Rysk-turkiska kriget (1828–1829)

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Rysk-turkiska kriget (1828–1829)
January Suchodolski - Akhaltsikhe siege.jpg
Belägringen av Akhaltsikhe 1828, målning av January Suchodolski.
Ägde rum 1828–1829
Plats Sydeuropa och Kaukasus
Resultat Rysk seger
Stridande
Kejsardömet Ryssland Ryska imperiet Osmanska riket Osmanska riket
Befälhavare och ledare
Tsarryssland Nikolaj I

Tsarryssland Peter Wittgenstein
Tsarryssland Ivan Paskevitj
Tsarryssland Hans Carl von Diebitsch-Zabalkanskij

Osmanska riket Mahmud II

Osmanska riket Reşid Mehmed Pasha

Styrka
92.000 man 150.000 man

Rysk-turkiska kriget (1828–1829) var ett krig mellan Ryssland och Osmanska riket. Kriget var en följd av Grekiska frihetskriget 1821–1829.

I fördraget i Akjerman den 7 oktober 1826 tvingade Ryssland Osmanska riket att ytterligare bekräfta Donauprovinsernas och Serbiens autonomi samt rätten för ryska fartyg till genomfart från Svarta havet till Medelhavet. Detta i kombination med att ryssarna tillsammans med Frankrike och Storbritannien bistått grekernas uppror i april följande år fick Osmanska riket att förklara krig. Ryska arméer angrep och besegrade de osmanska styrkorna i Sydeuropa och Kaukasus. De ryska framgångarna oroade Storbritannien och Österrike som ansåg att Ryssland redan var mäktigt nog. Ryssarna stöddes dock av fransmännen som hoppades att kunna bemäktiga sig Rhengränsen.

De ryska styrkorna hade dock lidit svåra förluster under striderna mot turkarna och var inte i stånd att fortsätta framryckningen. Genom Preussens medling slöts ett fredsfördrag i Adrianopel i september 1829.

Bakgrunden till kriget[redigera | redigera wikitext]

I början av 1800-talet spred sig den första vågen av nationalism i Europa. Det Osmanska riket sträckte sig vid denna tid från Balkanhalvön i norr till Nordafrika i söder och styrde över en uppsjö av olika nationaliteter. År 1821 gjorde grekerna uppror mot det impopulära osmanska styret. Trots turkiska framgångar fick upprorsmännen stöd av stormakterna Storbritannien och Frankrike samt turkarnas ärkefiende Ryssland. Den 7 oktober 1826 slöts fördraget i Ajkerman mellan Osmanska riket och Ryssland där turkarna tvingades bekräfta oberoendet av Donauprovinserna och Serbien. Följande år skickade stormakterna en gemensam flottstyrka till medelhavet där den förenade sig med grekiska fartyg. Den 20 oktober 1827 mötte och besegrade den allierade flottan en osmansk flottilj vid Navarino. Den ryska inblandningen i det grekiska upproret i kombination med det förödmjukande Ajkerman-fördraget fick Osmanska riket att förklara krig mot Ryssland 1828.

Krigets förlopp[redigera | redigera wikitext]

Trots att osmanerna själva hade förklarat krig var det ryssarna som först gck till offensiv. I April 1828 invaderade ryska trupper under befäl av Peter Wittgenstein de osmanskstyrda furstendömena Valakiet och Moldavien. I juni korsade den ryska huvudstyrkan under personligt befäl av tsar Nikolaj I Donau och ryckte in Dobrudzja. Understödda av Svartahavsflottan intog ryssarna fästningen Varna den 29 september. Större delen av de turkiska fästena lyckades dock hålla ut och tillfogade ryssarna betydande förluster. Samtidigt bräserade sjukdomar i de ryska leden som tog livet av tusentals av de dåligt utrustade soldaterna. Trots inledande framgångar blev fälttåget ett fiasko för ryssarna som tvingades att dra sig tillbaka mot Bessarabien. I februari 1829 avskedade tsaren den försiktige Wittgenstein som befälhavare och ersatte honom med den mer driftige Hans Karl von Diebitsch. Efter avskedandet av Wittgenstein lämnade Nikolaj I armén och avreste till Sankt Petersburg. Den 7 maj korsade Diebitschs 60.000 man starka armé återigen igen Donau och återupptog belägringen av fästningen Silistra. Sultan Mahmud II skickade en armé på 40.000 man för att undsätta de turkiska fästningarna men styrkan besegrades i Slaget vid Kulevicha. Samtidigt avancerade ryska trupper under Ivan Paskevitj i Kaukasus och slog osmanerna i slaget vid Akhaltsikhe samt intog Kars. Den 2 Juni genomförde ryssarna en offensiv mot den osmanska huvudstaden Konstantinopel. 35.000 ryska soldater korsade Balkanbergen och kringrände den befästa staden Sjumen.  Tio dagar senare intog ryssarna Burgas och besegrade turkiska förstärkningar vid Sliven den 31 juni. De osmanska styrkorna på Balkan hade slagits i grunden men ryssarna hade lidit så stora förluster och kunde inte fortsätta framryckningen mot Konstantinopel.

Freden i Adranopel[redigera | redigera wikitext]

Genom preussisk medling slöts ett fredsfördrag i Adrianopel den 14 september 1829. Det Osmanska riket förband sig att erkänna Greklands självständighet och att avträda öarna i Donaumynningen samt ett antal fästningar vid Svarta havets östra kust. Turkarna gick också med på att låta handelsfartyg från samtliga makter att i fredstid och under handelsflagg passera Dardanellerna och Bosporen.

Se även[redigera | redigera wikitext]