p0336.pdf. 
  22. ^ Rosenberg, Martha (8 januari 2012). ”Who Would Kill Blackbirds Intentionally?”. Huffington Post. http://www.huffingtonpost.com/martha-rosenberg/who-would-kill-blackbirds_b_1184761.html. Läst 15 april 2013. 
  23. ^ Wells, Jeffrey V. (2007). Birder's Conservation Handbook: 100 North American Birds at Risk. Princeton: Princeton University Press. ISBN 9780691123233 
  24. ^ Sauer, J. R., J. E. Hines, J. E. Fallon, K. L. Pardieck, Jr. Ziolkowski, D. J. and W. A. Link. The North American Breeding Bird Survey, results and analysis 1966-2013 (Version 1.30.15). USGS Patuxtent Wildlife Research Center 2014b. Available from http://www.mbr-pwrc.usgs.gov/bbs/ Arkiverad 9 juni 2012 hämtat från the Wayback Machine..
  25. ^ Partners in Flight (2017). Avian Conservation Assessment Database. 2017.
  26. ^ Pehr Kalm, Pehr Kalms resa till Norra Amerika, Helsingfors 1904, del 2, sid. 27-31.
  27. ^ Spencer Trotter, "Notes on the ornithological observations of Peter Kalm", The Auk 20(1903)3, sid. 256-7.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]