Bladtång

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Saccharina latissima)
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Bladtång
(Saccharina latissima)
Saccharina latissima 2.jpg
Saccharina latissima
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
(orankad)SAR
RikeKromalveolater
Chromalveolata
UnderrikeStramenopiler
Heterokonta
ÖverstamHeterokonta
KlassBrunalger
Phaeophyceae
OrdningLaminariales
FamiljLaminariaceae
SläkteSaccharina
ArtS. latissima
Vetenskapligt namn
§ Bladtång (Saccharina latissima)
Auktor(L.) C.E. Lane, C. Mayes, Druehl, et G. W. Saunders [1]
Synonymer
  • Fucus saccharinus L.
  • Laminaria saccharina (L.) Lamouroux

Bladtång (Saccharina latissima,[2] tidigare Laminaria saccharina[3]) är en brunalg (Phaeophyceae) familjen Laminariaceae. På svenska är den även känd som sockertare, skräppe-tare,[4][3] och sockertång.[5]

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Arten breder ut sig över nordöstra Atlanten, Stilla havet[6] och från Barents hav till Galicien i Spanien. Runt Sverige förekommer den huvudsakligen på Västkusten, från Skagerrak i norr till Skånes södra spets i Öresund[5] och till Bornholm[3]. Den blir vanligare längre norrut. utefter kusten.[2]

Bladtång växer på klippbottnar och stenar, från ett djup på lågvattenlinjen och ner till 30[3] meters djup (i svenska vatten ner till tio[4] meters djup). Den förekommer både vid skyddade stränder och stränder öppna mot havet,[3] men arten är något känsligare för vågpåverkan än släktingarna fingertare och stortare.[4]

Beskrivning[redigera | redigera wikitext]

Bladtång bildar en gulbrun, avlång planta som kan bli upp till 5 meter (3 meter i svenska vatten). Dess utseende är relativt varierande[3].

Plantan delas upp i tre delar – fästgrenar, stipes och bladskiva. Fästgrenarna är den del som sitter längst ner och håller fast plantan vid dess underlag; den har en längd på 5 till 50[3] cm. Bladskivan är den största delen, med en bredd på mellan 20 och 50[3] cm och en längd på 1–2[3][3] meter. Den bruna bladskivans yta är försedd med gropar och åsar,[3] medan kanterna är jämnare och vågformade. Blad hos unga individer är slätare och ljust brunda, medan den äldre individens blad är mer krusigt.[4] Skaftet (stipes) som sitter mellan bladskivan och fästgrenarna är cylinderformat och slätt. Denna är mindre än 1 cm i diameter.[5][7]

Bladtång, uppspolad på strand.

Bladtång är flerårig.[4] Ett nytt blad växer varje ut mellan skaftet och det gamla bladet, som så småningom stöts bort.[3] Detta blad är växtens sporofytstadium, medan dess könliga stadium är av mikroskopisk storlek.[4]

Växten innehåller sockeralkoholen mannitol, vilket bidrar till bladtångens söta smak; ett äldre namn för växten är just sockertång. På torkade plantor syns mannitolen som vita avlagringar.[4]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Bladtång utgör en viktig del i formandet av ekosystemen på klippbottnar. Trots att arten är en primärproducent är det inte många djur som utnyttjar algen som födokälla. Detta beror på att bladskivan och skaftet (huvudsakligen hos unga plantor) bildar ett slem som gör att plantan smakar och luktar illa. Slemmet gör även plantan hal, vilket hindrar epifyter från att växa på den.

Plantorna växer tätt tillsammans och bildar stora undervattensskogar. Dessa bidrar med skydd och jaktmarker till andra arter, såsom fiskar (till exempel sjustrålig smörbult, stensnultra och berggylta), kräftdjur, blötdjur och tagghudingar. Då de äldre plantorna inte producerar så mycket slem kan de vara en passande yta för epifyter som svampdjur, havsanemoner, mossdjur och hydroider.[5]

Odling av bladtång[redigera | redigera wikitext]

På senare år har odling av bladtång blivit vanligare, och alger som mat har en lång historia i bland annat Kina och Indonesien.[8] Försök till storskalig odling av den i Sverige har sedan 2014[9] gjorts på Sveriges västkust[4] av företag som Nordic Seafarm[10]. 2020 fanns några mindre tillstånd för kommersiell odling av makroalger i Västra Götalands län, samt tillstånd för vetenskaplig försöksodling. Efter odling, skördas och torkas den.

Då makroalger tar upp lösta näringsämnen direkt från vattnet, och därmed bidrar till ett nettouttag av näringsämnen från havet vid skörd, bör algodling ses som en klart positiv miljöpåverkan. Detta är under förutsättning att odlingen sköts på rätt sätt så att inte stora mängder alger slits loss och samlar sig på bottnar och stränder.[11] Studier har antytt att upp till 60 procent av det människorskapade fosforinflödet i havet skulle kunna fångas upp via algodlingar.[8]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Lane, C.E.; C. Mayes; L.D. Druehl; G.W. Saunders (2006). ”A multi-gene molecular investigation of the kelp (Laminariales, Phaeophyceae) supports substantial taxonomic re-organization”. Journal of Phycology 42: sid. 493–512. doi:10.1111/j.1529-8817.2006.00204.x. 
  2. ^ [a b] ”Artfakta från SLU Artdatabanken”. artfakta.se. https://artfakta.se/. Läst 10 juni 2021. 
  3. ^ [a b c d e f g h i j k l] ”bladtång - Uppslagsverk”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/bladt%C3%A5ng. Läst 10 juni 2021. 
  4. ^ [a b c d e f g h] ”Skräppetare - Livet i Havet”. www.havet.nu. https://www.havet.nu/livet/art/skrappetare. Läst 10 juni 2021. 
  5. ^ [a b c d] ”Vattenkikaren|Fakta|Skräppe-tare”. www.vattenkikaren.gu.se. http://www.vattenkikaren.gu.se/fakta/arter/algae/phaeophy/lamisacc/lamisa.html. Läst 24 december 2017. 
  6. ^ ”Sugar kelp • Saccharina latissima”. http://www.centralcoastbiodiversity.org/sugar-kelp-bull-saccharina-latissima.html. Läst 9 november 2017. 
  7. ^ Dickinson, C.I. (1963). British Seaweeds. The Kew Series 
  8. ^ [a b] Ardell, Peter (12 februari 2020). ”Algodling lönsamt i Sverige”. KTH. https://www.kth.se/aktuellt/nyheter/algodling-lonsamt-i-sverige-1.957958. Läst 10 juni 2021. 
  9. ^ Arvidsson/TT, Elias (24 juli 2019). ”Svenska företag växlar upp för blå odling | Landlantbruk.se”. Land Lantbruk. https://www.landlantbruk.se/lantbruk/narodlade-alger-en-outnyttjad-resurs/. Läst 10 juni 2021. 
  10. ^ ”Nordic Seafarm - KRAV-märkt tång från Sverige”. www.nordicseafarm.com. https://www.nordicseafarm.com/. Läst 28 april 2021. 
  11. ^ [http://lansstyrelsen.se/download/18.4a4eb7416faedec12529f83/1581595901802/2020-02.pdf ”Vägledning för marint vattenbruk i Västra Götaland”]. Länsstyrelsen Västra Götaland. 1 februari 2020. http://lansstyrelsen.se/download/18.4a4eb7416faedec12529f83/1581595901802/2020-02.pdf. Läst 13 maj 2020. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]