Vattenrall

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Vattenrall
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Ralaqu.jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTran- och rallfåglar
Gruiformes
FamiljRallar
Rallidae
SläkteRallus
ArtVattenrall
R. aquaticus
Vetenskapligt namn
§ Rallus aquaticus
AuktorLinné, 1758
Utbredning
Rallus aquaticus distribution.png
Vattenrallens utbredningsområde
Mörkbrunt: Häckningsområde
Mellanbrunt: Häcknings- och övervintringsområde
Ljusbrunt: Övervintringsområde
Hitta fler artiklar om fåglar med

Vattenrall (Rallus aquaticus) är en fågel som tillhör familjen rallar. Den förekommer i våtmarker över stora delar av Europa, men även i Asien västerut till Balkhashsjön och Kashmir samt i västra och nordvästra Afrika. Fågeln håller sig ofta dold i täta vassruggar. Arten minskar i antal globalt, men IUCN kategoriserar den som livskraftig. Östliga arten sibirisk rall behandlades tidigare som underart till vattenrallen, men urskiljs numera som egen art.

Utseende och läte[redigera | redigera wikitext]

Vattenrallen är 23–26 centimeter lång och därmed något mindre än rörhönan. Näbben utgör 3-4,5 cm av kroppslängden. Den väger ungefär 100–190 gram och har ett vingspann på 40–45 centimeter. Vattenrallen har kort stjärt och lätt nedåtböjd, rödaktig näbb. Ansikte, hals och bröst är gråblå. Ögonen är rödaktiga. Ryggen är mörkbrun med svarta streck. Sidorna är svartvitmönstrade. Hane och hona har samma teckning. Ungarna är till största delen svarta och har ljus näbb.[2]

Rallus aquaticus at basai.JPG

Det mest hörda lätet låter ungefär "grryitt ggråit gruigru" och brukar jämföras vid det snabbt bortklingande ljudet av grymtandet från en missnöjd gris. Andra läten är stönande "ååuuuh" och korta "kipp". Hanens spelläte är ett envetet hamrande "kypp kypp kypp...". Från honan hörs ibland ett ljusare "pypp pypp py-errrrr".[2]

Sibirisk rall (Rallus indicus), tidigare behandlad som underart till vattenrallen, har ett brett brunt ögonstreck, mer vitt på strupen och vitare ögonbrynsstreck framför ögat och tydligt mörkare brun hjässa. Undersidan är vidare blekare grå med brun anstrykning, framför allt på bröstet, och på undre stjärttäckarna syns tydliga svarta band. Lätena skiljer sig tydligt . Spellätet som hörs året runt är ett vasst och pipande "kyu", längre och klarare än vattenrallens motsvarande läte. Sången består av en serie metalliska "shrink, shrink" som avges ungefär två gånger per sekund och upprepas efter en kort paus.[3]

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Vattenrallen lever i Nordafrika, i nästan hela Europa (förutom norra Skandinavien) och i Asien österut till västra Kina. I Sverige finns den i vassjöar och havsvikar i Götaland, Svealand och längs Norrlandskusten upp till Västerbotten, tillfälligt möjligen även i Norrbotten.

De flesta vattenrallar flyttar söderut och befinner sig i vinterkvarter i september till november. I Europa förekommer det att vissa övervintrar så långt norr ut som i södra Sverige, Norge och Finland. Populationen i Afrika är mestadels stannfåglar.

Underarter[redigera | redigera wikitext]

Vattenrallen delas upp i tre till fyra underarter med följande utbredning, varav en är utdöd:[4]

  • Rallus aquaticus hibernans (Salomonsen, 1931) – endemisk för Island, utdöd
  • Rallus aquaticus aquaticus – häckar i Europa och i västra och nordvästra Afrika
  • Rallus aquaticus korejewi (Zarudny, 1905) – häckar från Aralsjön och Balkhashsjön i Centralasien, söderut till Iran och Kashmir, och österut till västra Kina; övervintrar så långt söderut som till Indien och södra Kina

Den isländska häckningspopulationen dog ut på 1960-talet. Nedgången påbörjades på 1940-talet och den sista säkra häckningsobservationen skedde 1963. Idag observeras ett antal vattenrallar årligen på Island, främst under höst och vinter, vilket förmodligen utgörs av Skandinaviska flyttfåglar.[5]

Tidigare betraktades sibirisk rall (Rallus indicus) som underart till vattenrall, men de skiljer sig åt i utseende och tydligt i läten. Vid försök där vattenrallen utsätts för den sibiriska rallens läten svarar heller inte den förra.[6] Vidare är de genetiska skillnaderna stora och de båda arterna tros ha skilts åt för över en halv miljon år sedan.[7]

Levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

Vattenrallen hittas i tät vass i grunda sjöar, men också havsvikar. Där lever den undanskymt och märks mest på grund av lätet, men kan ibland ses springa förbi i en vassglänta. Den livnär sig av små fiskar, kräftdjur, blötdjur, insekter och deras larver.

Häckning[redigera | redigera wikitext]

Häckningstiden sträcker sig från april till augusti. Paren lever monogamt. Båda könen bygger ett flytande skålformat bo av gräs, strån och andra växtdelar och gömmer det väl i tät våtmarksvegetation. Honan lägger sex till elva ägg som är ungefär 35 millimeter och som ruvas av båda föräldrar i tre veckor tills de kläcks. Ungfåglarna är borymmare och blir flygfärdiga efter 20–30 dygn. Vattenrallen lägger oftast två kullar per häckningssäsong.

Vattenrallens ägg.

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population, men tros minska i antal, dock inte tillräckligt kraftigt för att den ska betraktas som hotad.[1] Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar därför arten som livskraftig (LC). Världspopulationen uppskattas till mellan 600 000 och 1,5 miljoner vuxna individer.[1] I Europa tros det häcka 157 000–346 000 par.[8]

Även i Sverige anses beståndet livskraftigt och det finns inga tecken på betydande populationsförändring.[9] Beståndet uppskattas bestå av mellan 5 000 och 11 000 häckande individer.[9]

Arten är sårbar för extrema väderförhållanden som is eller kraftiga översvämningar.[10][11] I vissa områden påverkas den av habitatförstörelse genom utdikning av våtmarker.[12]

Namn[redigera | redigera wikitext]

Vattenrallen beskrevs för första gången 1758 av Carl von Linné. Dess vetenskapliga artnamn aquaticus betyder just "tillhörande vatten".[13]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] BirdLife International 2019 Rallus aquaticus . Från: IUCN 2019. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2020-3. Läst 7 januari 2021.
  2. ^ [a b] Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 124-125. ISBN 978-91-7424-039-9 
  3. ^ Rasmussen, P.C. & Anderton, J.C. (2005) Birds of South Asia. The Ripley Guide. Vols. 1 and 2. Smithsonian Institution & Lynx Edicions, Washington, D.C. & Barcelona.
  4. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2019) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2019 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2019-08-11
  5. ^ Birding Iceland, Water Rails in Iceland, www3.hi.is/~yannk/index-eng.html, läst 2009-01-30
  6. ^ De Kroon, G., Mommers, M. & Slabbekoorn, H. (2008) Vocal variation in the Water Rail Rallus aquaticus: a comparison between two subspecies. Limosa 81(3): 81–91.
  7. ^ Tavares, Erika S; de Kroon, Gerard H J; Baker, Allan J (2010). Phylogenetic and coalescent analysis of three loci suggest that the Water Rail is divisible into two species, Rallus aquaticus and R. indicus. Evolutionary Biology 10 (226): 1–12. doi:10.1186/1471-2148-10-226
  8. ^ BirdLife International. 2015. European Red List of Birds. Office for Official Publications of the European Communities, Luxembourg.
  9. ^ [a b] Artfakta om vattenrall, ArtDatabanken.
  10. ^ del Hoyo, J., Elliott, A., and Sargatal, J. 1996. Handbook of the Birds of the World, vol. 3: Hoatzin to Auks. Lynx Edicions, Barcelona, Spain.
  11. ^ Taylor, B.; van Perlo, B. 1998. Rails: a guide to the rails, crakes, gallinules and coots of the world. Pica Press, Robertsbridge, UK.
  12. ^ Hagemeijer, E.J.M. and Blair, M.J. 1997. The EBCC atlas of European breeding birds: their distribution and abundance. T. and A. D. Poyser, London.
  13. ^ James A. Jobling (2010) The Helm Dictionary of Scientific Bird Names. Christopher Helm, London. ISBN 978-1-4081-2501-4

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]