Grekiska frihetskriget

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Grekiska frihetskriget
Theodoros Vryzakis (oljemålning, 1852, Benakimuseet, Aten) skildrar biskop Germanos av Patras som välsignar den grekiska flaggan klostret Agia Lavra i början av det nationella upproret mot turkarna den 25 mars 1821.
Theodoros Vryzakis (oljemålning, 1852, Benakimuseet, Aten) skildrar biskop Germanos av Patras som välsignar den grekiska flaggan i klostret Agia Lavra i början av det nationella upproret mot osmanerna den 25 mars 1821.
Ägde rum 1821–1832
Plats Balkan (främst Grekland) och Egeiska havet.
Resultat Grekisk seger genom ingripande av stormakterna, inrättandet av Kungariket Grekland.
Casus belli Nationalism
Stridande
Grekland Första grekiska republiken

(Bara i Slaget vid Navarino)
Osmanska riket Osmanska riket
Egypten Osmanska Egypten

(Bara i sjöstriderna)
Befälhavare/ledare
Grekland Alexander Ypsilantis
Grekland Theodoros Kolokotronis
Grekland Demetrius Ypsilantis
Grekland Georgios Karaiskakis 
Grekland Constantine Kanaris
Grekland Andreas Vokos Miaoulis
Grekland General Makriyannis
Grekland Alexandros Mavrokordatos
Grekland Markos Botsaris 
Osmanska riket Sultan Mahmud II
Osmanska riket Omer Vrioni
Osmanska riket Mahmud Dramali Pascha 
Osmanska riket Reşid Mehmed Pascha
Egypten Ibrahim Pascha

Grekiska frihetskriget, också känt som Grekiska revolutionen (grekiska: Ελληνική Επανάσταση, Elliniki Epanastasi; osmanska: يونان عصياني Yunan İsyanı) var det krig som mellan 1821 och 1829 utkämpades mellan grekiska upprorsmän och Osmanska riket, vilket då behärskade nuvarande Grekland.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Det i Grekland sedan länge starka missnöjet med det osmanska styret ledde till en folklig resning 1821. Det var inspirerat av Ali Pascha av Tepelenë som i västra Balkan försökte bryta sig ut ur det Osmanska riket.[1] Furst Alexander Ypsilantis startade upproret i Moldavien, och överskred 6 mars gränsen mellan Ryssland och Turkiet med en mindre truppstyrka i avsikt att befria Balkanhalvön. Då Moldavien och Valakiet förblev lojala mot Osmanska riket blev han dock snart besegrad av turkiska trupper.[1]

Peloponnesos startades upproret 25 mars av ärkebiskop Germanos av Patras.[2] Öarna Spezzia, Ipsara och Hydra anslöt sig, där en flotta skapades av handelsfatyg som byggdes om för krigsbruk. Då den osmanska huvudhären var bunden av kriget med Ali Pascha, hade grekerna trots dålig inre sammanhållning i början stora framgångar. Osmanerna blev nästan helt bortdrivna från Peloponnesos, och upproret spred sig ända till Makedonien.

Då upproret inte bara syftade till Greklands frigörelse utan även till muslimernas utrotande, kännetecknades det från början av fruktansvärda massakrer, som osmanerna besvarade med motsvarande blodbad. Upproret fick folkrättsligt erkännande genom att Storbritannien 1822 förklarade Grekland för en krigförande part, och alltså inte upprorisk provins. Generellt sett var annars de europeiska stormakterna inte särskilt välvilligt inställda till upproret, men bland intellektuella gick en våg av filhellenism fram, och lockade många frivilliga till kriget. Mest känd bland dessa torde Lord Byron vara.

För att kuva upproret anmodade osmanernas sultan Egyptens ståthållare Muhammed Ali att ingripa. Denne sände 1825 sonen Ibrahim Pascha till Peloponnesos med en här och flotta. Han härjade landet systematiskt och kvävde i det närmaste hela upproret. År 1827 innehade grekerna endast Nauplia, som var regeringens säte, samt några få andra platser. Osmanernas härjningar gjorde att de europeiska stormakterna blandade sig i frihetsrörelsen och 1827 försökte Storbritannien, Ryssland och Frankrike förgäves medla i striden.

Avgörande för Greklands frihet var segern över den osmanska flottan i viken utanför Navarino på västra kusten av Peloponnesos den 20 oktober 1827. I sjöslaget leddes den förenade brittiska, franska och ryska flottan av amiral Edward Codrington.[3] Rysslands krigsförklaring 1828 tvingade Osmanska riket till förhandlingsbordet.[1]

Genom freden i Edirne 1829 erkände Turkiet Greklands självständighet.[2] I Londonfördraget 3 april 1830, vilket bekräftades av Osmanska riket i Fördraget i Konstantinopel i juli 1832 godkändes Greklands gränser.[1]

Grekerna blev därmed först med att erkännas som självständig stat bland Osmanska rikets underlydande. Den 25 mars 1821, då Grekland utropade sig självständigt, är en nationell helgdag i Grekland.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Svensk uppslagsbok, Malmö 1932
  2. ^ [a b] Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000
  3. ^ [Navarino i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1913).