Skäggmes

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Skäggmes
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Bartmeise.JPG
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTättingar
Passeriformes
FamiljSkäggmesar men se text
Panuridae
SläktePanurus
Koch, 1816
ArtSkäggmes
P. biarmicus
Vetenskapligt namn
§ Panurus biarmicus
AuktorLinné, 1758
Utbredning
PanurusBiarmicusIUCN2019-3.png
Underarter
Se text
Panurus biarmicus flock.jpg
Hitta fler artiklar om fåglar med

Skäggmes (Panurus biarmicus) är en säregen mesliknande fågel som numera placeras i den egna familjen Panuridae.[2] Den påträffas i vassrika våtmarker i Europa och österut ända till östra Kina. Trots namnet står den inte alls nära mesarna (Paridae) utan är istället en avlägsen släkting till lärkor (Alaudidae).

Utseende och läte[redigera | redigera wikitext]

Skäggmesen blir cirka 16 centimeter lång och är ljust kanelbrun på ryggen och sidorna, askgrå på huvudet och nacken samt vitaktig på kroppens undre sida. Inre vingpennorna är svarta med rostgula kanter och stjärten rostgul med vita spetsar på de yttre pennorna. Hannen har på vardera kinden förlängda fjädrar som liksom bildar spetsiga polisonger som i likhet med undre stjärttäckarna är svarta. Honan saknar förlängda fjädrar på kinderna och dess undre stjärttäckare är blekt rostgula.

Adult hona.

Skäggmesens läten är snabbt upprepade ping och tjing som ibland följs av ett utdraget tjirr samt en lågmäld sång.

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Skäggmesen förekommer lokalt över i stort sett hela palearktiska regionen främst i de tempererade delarna av Europa och Asien.[3] Arten är för det mesta stannfågel och merparten av världspopulationen flyttar bara för att undkomma plötsliga köldknäppar. Den är sårbar för hårda vintrar då stora mängder ofta stryker med. Enstaka fynd har gjorts under perioden januari till april i norra Afrika i bland annat Marocko, Algeriet och Egypten.[4]

Underarter[redigera | redigera wikitext]

Skäggmesen delas oftast upp i tre underarter med följande utbredning:[2]

Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Skäggmesen är en sentida nykomling i den svenska fågelfaunan. Första observationen gjordes vid Hammarsjön 1965 där den även häckade året efter. Omkring 1970 koloniserades Tåkern där populationsutvecklingen blev explosionsartad: hösten 1975 uppskattades beståndet till hela 20 000 individer. Därifrån spred den sig över stora delar av södra och mellersta Sverige. Idag häckar den årsvis i Sverige så långt norrut som södra Värmland, Västmanland och Uppland, dock med mycket varierande förekomst beroende på vintrarnas stränghet. Goda år häckar den på mer än 100 lokaler i landet, medan antalet mer än halveras under dåliga år. Tåkern är tillsammans Dettern i Västergötland och Kvismaren i Närke starka fästen. Häckningar har också konstaterats i södra Norrlands kusttrakter upp till Medelpad.[5]

Släktskap[redigera | redigera wikitext]

Skäggmesens taxonomiska hemvist har länge varit omtvistad. Tidigt placerades den i familjen mesar (Paridae) men fördes senare till gruppen papegojnäbbar som både behandlats som en familj, Paradoxornithidae, och enbart som ett släkte Paradoxornis inom familjen sångare (Sylviidae). Flera genetiska studier visar dock att skäggmesen inte är släkt med papegojnäbbarna. Den tillhör samma underordning, Sylvioidea, men i en tidig avgrening och är, förvånande nog, troligen närmast släkt med lärkor (Alaudidae).[6][7][8] Därför placeras skäggmesen numera i den egna familjen Panuridae.[2] Skäggmesen är alltså inte alls nära släkt med vare sig mesar, pungmesar eller stjärtmesar.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Skäggmesen förekommer bland rörväxter och videbuskar vid sjöar och våtmarker. Den är helt beroende av hög och tät bladvass (Phragmites australis). Fågeln är vig, livlig och orolig, lever av insekter, om vintern även av allehanda frön. Den bygger sitt bo på tuvor, lever parvis eller i små familjer samt döljer sig så mycket som möjligt. Makarna uppvisar stor tillgivenhet för varandra, framför allt under parningstiden. Första kullen startas redan i mars–april och följs sedan av en, två eller ibland eventuellt tre kullar fram till augusti–september. Särskilt den första kullen plundras dock ofta, troligtvis av vattenrall. I övrigt tros den inte vara utsatt för predation i nämnvärd grad.[5]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med okänd utveckling.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar internationella naturvårdsunionen IUCN arten som livskraftig (LC).[1] I Europa tros det häcka 232 000–437 000 par.[1]

Status i Sverige[redigera | redigera wikitext]

De stränga vintrarna 2009/2010 och 2010/2011 gick hårt åt skäggmespopulationen i Sverige. Den togs därför upp på 2015 års upplaga av Artdatabankens rödlista som nära hotad. Idag verkar den ha återtagit all mark och avfördes igen från rödlistan 2020.[9] Det svenska beståndet uppskattas bestå av mellan 6 000 och 12 000 häckande individer.[5]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] BirdLife International 2012 Panurus biarmicus Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2014.
  2. ^ [a b c] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-02-11
  3. ^ Karta över skäggmesens utbredning från AviBase. Läst 2007-01-03.
  4. ^ Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
  5. ^ [a b c] Artfakta om skäggmes, ArtDatabanken.
  6. ^ Alström, P., P.G.P. Ericson, U. Olsson, och P. Sundberg (2006), Phylogeny and classifcation of the avian superfamily Sylvioidea, Mol. Phylogenet. Evol. 38, 381-397.
  7. ^ Ericson, P.G.P., ochU.S. Johansson (2003), Phylogeny of Passerida (Aves: Passeriformes) based on nuclear and mitochondrial sequence data, Mol. Phylogenet. Evol. 29, 126-138.
  8. ^ Fregin, S., M. Haase, P. Alström, och U. Olsson (2012), New insights into family relationships within the avian superfamily Sylvioidea (Passeriformes) based on seven molecular markers, BMC Evol. Biol. 12:157.
  9. ^ Artdatabankens rödlista 2020 PDF

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]