Slaget vid Thermopyle

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Slaget vid Thermopyle
Del av Persiska krigen
Thermopylae ancient coastline large.jpg
Platsen för slaget idag: vägen till höger är byggd på utfylld mark och approximerar strandlinjen 480 f.Kr.
Ägde rum 7 augusti eller 8-10 september 480 f.Kr
Plats Thermopyle, Grekland
Resultat Persisk seger
Territoriella
ändringar
Perserna får kontroll över Boiotien
Stridande
Grekiska stadsstater Persiska imperiet
Befälhavare/ledare
Themistokles,
Leonidas I  ,
Demophilus 
Xerxes I,
Mardonios,
Hydarnes
Styrka
Totalt
5 200+ (Herodotus)
7 400+ (Diodorus)
11 200 (Pausanias)
Totalt
2 600 000 (Herodotos)[1]
~800 000 (Ktesias)[2]
70 000–300 000 (moderna uppskattningar)
Förluster
1 000 till 4 000 (Herodotos)[3] ~20 000 (Herodotos)[4]

Slaget vid Thermopyle (grekiska: Μάχη τῶν Θερμοπυλῶν, Machē tōn Thermopylōn) utspelades år 480 f.Kr., tio år efter den grekiska segern i slaget vid Marathon, vid Thermopylepasset 15 mil nordväst om Aten. Det stod mellan grekiska stadsstater under ledning av spartanerna och deras kung Leonidas samt Persiska riket under ledning av storkonungen Xerxes I.

Perserna vann slaget vid Thermopyle, men till priset av stora förluster. Slaget gav den grekiska alliansen den tid som behövdes för att förbereda det fortsatta krigföringen. Perserna fortsatte söderut och erövrade Attika och Aten där man brände ned Akropolis tempel.

Uppgifter om slaget kommer främst från den grekiske historikern Herodotos. Denne var inte vuxen vid tiden för slaget, vilket innebär att han baserade sin historieskrivning på hörsägen från grekiska källor som var starkt fördomsfulla mot den akemenidiska stormakten.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Slaget föranleddes av att perserna hade gått över Hellesponten och in i Grekland norrifrån.

Det på den tiden löst sammansatta grekiska väldet var i sin linda. Grekland bestod av småstater som inbördes ägnade tid åt att bekämpa varandra. Dock lyckades man att mobilisera något för att bekämpa den anfallande persiska styrkan. Vid denna tid sträckte sig det persiska riket från Indien i öst till Grekland i väst. Förutom Grekland motsvarade detta imperium i princip Alexander den stores rike drygt hundrafemtio år senare.

För att leda marktrupper anlitades den spartanske kungen Leonidas som anförare. Med hade han 300 utvalda spartaner, vars militära träning inletts redan vid sju års ålder. Till detta hade han tillgång till omkring 7 000 soldater från olika delar av Grekland. Den grekiska hären torde i verkligheten ha varit mycket större. Moderna historiker uppskattar att de båda arméerna var jämnstora.[källa behövs]

Före slaget besökte Leonidas oraklet i Delfi. Denne hävdade att antingen skulle en konung från Sparta dö eller så skulle Sparta utraderas. Med detta i bagaget valde Leonidas ut de 300 tappraste kämparna från Spartas 10 000 man starka armé. Varje kämpe var dessutom far till en eller flera söner - allt för att säkra återväxten av soldater.

Slaget[redigera | redigera wikitext]

Grekerna ställde sig vid Thermopylepasset och hindrade på så sätt perserna från att använda sin överlägsenhet i antal. Eftersom grekerna var tyngre rustade kunde de lätt slå tillbaka perserna varje gång perserna angrep. Persernas betydligt kortare svärd och spjut samt svagare rustning var också en viktig faktor som var till deras nackdel. En annan viktig anledning till att grekerna kunde hålla passet så lätt var att spartanerna krigade i inövade formationer. Slaget fortsatte i två dagar, och vissa gånger sprang spartanerna ut för att locka till sig fler perser. När perserna angrep backade spartanerna till passet och dödade ännu fler perser.

Under slagets första två dygn lyckades Leonidas med sina 300 spartanska soldater, understödda av 4 900 andra greker, stå emot persiska trupperna under ledning av Xerxes. På den tredje dagen kom en förrädare vid namn Efialtes, som kände till en liten bergsstig runt passet som ledde in i ryggen på den grekiska armén. Xerxes som nu äntligen såg en chans att vinna sände iväg sina soldater. Passet vaktades av några fokier (Fokia var en antik grekisk stad). När fokierna såg perserna sprang de iväg och berättade det för Leonidas I och han sände nu iväg alla utom sina 300 spartaner. Med honom stannade också 1000 thespianer, redo att kämpa vid spartanernas sida. Vid gryningen anlände perserna, men vid det här laget hade spartanerna backat upp på en kulle. De sista spartanerna ska ha dött av en pilsvärm när de skyddade Leonidas' kropp.

En av anledningarna till att spartanerna var så få var att Leonidas skall ha hört en profetia som sade att antingen skulle en spartansk kung stupa, eller så skulle Sparta bli bränt. Därför var de få: ju färre som dör, desto bättre. Ett annat skäl var att spartanernas traditioner förbjöd dem att fly från strid.[källa behövs]

Perserna besegrade spartanerna och det attiska landet låg öppet för perserkungen som avancerade mot Aten där han brände ned Akropolis som hämnd för att grekerna brutit mot ingångna fredsavtal. Dagen därpå lät han tempelprästerna återvända till platsen och utföra sina offerritualer.

Det är få militärhistoriker som inte har ifrågasatt uppgifter om arméernas storlek. Herodotus, som var först med att nedteckna slaget, uppgav en siffra på 5 283 200 och poeten Simonides talar om 4 000 000 soldater. Den brittiske historikern Nicholas Hammond accepterar en siffra på 300 000, medan Sir Fredrick Maurice hävdade att styrkan omöjligt kunde överstiga 175 000 på grund av den bristande tillgången på vatten. Moderna militärhistoriker tenderar att ge en mer sansad siffra, oftast någonstans mellan 100 000 och 500 000.

Dramatisering[redigera | redigera wikitext]

Slaget filmatiserades först i filmen The 300 Spartans (1962), även känd som Lion of Sparta. 2007 kom filmen 300 som till största delen bygger på den tecknade boken med samma namn av Frank Miller och Lynn Varley. Filmen är inte en historisk dokumentär utan en fiktiv action-/fantasy-film.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Herodotos VII, 186
  2. ^ Ctesias, Persica (från Photius' Epitome)
  3. ^ Herodotos VIII, 25
  4. ^ Herodotos VIII, 24

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]