Saigaantilop

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Saigaantilop
Status i världen: Akut hotad[1]
Saiga.jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassDäggdjur
Mammalia
OrdningPartåiga hovdjur
Artiodactyla
UnderordningIdisslare
Ruminantia
FamiljSlidhornsdjur
Bovidae
UnderfamiljGasellantiloper
Antilopinae
SläkteSaiga
Gray, 1843
ArtSaigaantilop
S. tatarica
Vetenskapligt namn
§ Saiga tatarica
AuktorLinné, 1766
Utbredning
Saiga tatarica historic&current distribution.jpg
Ursprungligt utbredningsområde (vitt) och dagens förekomst av underarterna Saiga tatarica tatarica (grönt) och Saiga tatarica mongolica (rött)
Hitta fler artiklar om djur med

Saigaantilop (Saiga tatarica), även kallad saiga, är den enda arten bland antiloperna som förekommer naturligt i Europa.

Systematik[redigera | redigera wikitext]

Saigaantilop tillhör familjen slidhornsdjur (Bovidae) som i sin tur är en del av ordningen partåiga hovdjur. Dess systematiska ställning inom familjen är omstridd. Traditionellt har den placerats i underfamiljen getdjur men samtida studier indikerar att den är nära besläktad med Gazella och att en placering i underfamiljen gasellantiloper bäst beskriver situationen.[2]

Saigaantilop delas vanligen upp i två underarter, nominatformen Saiga tatarica tatarica som förekommer i större delen av utbredningsområdet och Saiga tatarica mongolica som endast återfinns i västra Mongoliet.[1][3] Vissa auktoriteter räknar underarten S. t. mongolica till en art som beskrevs efter kvarlevor från pleistocen. Denna art fick namnet Saiga borealis och namnet för underarten blir så Saiga borealis mongolica.[4][1]

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Saigan har sandfärgad päls som vintertid blir mycket tjock och vitfärgad. Hanen är något större än honorna och har vertikala, spetsiga horn. Honorna saknar horn. Djuret skiljer sig från andra antilopdjur genom att det har en stor, snabelliknande nos. Nosen är resultatet av en evolutionär anpassning till klimatet under istider, då den hjälper till att värma inandningsluften innan luften når lungorna. En genomsnittlig vuxen saiga väger 20–50 kg, är 110–145 cm lång, har en mankhöjd på 60–80 cm och en 6–13 cm lång svans.

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Saigaantilopen förekommer idag bara i sydöstra Ryssland fram till västra Kazakstan, södra Sibirien och nordvästligaste Kina, men under den senaste istiden var den spridd över hela det område som kallas för mammutstäppen. Under den postglaciala tiden förekom den över stora delar av Centraleuropa och Centralasien. På grund av hård jakt minskade populationerna kraftigt, och vid förra sekelskiftet betraktades den som så gott som utrotad. Efter ryska revolutionen blev den fridlyst i Sovjetunionen, och ökade därefter dramatiskt i antal. Sedan omkring 1990 har emellertid förnyad jakt, främst på grund av att hanens horn används inom kinesisk folkmedicin, återigen gjort arten starkt hotad.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Saigan lever i flockar som består av honor och ungdjur medan äldre hanar utanför parningstid lever ensamma. Flockarna vandrar vanligtvis söderut på vintern och tillbaka norrut på våren. Djuret livnär sig på gräs och salthärdiga örter.

 Fortplantning och nativitet[redigera | redigera wikitext]

Hanen blir könsmogen vid omkring 2 års ålder, och samlar då ett harem om upp till 50 honor. Honan blir könsmogen vid 7 till 8 månaders ålder. Dräktigheten varar normalt cirka 140 dagar. Under sitt första levnadsår föder honan vanligen en unge, men kan därefter föda upp till två, och i undantagsfall tre ungar. Kalvarna diar i tre till fyra månader. Saigans medellivslängd är 6 till 10 år.

Systematik[redigera | redigera wikitext]

Beståndet delas ofta i två underarter[4][1]:

  • Saiga tatarica tatarica, Ryssland, Kazakstan och Kina.
  • Saiga tatarica mongolica, västra Mongoliet.[5]

Den senare infogas i vissa avhandlingar i en annan art, Saiga borealis, som dessutom innefattar den utdöda populationen från mammutstäppen.[4]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Mallon, D.P. 2008 Saiga tatarica. Från: IUCN 2012. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2012.2 <www.iucnredlist.org>. Läst 12 november 2012.
  2. ^ Maria V. Kuznetsova & Marina V. Kholodova (2002) Molecular Support for the Placement of Saiga and Procapra in Antilopinae (Artiodactyla, Bovidae), Journal of Mammalian Evolution, Vol.9, nr.4, sid:271-280
  3. ^ ”Mammal Species Information: Saiga/mongolian Saiga (Saiga tatarica)” (på engelska). EDGE of Existence programme. Zoological Society of London. 7 augusti 2012. Arkiverad från originalet den 30 maj 2008. https://web.archive.org/web/20080530232934/http://www.edgeofexistence.org/mammals/species_info.php?id=62. Läst 12 november 2012. 
  4. ^ [a b c] Wilson & Reeder, red (2005). Saiga (på engelska). Mammal Species of the World. Baltimore: Johns Hopkins University Press. ISBN 0-8018-8221-4 
  5. ^ Sokolov, V. E. (2 maj 1974). Saiga tatarica (på engelska). Mammalian Species #38. American Society of Mammalogists. http://www.science.smith.edu/departments/Biology/VHAYSSEN/msi/pdf/i0076-3519-038-01-0001.pdf. Läst 17 maj 2017. 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]