Solinstrålning

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Solstrålar
Solinstrålning över Europa 2011.

Solinstrålning eller insolation är ett mått på infallande solstrålning på en yta, dvs mängden solenergi på en given yta under en given tidsrymd. Insolationen uttrycks vanligen i kilowatt-timmar per kvadratmeter per dag (kWh/m²/dag) eller watt per kvadratmeter (W/m²).

Ytan i fråga kan vara en planet eller ett annat objekt som träffas av solens strålar, inräknat exempelvis rymdfarkoster. En del av solstrålningen absorberas av ytan, vilket resulterar i uppvärmning, och resten reflekteras. Förhållandet absorption/reflektion beror på objektets reflexion eller albedo.

Solinstrålning på jorden[redigera | redigera wikitext]

Solinstrålningen består av direkt och diffus instrålning. I rymden utanför jordatmosfären är den omkring 1 366 watt per kvadratmeter.[1] Vid jordytan beror den på vinkeln mellan solstrålningen och jordytan, och på hur mycket atmosfären hindrar strålningen. Då solen står i zenit är vinkeln 90 grader och den direkta instrålningen är maximal. Den direkta instrålningen minskas av stoft, dimma och moln, vilka i stället i viss grad alstrar diffus instrålning. Är himlen helt molntäckt är all instrålning diffus.

I Sverige är solinstrålningen lägre än i länder söder om Sverige eftersom den maximala instrålningsvinkeln bara är 58 grader längst i söder. Solinstrålningen i Sverige kan variera mellan 1100 och ner till några 10-tal W/m² när molntäcket är tjockt. Den maximala instrålningen är högre på sommaren än på vintern eftersom solen vintertid står närmare horisonten. Detta innebär också att solljuset då måste färdas längre väg genom atmosfären innan den når jordytan, vilket ytterligare minskar instrålningen. Genomsnittlig solinstrålning i Sverige har uppskattats till 1060 kWh/m² per år. I Visby är medelvärdet på direktstrålning 1189 kWh/m² per år, mellan åren 1983 och 2014.[2]

Den uppmätta solinstrålningen har ökat i Sverige med åren[3], vilket anses bero på minskad mängd av stoft i atmosfären, ett resultat av minskade utsläpp och bättre rening.

Mätvärden för Mauna Lea 1958-2008.

Solinstrålningen kan minska tillfälligt till exempel efter vulkanutbrott och meteoritnedslag, som kan fylla atmosfären i omgivningen med stora mängder stoft. Exempel på det är Krakataus utbrott 1883. Efter Pinatubos utbrott 1991 minskade solinstrålningen med ungefär 10 %, se figur. Pinatubos utbrott resulterade i en global temperatursänkning med cirka 0,4 °C under åren 1992-1993[4][5].

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Solstrålning”. SMHI. http://www.smhi.se/kunskapsbanken/meteorologi/solstralning-1.4186. Läst 8 november 2014. 
  2. ^ SMHI. ”Strålningsdata månadsvärden.xls”. http://www.smhi.se/polopoly_fs/1.92459!/Menu/general/extGroup/attachmentColHold/mainCol1/file/Str%C3%A5lningsdata%20m%C3%A5nadsv%C3%A4rden.xls. Läst 23 mars 2016. 
  3. ^ SMHI (April 2007). ”Solstrålning, Faktablad nr 31”. sid. 6. http://www.smhi.se/sgn0102/n0205/faktablad_solstralning.pdf. Läst 23 mars 2016. 
  4. ^ ”Mt. Pinatubo's cloud shades global climate”. http://www.thefreelibrary.com/Mt.+Pinatubo's+cloud+shades+global+climate.-a012467057. Läst 5 april 2016. 
  5. ^ ”The Atmospheric Impact of the 1991 Mount Pinatubo Eruption”. http://pubs.usgs.gov/pinatubo/self/. Läst 5 april 2016. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Miljöförvaltningen i Göteborg, realtidsdata för solinstrålningen