Sibirisk trast

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Sibirisk trast
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Turdus sibiricus.jpg
Hane fotograferad i slutet av maj. Notera de bruna vingpennorna och lätt brunvattrade kroppssidan vilket tyder på en individ under sitt första levnadsår.
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Tättingar
Passeriformes
Familj Trastar
Turdidae
Släkte Geokichla
Art Sibirisk trast
G. sibirica
Vetenskapligt namn
§ Geokichla sibirica
Auktor (Pallas, 1776)
Geokichla sibirica.jpg
Hitta fler artiklar om fåglar med

Sibirisk trast (Geokichla sibirica) är en fågel i trastfamiljen Turdidae.[2]

Utbredning och taxonomi[redigera | redigera wikitext]

Den häckartaigan i Sibirien från floden Jenisej, österut till Magadan och söderut till Bajkalsjön, Ussuriland, nordöstra Kina, Sachalin, Hokkaido och Honshu. Den är en långflyttare och de flesta övervintrar i Sydostasien. Den delas upp i två underarter. G. s. davisoni (Hume, 1877) häckar i Sachalin och på Hokkaido och Honshu, medan nominatformen G. s. sibirica förekommer över större delen av det globala utbredningsområdet.[3]

Sibirisk trast är en mycket sällsynt gäst i Västeuropa där den främst har uppträtt under höst och vinter. I Sverige har arten hittills påträffats med säkerhet endast en gång när den ringmärktes 11 september 1990 i Ottenby, Öland.[4]

Tidigare placerades arten i släktet Zoothera, men flera DNA-studier visar att sibirisk trast med släktingar står närmare bland andra trastarna i Turdus.[5][6][7]

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Sibiriskt trast är jämnstor med taltrast och mäter 20-20,5 cm, med en vikt på 60-72 gram. Den har gula ben och mörk näbb. Den adulta hanen är mörkt gråblå och ser svart ut på håll. Buken har olika mycket vita inslag men centralt har den ett vitt brett streck på undersidan. Den har ett tydligt vitt ögonbrynsstreck. Stjärten har en vit yttre kant. Honan är olivbrun på ovansidan medan undersidan är gulvit med kraftiga mörka tvärfläckar.

Honan har beigt ögonbrynsstreck och submustaschstreck. Individer under första året har bruna toner på vingpennorna och är brunvattrad på kroppssidorna. Den har också otydligare ljust ögonbrynsstreck och ljus haka, örontäckare och submustaschstreck. Den svarta vingundersidan med breda dubbla vita band är slående hos båda könen i alla åldrar, men även guldtrast (Zoothera aurea) är tecknad på samma sätt. Underarten G. s. davisoni är mörkare än nominatformen och har mindre vitt på kanten av stjärten.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Den uppträder mycket skyggt och häckar på lägre höjder i bergskogar med blandad skog av lövfällande, städsegröna och barrträd. Längre norrut häckar den även i taigaskog. Den lever av en rad olika sorters insekter men äter även mask och bär.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ BirdLife International 2016 Geokichla sibirica Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2016.3 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2017.
  2. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2016 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-08-11
  3. ^ Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
  4. ^ Sibirisk trast i Sveriges ornitologiska förenings raritetskatalog
  5. ^ Klicka, J., G. Voelker, and G.M. Spellman. 2005.A molecular phylogenetic analysis of the ‘‘true thrushes’’ (Aves: Turdinae). Molecular Phylogenetics and Evolution 34: 486–500.
  6. ^ Voelker, G., and J. Klicka. 2008. Systematics of Zoothera thrushes, and a synthesis of true thrush molecular systematic relationships. Molecular Phylogenetics and Evolution 49: 377–381.
  7. ^ Voelker, G., and R.K. Outlaw. 2008. Establishing a perimeter position: speciation around the Indian Ocean Basin. Journal of Evolutionary Biology 21: 1779–1788.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D. (1999). Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält. (första upplagan). Stockholm: Albert Bonniers förlag. sid. 278-279. ISBN 91-34-51038-9 
  • Brazil, M. (2009) Birds of East Asia, Helm Field Guides, sid: 398-399, ISBN 978-0-7136-7040-0