Riktad sprängverkan

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
En RSV-laddning i genomskärning
Verkan av en RSV-laddning mot en pansarkupol vid Eben-Emael.

Riktad sprängverkan (RSV) eller hålladdning är en metod för att rikta sprängverkan mot en minimal punkt och på så sätt öka den penetrerande förmågan. En fungerande sprängladdning uppfanns 1883 av tysken Foersten. Effekten som laddningen använder sig av kallas vanligtvis för Monroeeffekten efter Charles Edward Munroe som gjorde samma arbete som Foersten men ett par år senare. Det finns dock belagt att effekten noterats redan så tidigt som 1792.[1]

Idén utvecklades senare på 1930-talet av både tysken Franz Thomanek och schweizaren Henry Mohaupt, som senare kom att delge sina framsteg till USA. Båda sägs vara den moderna RSV-laddningens fäder.

När andra världskriget bröt ut hade tyskarna fått fram fungerande sprängladdningar. Deras sprängladdningar utgjordes av halvklot av järn som var ihåliga och klädda med sprängämne. Dessa sprängladdningar användes främst för att spränga hål i bunkrar och befästningar och utnyttjades bland annat vid det spektakulära anfallet mot det belgiska fortet Eben-Emael i maj 1940.

RSV finns i två vanligt förekommande former, RSV 3 (strålbildande) och RSV 4 (projektilbildande).

Strålbildande RSV använder en konformad metall (vanligen koppar) som är klädd i sprängämne på utsidan.

När sprängämnet detonerar vrängs konen ut och in och skjuts iväg med mycket hög hastighet, beroende på storlek mm på RSVn. Men konen vrängs inte helt, utan som bilden till höger visar så kommer den innersta spetsen på kopparkonen att befinna sig längst fram i strålen och den yttersta spetsen på konen befinner sig längst bak, medan kanterna finns någonstans i mitten. Dessutom så rör sig alla olika bitar av kopparn i olika hastighet, där frontpartiet går snabbast och akterpartiet går långsammast. Detta gör att strålen får vissa töjningsegenskaper vilket gör att metallen beter sig i vissa avseenden som om den vore flytande, trots att den under hela förloppet är i fast form. Detta har resulterat i att många tror att RSV-strålen är flytande eller att den skulle vara plasma. Eftersom strålen skjuts ut med en viss hastighet finns det ett optimalt avstånd från detonationen av laddningen till ett tänkt pansarmål för att få maximal penetration, ett riktvärde för detta är 4 gånger laddningens diameter. Maximal penetration i pansarplåt för en RSV är olika beroende på material, storlek osv, men ett riktvärde där är 5 gånger laddningens diameter.

Projektilbildande RSV använder en mycket mer flack "metallskål". Detta gör att metallen kommer att skjutas iväg som en klump eller slug istället för en stråle, hela metallbiten kommer därför åka med samma hastighet. Fördelen med detta är att det inte finns något optimalt avstånd för att få störst penetration utan projektilen åker till dess att den träffar något och fungerar då som en vanlig pil, om dess kinetiska energi är tillräcklig kommer verkan att fås i målet. Nackdelen är dock att jämfört med en lika stor RSV 3 får RSV 4 lägre penetrationsförmåga.

Vapen som använder sig av riktad sprängverkan[redigera | redigera wikitext]

I Försvarsmakten:

Strålbildande RSV[redigera | redigera wikitext]

Projektilbildande RSV[redigera | redigera wikitext]

Andra världskriget[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ globalsecurity.org