Rudolf I

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Rudolfs gravsten i Speyers domkyrka

Rudolf I (Rudolf av Habsburg), född 1 maj 1218 i Limburg an der Lahn, död 15 juli 1291 i Speier, var tysk-romersk kejsare 1273-1291.[1]

Rudolf var son till Albrekt IV (Albrekt den vise), greve av Habsburg, och Hedwig, dotter till greve Ulrich av Kyburg. Han var gudson till kejsare Fredrik II.

Vid faderns död 1239 ärvde Rudolf familjens domäner i Schweiz Elsass. Han var en av hohenstaufernas trognaste anhängare. Han exkommunicerades av påve Innocentius IV 1254.[källa behövs] Under "interregnum" 1254–1273 skaffade han sig mer land och rykte genom lyckosamma strider. Hans besittningar ökade också genom arv. Hans skickligt förvaltade länder gav honom inkomster som kunde mäta sig med de store riksfurstarnas. Han var därför ingen "fattig greve", utan en av Syd-Tysklands mäktigaste furstar, då kurfurstarna 1 oktober 1273 valde honom till tysk kung.[1] Han valdes i konkurrens med Ottokar II av Böhmen.

Rudolfs ställning var dock inte så stark att han kunde tänka på att föra en politik i hohenstaufernas anda. Med sin pragmatiska blick insåg han det hopplösa i att försöka rubba den maktställning, som riksfurstarna uppnått genom den föregående utvecklingen.[1] Rudolfs tid inledde därför en ny period i Tysklands historia. Han öfvergav även sina företrädares italienska politik. Genom att lämna påven fria händer i Italien uppnådde han inom kort dennes erkännande. Under hela sin regeringstid stod han i ett gott förhållande till kurian, och det fanns inga andra hinder för honom att bli krönt till kejsare än hans penningbrist, som omöjliggjorde färden till Rom.[1]

Hans rival om kronan 1273, Ottokar II, erkände inte kungavalet. Rudolf genomdrev då en rättsaktion från rikets sida gentemot Ottokar. Genom sina framgångsrika fälttåg mot Ottokar 1276 och 1278 återvann Rudolf de rikslän som Ottokar med tillägnat sig. Han förlänade dem sedan åt sina söner, vilket blev Habsburgs österrikiska arvländer och grunden till den habsburgska familjemakten.[1]

Också i övrigt eftersträvade han att "revindicera" län och gods, som under den föregående tidens förvirring avsöndrats från kronan. Även dessa använde han i stor utsträckning för att öka sin familjs besittningar. Han bekämpade rovriddarnas självsvåld med hårda medel och rev ner deras borgar. Genom landsfreder som han bekräftade eller utfärdade, försökte han förhindra de ständiga inbördes striderna i Tyskland. Ofta stod Rudolfs politik i överensstämmelse med städernas intressen, men hans försök att belasta städerna med en förmögenhetsskatt förorsakade oroligheter, där äventyrare som utgav sig vara den döde Fredrik II vann en viss framgång.[1]

Samtiden hyllade Rudolfs ridderliga, men på samma gång enkla och folkliga karaktär.[1] Hans härskargärning ger intryck av en god balans av försiktighet och risktagande. Han försökte att få sin son Albrekt erkänd som sin efterträdare som kung av Tyskland, vilket misslyckades. Rudolf II ligger begravd i Speier.

Rudolf II var i sitt första gifte 1245 gift med Gertrud (död 1281), dotter till Burkhard III, greve av Hohenberg.

Barn:

  1. Albrekt I (1250–1308)
  2. Mathilda (1251–1304)
  3. Heilwig (död 1303)
  4. Clementia (död 1293)
  5. Agnes (död 1322)
  6. Gutta (1271–1297)
  7. Rudolf II av Schwaben (1271–1290)
  8. Hartmann (död 1281)
  9. två söner, döda som barn

I sitt andra gifte 1285 var han gift med Elisabeth av Burgund (död 1323).

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g] Rudolf, tyska konungar och kejsare. 2. R. I af Habsburg i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1916)
Företrädare:
Fredrik II av Österrike
Regent i Österrike
12781282
Efterträdare:
Albrekt I av Tyskland