Global uppvärmning

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Denna artikel behandlar den nuvarande globala uppvärmningen, för klimatförändringar i allmänhet, se klimatförändring och paleoklimatologi.
Globala temperaturavvikelser från 1880 till och med 2010. Noll är medeltemperaturen från åren 1951-1980. Den svarta linjen är årliga medelvärden medan den röda representerar medelvärden över 5 år. De gröna staplarna visar den uppskattade felmarginalen.
Avvikelser i den globala medeltemperaturen under perioden 1999 till 2008 jämfört med medeltemperaturen från 1940 till 1980.

Global uppvärmning är beteckningen på den observerade uppvärmningen av jordens lägre atmosfär och hav sedan 1950-talet samt dess förutspådda fortsättning. Under 1900-talet steg den globala genomsnittstemperaturen med 0,74 ± 0,18 °C.[1] Enligt bland annat FN:s klimatpanel IPCC orsakas denna uppvärmning med stor sannolikhet av människans utsläpp av växthusgaser.[1] Man menar också att icke-mänskliga faktorer såsom variationer av solaktiviteten och vulkanutbrott har påverkat svagt avkylande sedan år 1950.[2][3]

Diskussionen om en antropogen global uppvärmning, det vill säga en uppvärmning orsakad av människan, har väckt stor uppmärksamhet sedan 1990-talet. Vid flera tillfällen har en stor del av världens högsta ledare samlats för att sluta avtal om en begränsning av utsläpp av växthusgaser, bland annat i Kyoto 1997 och Köpenhamn 2009.

Terminologi[redigera | redigera wikitext]

Begreppet global uppvärmning är ett specifikt fall av den mer generella termen klimatförändring, där även global avkylning (vilket inträffar under bl.a istider) ingår. I princip gör termen "global uppvärmning" ingen skillnad på orsakerna, men i nuvarande språkbruk är i allmänhet en mänsklig inblandning underförstådd. Dock använder UNFCCC begreppet "klimatförändring" för förändringar orsakade av människan och klimatväxlingar för andra förändringar.[4] Även ordet antropogen förekommer för att beteckna förändringar som orsakas av mänsklig aktivitet.

Klimatmodeller utförda av IPCC[redigera | redigera wikitext]

Klimatmodeller sammanfattade av IPCC förutspår en fortsatt uppvärmning fram till år 2100 med mellan 1,1 och 6,4 °C.[1] Den stora skillnaden mellan dessa värden beror till del på osäkerheter gällande klimatkänsligheten, det vill säga vilken påverkan olika koncentrationer av växthusgaser får samt styrkan på de återkopplingseffekter som antingen kan förstärka eller försvaga en uppvärmning. Ytterligare osäkerheter härstammar från olika bedömningar av hur mycket växthusgaser som kommer att släppas ut i framtiden. De flesta modeller fokuserar på perioden fram till år 2100, men på grund av havens stora värmekapacitivitet samt koldioxidens långa livstid i atmosfären förväntas jordens temperatur fortsätta stiga efter detta datum även om utsläppen upphör.[5][6]

Temperaturförändringar[redigera | redigera wikitext]

Två årtusendens ytmedeltemperatur enligt olika rekonstruktioner, vilka utjämnats på en tioårsskala. Det outjämnade årliga värdet för 2004 är utsatt som jämförelse.

Det vanligaste sättet att mäta den globala uppvärmningen är förändringar av den globala medeltemperaturen i den lägre troposfären nära jordens yta. Uttryckt som en linjär trend steg denna temperatur med 0,74 ± 0,18 °C mellan åren 1906 och 2005. Under den senare hälften av den perioden har temperaturen ökat dubbelt så snabbt jämfört med perioden i sin helhet (0,13 ± 0,03 °C per årtionde mot 0,07 °C ± 0,02 °C per årtionde).[7] Under de två årtusendena som föregick 1850 anses temperaturen ha hållit sig på en förhållandevis stabil nivå, dock med fluktuationer som den lilla istiden och den medeltida värmeperioden.[8]

Enligt beräkningar av NASA:s Goddard Institute for Space Studies var 2005 det varmaste året sedan säkra, omfattande mätningar påbörjades i slutet av 1800-talet, med några hundradelar av en grad högre temperaturer än 1998.[9] Andra beräkningar gjorda av exempelvis World Meteorological Organization drog slutsatsen att 1998 var något varmare än 2005, men att skillnaden mellan 1998 och 2005 ligger inom felmarginalen.[10] 1998 anses ha varit ett extremt år på grund av att den kraftigaste El Niño under det senaste århundradet skedde under detta år.[11]

Temperaturförändringarna sker inte lika snabbt över hela jorden. Sedan 1979 har temperaturerna på land ökat ungefär dubbelt så snabbt som temperaturen i haven (0,25 °C per årtionde jämfört med 0,13 °C per årtionde).[12] Temperaturförändringar sker långsammare i haven på grund av dess mycket stora värmekapacitivitet.[13] Den norra hemisfären värms upp snabbare än den södra hemisfären på grund av dess större landarea och på grund av de stora områden som täcks av snö och is på vintern (med högre temperaturer täcks mindre area av snö vilket minskar reflektionen av solstrålning något som bidrar till en ytterligare uppvärmning). Trots att betydligt mer växthusgaser släpps ut över den norra hemisfären bidrar inte det till skillnaden i uppvärmning eftersom de viktigaste växthusgaserna stannar i atmosfären länge nog för att blandas jämnt mellan hemisfärerna.[14]

Orsaker till den pågående globala uppvärmningen[redigera | redigera wikitext]

Demonstration i Stockholm mot global uppvärmning, april 2008.

Klimatologerna är överens om att temperaturen på jorden blir högre. Det finns flera tänkbara orsaker till en sådan uppvärmning, dels naturliga "interna" processer och dels på "externa" orsaker. De exakta orsakerna till de pågående klimatförändringarna är mål för omfattande forskning, men rådande konsensus bland klimatforskare är att det mest troligt är växthusgaser från mänskliga aktiviteter som orsakat merparten av den temperaturökning som skett under perioden sedan industrialiseringen inleddes. Sambanden är i nuläget tydligast för de senaste 50 åren vilket är den period för vilken man har de säkraste mätvärdena. Exempel på mänsklig inverkan är förbränning av fossila ämnen som olja, kol och fossil gas.

IPCCs fjärde klimatrapport från 2007 säger att "det är mycket troligt att merparten av den iakttagna ökningen av jordens medeltemperatur härrör från den iakttagna ökade koncentrationen av antropogena (människogenererade) växhusgaser.[15]

Om man, utan andra förändringar, hade tillfört koldioxid (CO2) eller metan (CH4) till jordens atmosfär, hade jordytan blivit varmare. Det är dessa växthusgaser som skapar den naturliga drivhuseffekten, som är helt nödvändig för liv på jorden. Utan den hade jordens ytmedeltemperatur varit cirka 30 grader lägre än idag. Det är därför inte korrekt att diskutera huruvida man "tror på" eller "motsätter sig" teorin om att, andra faktorer undantagna, växthusgaser bidrar till jordens uppvärmning. Snarare handlar debatten om vad nettoeffekten av ökningen av växthusgaser kommer att bli, när man tar med andra bidragande eller förmildrande faktorer i beräkningarna.

Ett exempel på en betydande bidragande faktor för värmebalansen är albedot från ismassor. Den ökande koncentrationen av koldioxid i atmosfären värmer upp jordytan och leder till att ismassorna vid polerna smälter. När isen smälter, tar land och vatten dess plats. Både land och vatten har mindre reflektionsförmåga än is och kommer att absorbera en större del av solenergin. Detta leder till högre uppvärmning, vilket i sin tur leder till ökad smältning och så vidare.[16]

På grund av den inneboende trögheten i havens värmedepåer samt de långsamma reaktionerna från andra indirekta faktorer befinner sig jordens nuvarande klimat inte i jämvikt. Även om växthusgaserna hade stannat på nuvarande nivåer hade värmen fortsatt att öka ytterligare 0,5 °C till 1,0 °C innan jämvikt uppnåtts.

Växthusgaser[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Växthuseffekten
Schematisk skiss av energiflödet mellan rymden, atmosfären och jordens yta. Värdena är uttryckta i Watt per kvadratmeter (W/m²).
Nivån av koldioxid i atmosfären sedan 1958, uppmätt vid Mauna Loa, Hawaii.

Atmosfärens växthusgaser släpper igenom inkommande kortvågig strålning från solen men absorberar delvis den långvågiga värmestrålning som jorden sänder ut i form av svartkroppsstrålning, något som värmer upp jordens lägre atmosfär. Detta är den välkända växthuseffekten som upptäcktes av Joseph Fourier på 1820-talet och undersöktes kvantitativt första gången av Svante Arrhenius år 1896.[17] Existensen av växthuseffekten som sådan är inte bestridd, inte ens av de som inte håller med om att den globala uppvärmningen orsakas av människan. Frågan är istället främst i vilken mån styrkan på växthuseffekten förändras av den mängd växthusgaser som släpps ut i atmosfären av människan.

Naturligt förekommande växthusgaser i atmosfären har en värmande effekt på atmosfären med i genomsnitt 33 °C.[18] Den viktigaste växthusgasen är vattenånga som står för mellan 36-70 procent av den totala växthuseffekten. De främsta växthusgaserna i övrigt är koldioxid (CO2) som orsakar 7-26 procent, metan (CH4) med 4-9 procent och ozon (O3) som orsakar 3-7 procent av växthuseffekten.[19][20][21] Moln påverkar också strålningsbalansen, men eftersom de består av flytande vatten och ispartiklar behandlas de separat från vattenånga och övriga växthusgaser.

Koncentrationerna i atmosfären av koldioxid och metan har ökat med 36 procent respektive 148 procent sedan tiden före industrialiseringen omkring år 1750.[22] Nuvarande nivåer är avsevärt högre än vid någon annan tidpunkt under de senaste 650 000 åren, vilket är den tidsrymd som forskarna har kunnat ta fram pålitligt dataunderlag genom arktiska och antarktiska isborrningar.[23][24][25] Med mindre direkta geologiska undersökningar har man visat att den senaste gången koncentrationen av koldioxid har varit högre än idag troligen var för ungefär 20 miljoner år sedan.[26] Ungefär tre fjärdedelar av de antropogena utsläppen av koldioxid under de senaste 20 åren kommer från förbränning av fossila bränslen. Kvarstoden av människoorsakade utsläpp kommer övervägande från ökad markexploatering, främst avskogning.[27]

De längsta oavbrutna instrumentella mätningarna av koldioxidhalter inleddes 1958 på den hawaiianska vulkanen Mauna Loa. Sedan dess har forskare uppmätt en ökning på 21%. De inledande mätningarna visade 315 ppm, att jämföra med en koldioxidhalt på över 385 ppm 2009.[28][29] Koldioxidhalten varierar naturligt i takt med årstidernas växlingar, då växtperioden på det norra halvklotet tar upp mer koldioxid än motsvarande period på södra halvklotet.

Koldioxidhalten fortsätter för närvarande stadigt öka, men hur kurvan kommer att se ut framöver är beroende av den framtida ekonomiska, sociologiska och teknologiska utvecklingen. IPCC-rapporten Special Report on Emissions Scenarios framställde ett antal scenarier där man försöker beräkna framtida koldioxidhalter. De olika scenarierna ger värden från 541 till 970 ppm år 2100.[30] Enligt IPCC räcker jordens tillgångar på fossila bränslen för att nå dessa nivåer till 2100 om kol, oljesand och metanklatrater utnyttjas i stor utsträckning.[31]

Teorier om variationer i solaktiviteten[redigera | redigera wikitext]

Växlingar i solaktivitet de senaste 30 åren.

I den tredje sammanfattningen av IPCC:s huvudrapport (IPCC Third Assessment Report ("TAR")) redogjordes resultatet av studier på klimatmodeller, som visade att förändringar i solinstrålning inte kan förklara de senaste 40-50 årens temperaturrekord.[32] Studierna visade att vulkanisk aktivitet och solaktivitet skulle kunna förklara hälften av de observerade temperaturvariationerna före 1950, men nettoeffekten av sådana naturliga aktiviteter har varit mer eller mindre neutrala sedan dess.[33] Noga räknat är klimatförändringen orsakad av växthusgaser sedan 1750 uppskattad till att vara åtta gånger större än effekterna av en ökad solaktivitet under samma tidsrymd.[34]

Sedan TAR:en publicerades 2001, har en del studier (Lean et al., 2002, Wang et al., 2005) framkastat att förändringar av solinstrålningen sedan den förindustriella tiden är tre eller fyra gånger mindre än vad simuleringarna som användes i TAR:en gjorde gällande (Hoyt and Schatten, 1993, Lean, 2000.). Andra forskare [35] tror att man underskattat solens roll och uppskattar att solaktiviteter står för 16 till 36% av den nuvarande uppvärmningen. Ytterligare andra [36] har hävdat att gensvaret på moln och andra processer förstärker den direkta effekten av variationerna i solaktivitet, vilket om det skulle stämma också skulle tyda på att följderna av solaktivitet skulle vara underskattade. I allmänhet graderar forskarna nivån på den vetenskapliga förståelsen för förhållandet mellan variationer i solaktivitet och den observerade uppvärmningen som "mycket låg".[37]

Solanki et al. (2004) hävdar att de senaste 60 till 70 årens solaktivitet är den högsta på 8000 år. Muscheler et al. håller inte med utan bedömer att liknande nivåer har funnits vid åtskilliga tillfällen under de närmaste årtusendena.[38] Solanski skriver i samma vetenskapliga artikel att det är osannolikt att solens variabilitet har varit den dominerande faktorn under de senaste 30 åren.[39] Forskare på Duke University gör bedömningen att mellan 10-30% av de senaste 20 årens uppvärmning är orsakad av ökad solaktivitet.[40] I en genomgång av rådande litteratur ansåg Foukal et al. (2006), dels att variationerna i solinstrålning är för små för att ge någon nämnvärd effekt på den globala uppvärmningen under de senaste 20 åren, dels att det inte finns några bevis för en nettoökning av solstrålning under samma period.[41]

Förvärrande faktorer[redigera | redigera wikitext]

Den globala uppvärmningen leder till att stora områden i Sibirien som länge legat i permafrost nu börjar att tina. När permafrost släpper, kan organiskt material som varit nedfruset frigöras och börja brytas ner. Detta skulle bidra till utsläpp av växthusgaser som frigörs i nedbrytningsprocessen, inklusive metan. En annan faktor, s.k positiv återkopplingsmekanism som kan förstärka uppvärmningen är att varmare klimat leder till minskad tillgång på fruset vatten. I form av snö och is reflekterar vatten en stor del av den inkommande solstrålningen. Det blir kortare tid med snö och istäcke per år på många håll. Om snön och isen försvinner träffar strålningen istället marken som värms upp ytterligare och tinar mer permafrost.[16]

Av de förvärrande faktorerna bekymrar sig klimatforskarna allra mest för en framtida upptining av permafrosten i Arktis. Man beräknar att det i den permafrosten finns ca 1 000 miljarder ton koldioxid bundet i organiskt material.[42] Därtill tillkommer ca 70 miljarder ton metan i norra Sibirien som är en mycket starkare växthusgas än koldioxid. Permafrosten har varit intakt ända sedan senaste istiden avslutades för 10 000-11 000 år sedan och den anses binda mer växthusgaser än vad världens träd och växter gör tillsammans. De senaste åren har det kommit tecken på att permafrosten redan har börjat tina och det kan bli förödande för jordens klimat. Ökar jordens medeltemperatur med över 2,0 grader kan en fortsatt upptiningsprocess bli oåterkallelig. Det globala klimatet kan hamna i en spiral där uppvärmningens hastighet accelererar allteftersom mer och mer av permafrosten tinar, oavsett vad människorna gör. Processen blir med andra ord självförstärkande. Skulle människan misslyckas med att minska utsläppen markant beräknas den tinande permafrosten att så småningom varje år avge mer växthusgaser än alla flygplan, bilar och båtar gör tillsammans.[42]

En studie som genomförts av svenska och holländska forskare och som presenterades i slutet av juli 2009 visade att mycket talar för att även stora torvmossar också kommer att släppa ut stora mängder koldioxid när klimatet blir varmare. Allra känsligast är de mossar som finns i subarktiska områden som till exempel norra Norrland. Redan vid en grads uppvärmning (globalt genomsnitt) kommer enligt studien enbart mossarna på Nordkalotten att släppa ut upp till 100 miljoner ton koldioxid varje år. Värdet motsvarar ungefär 10 % av EU-ländernas totala utsläpp under ett år.[43]

Ett annat orosmoment är de stora mängder metanhydrat som finns lagrade som klatrat framför allt under oceanerna. Metanhydrat är fruset vatten som innehåller metangas inom kristallstrukturerna. Klimatforskarna anser att uppvärmning ökar risken för att stora mängder metangas frigörs, vilket i så fall kan leda till att den globala uppvärmningen ökar bortom kontroll. Stora utsläpp av metanhydrat beräknas (bortsett från andra orsaker till uppvärmningen) kunna höja jordens medeltemperatur med 5 grader C. Många forskare tror att stora utsläpp av metanhydrat har spelat stor roll i stora klimatsvängningar i det förgångna. Teorier finns också om att utsläpp av metanhydrat var huvudorsaken till det massutdöende som inträffade vid övergången mellan Perm och Trias för drygt 250 miljoner år sedan och var det största massutdöende vi känner till. Dessa teorier har dock inte verifierats.

Ökad förekomst av skogsbränder är också en faktor som möjligtvis kan förvärra uppvärmningen.[44]

Andra teorier[redigera | redigera wikitext]

Andra hypoteser och teorier har försökt förklara den globala uppvärmningen, däribland:

  • Varierande kosmisk strålning påverkar molntäcket genom att kondensationskärnor bildas.[45] Under solfläcksmaximum, då solens magnetfält är starkast och solvinden mest intensiv, är den kosmiska strålningen in mot jordatmosfären svagast.
  • Nuvarande temperaturmätningar är felaktiga, påverkade av fenomenet urbana värmeöar.[46]

Hur eniga är forskarna?[redigera | redigera wikitext]

IPCCs slutsatser om antropogen klimatförändring anses ofta vara ett rådande konsensus bland klimatforskare. Bakgrunden till detta påstående hämtas från följande artiklar och enkäter:

  • Den engelskspråkiga Wikipediaartikeln Scientific opinion on climate change räknar upp 32 vetenskapliga organisationer som stöder IPCC:s slutsatser om antropogena klimatförändringar. Två organisationer reserverar sin uppfattning. En av dem är American Association of Petroleum Geologists som fram till juli 2007 var den enda namnkunniga vetenskapliga organisation som kritiserade IPCC, men som då efter påtryckningar från medlemmar backade till att inte ta ställning.
  • Naomi Oreskes, professor på University of California i San Diego, publicerade i tidskriften Science en studie där hon undersökt sammanfattningarna av de 928 vetenskapliga artiklar i en databas över vetenskapliga artiklar som använt "global climate change" som nyckelord mellan 1993 och 2003. Av dessa stödde 75 procent explicit eller implicit konsensusuppfattningen om att uppvärmningen är antropogen. Övriga artiklar handlade om metoder eller förhistoriskt klimat och tog därför inte ställning.[47] Professor Oreskes sammanfattar undersökningen med att publicerade klimatforskare delar IPCC:s bedömning av uppvärmningens orsaker, medan Pat Michaels, knuten till den amerikanska tankesmedjan Cato Institute, menar att resultatet är förutsägbart - ännu ett bevis att "skeptiker" inte tillåts publicera sig.[48]
  • Oreskes utvidgade sin analys 2007. I den sägs det att ungefär 20 % av abstrakten understödde påståendet att "jordens klimat påverkas av mänskliga aktiviteter". Dessutom ansåg hon att 55% av abstrakten indirekt understödde påståendet genom att bedriva forskning om klimatets utveckling (50%) eller hur klimatändringarna kan hanteras (5%). De återstående abstrakten avsåg historisk klimatforskning eller mättekniker.[49]

Det finns emellertid Klimatskeptiker som hävdar motsatsen.

IPCC 2007[redigera | redigera wikitext]

Under 2007 presenterade FN:s klimatpanel IPCC sin fjärde rapport (egentligen flera delrapporter) om den globala uppvärmningen. Rapporten där ca 2500 personer (varav c:a 3-400 klimatologer) och tjänstemän från 130 länder deltagit i förarbetena anser att det är åtminstone 90 % säkert att mänskliga aktiviteter ligger bakom uppvärmningen som nu beräknas till ca 0,75 grader senaste 100 åren. Temperaturförändringar av den här storleken har förekommit tidigare i historien, men man påstår att den aldrig förekommit under så korta tidsperioder. Detta påstående är dock kontroversiellt bland en del forskare och senare forskning efter rapportens publicering pekar på historiskt snabbare förlopp. Den stora nyheten jämfört med 2001 års resultat är att man nu är mycket säkrare på sina slutsatser om orsaken till uppvärmningen och i och med 2007 års rapport har åsikter som avfärdar människans roll i den globala uppvärmningen fått minskat stöd. Enligt IPCC är också effekterna av uppvärmningen på klimatet och naturen redan markanta med fler översvämningar, extrema värmeböljor, smältande glaciärer etcetera. Förändringarna går t.om fortare än väntat. Detta är overifierade (ej säkerställt genom mätningar eller observationer)resultat från klimatmodeller [50]

Uppvärmningen under det kommande seklet beräknas globalt bli mellan 1,8 och 4,5 grader, i värsta fall ända upp till 6,4 grader. Den stora osäkerhetsmarginalen beror på att ingen vet hur mycket utsläppen av växthusgaser kommer öka/minska kommande seklet och hur stor effekt de olika förstärkande effekterna som till exempel tinande permafrost kommer att ha. I de mest pessimistiska prognoserna är det de förstärkande processerna i naturen som till slut helt tar överhanden och uppvärmningen skenar väg, oavsett vad människan gör. Poängteras ska också att nämnda siffror är ett globalt genomsnitt. Över haven blir uppvärmningen troligen mindre än genomsnittet medan vissa landområden drabbas av mycket större temperaturökningar, kanske mer än dubbelt jämfört med genomsnittet för hela världen. Störst väntas uppvärmningen bli i polartrakterna och tundraregionerna men även exempelvis Medelhavsområdet kommer troligen att bli hårt drabbat av uppvärmningen. Särskilt sommartid väntas temperaturökningen bli mycket hög, kanske så mycket som 7-8 grader. Mer konkret betyder det att den genomsnittliga julitemperaturen i till exempel Aten blir ungefär lika hög som i centrala Saharaöknen idag.

17 november 2007 presenterade IPCC sin slutrapport om det aktuella forskningsläget och konsekvenser av uppvärmningen. Enligt den rapporten går världen mot en global klimatkatastrof om inte radikala åtgärder vidtas för att minska utsläppen och därmed bromsa uppvärmningen. Enligt IPCC måste ökningen av utsläppen av växthusgaser ha stannat av senast 2015, annars blir det omöjligt att begränsa den genomsnittliga temperaturökningen till max 2,0 grader fram till år 2100 vilket anses vara den kritiska nivån för att förhindra en temperaturökning på 3–4 grader eller ännu mer vilket skulle få ödesdigra konsekvenser, man underströk igen att allra hårdast drabbas den fattiga delen av jordens befolkning.[51] Klimatforskarna i IPCC anser med andra ord att det måste vara slutdebatterat om orsakerna till att jordens medeltemperatur höjs.[52]

Under FN:s klimatkonferrens på Bali i december 2007 presenterades ny data som visar att perioden 1998-2007 globalt är den varmaste tioårsperioden som man någonsin registrerat och 11 av de 13 varmaste åren har registrerats sedan 1995.[53] Enligt Röda korset noterades också rekordmånga väderrelaterade naturkatastrofer under 2007 men samtidigt färre döda och skadade.[54] I absolutmässiga tal har ingen nettoökning av den globala temperaturen noterats sedan 1998 trots fortsatta utsläpp av bland annat CO2.

Förväntade effekter[redigera | redigera wikitext]

De förväntade följderna av en global uppvärmning är många och varierande, både för den naturliga miljön och för den mänskliga civilisationen. Sådana effekter kan visa sig som höjning av havsnivån, följder för jordbruket, fortsatt förtunning av ozonlagret, fler perioder med extrem nederbörd, minskning av öknar, minskning av torkperioder och ökad spridning av sjukdomar. På vissa av dessa områden har vi redan börjat se effekterna, även om det inte går att ge global uppvärmning skulden för specifika väderfenomen. Speciellt står det eventuella sambandet mellan tropiska orkaner och global uppvärmning under stor debatt.[55][56][57]

En sammanfattning av möjliga följder kan hittas i rapporten som gjorts av IPCC Working group II.

Effekter på ekosystem[redigera | redigera wikitext]

Både direkta och indirekta effekter av den globala uppvärmningen - som stigande temperaturer, förändrade snö- och isförhållanden, stigande havsnivåer och väderförändringar - kan få effekter inte bara för människan, utan en klimatförändring påverkar en rad processer som i sin tur styr hela ekosystems struktur och funktion. Djur- och växtlivet kan komma att tvingas till anpassningar då deras naturliga miljö förändras. Vissa arter kan trivas och frodas, medan andra kan tvingas till förflyttning eller i värsta fall bli utrotade om inte stora mänskliga insatser görs. Om årstidernas rytm rubbas kan detta ge konsekvenser i form av tidigare eller senare migrationsdatum för flyttfåglar, vilket i sin tur kan göra att balansen mellan rovdjur och bytesdjur förändras. Återkommande tö- och frostväxlingar gör att isbildningen ökar nära marken och gör att vissa arters födotillgång försämras. Områden med permafrost väntas också minska och istället övergå till myrmarker. Klimatexperter är oroliga för frigörelse av stora mängder metangas när tundraområden töar, vilket i sin tur ytterligare späder på drivhuseffekten.[58] Andra effekter är förskjutning av trädgränser och andra vegetationszoner, försurning av havet vilket direkt påverkar världens korallrev.

Effekter på glaciärer och havsnivån[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: havsnivåökning
Glaciärers viktbalans de senaste 50 åren, enligt WGMS och NSIDC. Kurvan visar att trenden med negativ nettobalans fortsätter.

Global uppvärmning har lett till att världens glaciärer upplever en negativ nettobalans, vilket innebär att glaciärerna drar sig tillbaka och krymper världen över.[59] Detta är dock i sig inget bevis för antropogen påverkan eftersom klimatsystemet fortfarande hämtar sig från den senaste istiden. Det viktiga är därför den långsiktiga avsmältningstakten.

Avsmältning leder till förhöjd havsnivå och sämre tillgång på färskvatten. IPCC har beräknat att havsnivån kommer att stiga runt 10–80 cm (mest sannolikt mellan 30–60 cm). mellan åren 2000 och 2100. Nivån har redan stigit cirka 15–20 cm under åren 1900–2000.[60].

Baserat på historiska förändringar har några forskare gjort beräkningar som visar på en havsnivåhöjning med ca 1,3 m nästa århundrade.[61][62] Ett annat forskarteam som försökt modellera isarnas dynamiska smältning tror att ca 0,8 m havsnivåhöjning till år 2100 är troligast.[63]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] ”Sammanfattning för beslutsfattare, IPCCs rapport WG1 2007”. http://www.naturvardsverket.se/Documents/publikationer/620-5677-8.pdf. 
  2. ^ Hegerl, Gabriele C. (2007). ”Understanding and Attributing Climate Change” (PDF). Climate Change 2007: The Physical Science Basis. Contribution of Working Group I to the Fourth Assessment Report of the Intergovernmental Panel on Climate Change. IPCC. http://www.ipcc.ch/pdf/assessment-report/ar4/wg1/ar4-wg1-chapter9.pdf. ”Recent estimates indicate a relatively small combined effect of natural forcings on the global mean temperature evolution of the second half of the 20th century, with a small net cooling from the combined effects of solar and volcanic forcings.” Okänd parameter medförfattare
  3. ^ Ammann, Caspar (2007). ”Solar influence on climate during the past millennium: Results from transient simulations with the NCAR Climate Simulation Model” (PDF). Proceedings of the National Academy of Sciences of the United States of America 104 (10): ss. 3713–3718. doi:10.1073/pnas.0605064103. PMID 17360418. PMC: 1810336. http://www.pnas.org/cgi/reprint/104/10/3713.pdf. ”Simulations with only natural forcing components included yield an early 20th century peak warming of ≈0.2 °C (≈1950 AD), which is reduced to about half by the end of the century because of increased volcanism” 
  4. ^ ”UNFCCC ord”. http://unfccc.int/essential_background/convention/background/items/2536.php. 
  5. ^ Archer, David (2005). ”Fate of fossil fuel CO2 in geologic time” (PDF). Journal of Geophysical Research 110 (C9): ss. C09S05.1–C09S05.6. doi:10.1029/2004JC002625. http://geosci.uchicago.edu/~archer/reprints/archer.2005.fate_co2.pdf. 
  6. ^ Solomon, S (2009). ”Irreversible climate change due to carbon dioxide emissions”. Proceedings of the National Academy of Sciences 106 (6): ss. 1704–1709. doi:10.1073/pnas.0812721106. PMID 19179281. 
  7. ^ Trenberth, Kevin E.; et al. (2007). ”Chapter 3: Observations: Surface and Atmospheric Climate Change” (PDF). IPCC Fourth Assessment Report. Cambridge, United Kingdom and New York, NY, USA: Cambridge University Press. sid. 244. http://www.ipcc.ch/pdf/assessment-report/ar4/syr/ar4_syr.pdf 
  8. ^ http://www.ipcc.ch/pdf/assessment-report/ar4/wg1/ar4-wg1-chapter6.pdf [död länk]
  9. ^ Hansen, James E. (2006-01-12). ”Goddard Institute for Space Studies, GISS Surface Temperature Analysis”. NASA Goddard Institute for Space Studies. http://data.giss.nasa.gov/gistemp/2005/. Läst 17 januari 2007. Okänd parameter medförfattare
  10. ^ ”WMO statement on the status of the global climate in 2005” (PDF). World Meteorological Organization. 2005-12-15. http://www.wmo.int/pages/prog/wcp/wcdmp/statement/documents/WMO998_E.pdf. Läst 24 april 2009. 
  11. ^ Changnon, Stanley A.; Bell, Gerald D. (2000). El Niño, 1997–1998: The Climate Event of the Century. London: Oxford University Press. ISBN 0195135520 
  12. ^ ”IPCC Fourth Assessment Report, Chapter 3” (PDF). 2007-02-05. sid. 237. http://www.ipcc.ch/pdf/assessment-report/ar4/wg1/ar4-wg1-chapter3.pdf. Läst 14 mars 2009. 
  13. ^ Rowan T. Sutton, Buwen Dong, Jonathan M. Gregory (2007). ”Land/sea warming ratio in response to climate change: IPCC AR4 model results and comparison with observations”. Geophysical Research Letters 34: ss. L02701. doi:10.1029/2006GL028164. http://www.agu.org/pubs/crossref/2007/2006GL028164.shtml. Läst 19 september 2007. 
  14. ^ Intergovernmental Panel on Climate Change (2001). ”Atmospheric Chemistry and Greenhouse Gases”. Climate Change 2001: The Scientific Basis. Cambridge, UK: Cambridge University Press. http://www.grida.no/publications/other/ipcc_tar/?src=/CLIMATE/IPCC_TAR/WG1/ 
  15. ^ IPCC, 2007: Summary for Policymakers. In: Climate Change 2007: The Physical Science Basis, (3,7 MB) Contribution of Working Group I to the Fourth Assessment Report of the Intergovernmental Panel on Climate Change
  16. ^ [a b] http://hn.se/mera/1.140751-den-totala-istiden
  17. ^ Weart, Spencer (2008). ”The Carbon Dioxide Greenhouse Effect”. The Discovery of Global Warming. American Institute of Physics. http://www.aip.org/history/climate/co2.htm. Läst 10 februari 2010. 
  18. ^ IPCC (2007). ”Chapter 1: Historical Overview of Climate Change Science” (PDF). IPCC WG1 AR4 Report. IPCC. sid. p97 (PDF page 5 of 36). http://www.ipcc.ch/pdf/assessment-report/ar4/wg1/ar4-wg1-chapter1.pdf. Läst 10 februari 2010. ”To emit 240 W m–2, a surface would have to have a temperature of around −19 °C. This is much colder than the conditions that actually exist at the Earth’s surface (the global mean surface temperature is about 14 °C). Instead, the necessary −19 °C is found at an altitude about 5 km above the surface.” 
  19. ^ Kiehl, J.T. (1997). ”Earth's Annual Global Mean Energy Budget” (PDF). Bulletin of the American Meteorological Society 78 (2): ss. 197–208. doi:10.1175/1520-0477(1997)078<0197:EAGMEB>2.0.CO;2. http://www.atmo.arizona.edu/students/courselinks/spring04/atmo451b/pdf/RadiationBudget.pdf. Läst 10 februari 2010. 
  20. ^ Schmidt, Gavin (6 Apr 2005). ”Water vapour: feedback or forcing?”. RealClimate. http://www.realclimate.org/index.php?p=142. Läst 10 februari 2010. 
  21. ^ Russell, Randy (May 16, 2007). ”The Greenhouse Effect & Greenhouse Gases”. University Corporation for Atmospheric Research Windows to the Universe. http://www.windows.ucar.edu/tour/link=/earth/climate/greenhouse_effect_gases.html&edu=high. Läst 10 februari 2010. 
  22. ^ EPA (2008). ”Recent Climate Change: Atmosphere Changes”. Climate Change Science Program. United States Environmental Protection Agency. http://www.epa.gov/climatechange/science/recentac.html. Läst 10 februari 2010. 
  23. ^ Spahni, Renato (2005). ”Atmospheric Methane and Nitrous Oxide of the Late Pleistocene from Antarctic Ice Cores”. Science 310 (5752): ss. 1317–1321. doi:10.1126/science.1120132. PMID 16311333. http://www.sciencemag.org/cgi/content/abstract/310/5752/1317. Läst 10 februari 2010. 
  24. ^ Siegenthaler, Urs (2005). ”Stable Carbon Cycle–Climate Relationship During the Late Pleistocene” (PDF). Science 310 (5752): ss. 1313–1317. doi:10.1126/science.1120130. PMID 16311332. http://ic.ucsc.edu/~acr/ocea285/articles/Siegenthaler.etal.2005.pdf. Läst 10 februari 2010. 
  25. ^ Petit, J. R. (3 juni 1999). ”Climate and atmospheric history of the past 420,000 years from the Vostok ice core, Antarctica” (PDF). Nature 399 (6735): ss. 429–436. doi:10.1038/20859. http://www.daycreek.com/dc/images/1999.pdf. Läst 10 februari 2010. 
  26. ^ Pearson, PN (2000). ”Atmospheric carbon dioxide concentrations over the past 60 million years”. Nature 406 (6797): ss. 695–699. doi:10.1038/35021000. PMID 10963587. 
  27. ^ ”IPCC Climate Change 2001:Working Group I: The Scientific Basis”. http://www.grida.no/climate/ipcc_tar/wg1/006.htm. 
  28. ^ ”Trends in Atmospheric Carbon Dioxide”. http://www.esrl.noaa.gov/gmd/ccgg/trends/#global. 
  29. ^ ”NOAA/ESRL Global Monitoring Division”. http://www.cmdl.noaa.gov/info/spo2000.html. 
  30. ^ ”Special Report on Emissions Scenarios”. http://www.grida.no/climate/ipcc_tar/wg1/123.htm. 
  31. ^ Nakicenovic., N., et al. (2001). ”An Overview of Scenarios: Resource Availability”. IPCC Special Report on Emissions Scenarios. IPCC. http://www.grida.no/climate/ipcc/emission/104.htm. Läst 10 februari 2010. 
  32. ^ ”Quantitative Comparison of Observed and Modelled Climate Change”. http://www.grida.no/climate/ipcc_tar/wg1/456.htm. 
  33. ^ ”Studies linking forcing and response through correlation techniques”. http://www.grida.no/climate/ipcc_tar/wg1/450.htm. 
  34. ^ ”Global Mean Radiative Forcings, tabell”. http://www.grida.no/climate/ipcc_tar/wg1/251.htm#tab611. 
  35. ^ Stott et al. 2003
  36. ^ Marsh and Svensmark 2000
  37. ^ ”Reconstructions of past variations of total solar irradiance”. http://www.grida.no/climate/ipcc_tar/wg1/245.htm. 
  38. ^ ”How unusual is today’s solar activity?”. http://www.nature.com/nature/journal/v436/n7050/full/nature04045.html#B1. 
  39. ^ ”Unusual activity of the Sun during recent decades compared to the previous 11,000 years”. http://www.nature.com/nature/journal/v431/n7012/abs/nature02995.html. 
  40. ^ ”Sun's Direct Role in Global Warming May Be Underestimated”. http://www.dukenews.duke.edu/2005/09/sunwarm.html. 
  41. ^ ”Changes In Solar Brightness Too Weak To Explain Global Warming”. http://www.terradaily.com/reports/Changes_In_Solar_Brightness_Too_Weak_To_Explain_Global_Warming_999.html. 
  42. ^ [a b] http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2708&a=719766 [död länk]
  43. ^ Uppvärmda mossar ökar växthuseffekten
  44. ^ Fire An Underrated Player In Climate Change
  45. ^ ”Jordens klima påvirkes af eksploderede stjerner”. Danmarks rumcenter. http://www.rumcenter.dk/forskning/jordens-klima-pavirkes-af-eksploderede-stjerner/. Läst 25 april 2008. 
  46. ^ Postrel, Virginia och Postrel, Steven R. (oktober 1998). ”Stars in Her Eyes”. reason.com. http://reason.com/9810/fe.baliunas.shtml. Läst 25 april 2008. 
  47. ^ ”The scientific consensus of climate change”. http://www.sciencemag.org/cgi/content/full/306/5702/1686. Okänd parameter källa
  48. ^ ”Klimatskeptiska forskare få och lågt rankade”. http://svt.se/2.108068/1.2052136/klimatskeptiska_forskare_fa_och_lagt_rankade. 
  49. ^ Oreskes, Naomi (2007). ”The scientific consensus on climate change: How do we know we’re not wrong?”. i DiMento, Joseph F.; Doughman, Pamela (PDF). Climate Change. MIT Press. ISBN 0-262-04241-X 
  50. ^ Hannes Delling (10 april 2007). ”Människans effekter på naturen större än väntat” (på sv). Dagens nyheter. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2708&a=637718. Läst 25 augusti 2008. 
  51. ^ Aftonbladet – Världen står på randen till en katastrof
  52. ^ Global Warming: A call to action
  53. ^ Susanna Baltscheffsky (13 december 2007). ”Varmaste decenniet hittills” (på sv). Svenska Dagbladet. http://www.svd.se/nyheter/inrikes/klimathotet/artikel_686315.svd. Läst 25 augusti 2008. 
  54. ^ TT (13 december 2007). ”Katastrofer slår rekord” (på sv). Aftonbladet. http://www.aftonbladet.se/klimathotet/article1454589.ab. Läst 25 augusti 2008. 
  55. ^ Philip J. Klotzbach och William M. Gray. ”EXTENDED RANGE FORECAST OF ATLANTIC SEASONAL HURRICANE ACTIVITY AND U.S. LANDFALL STRIKE PROBABILITY FOR 2006”. http://hurricane.atmos.colostate.edu/forecasts/2005/dec2005. Läst 25 augusti 2008. 
  56. ^ Gavin A. Schmidt (20 mars 2006). ”Reactions to tighter hurricane intensity/SST link”. realclimate.org. http://www.realclimate.org/index.php/archives/2006/03/reactions-to-tighter-hurricane-intensitysst-link. Läst 25 augusti 2008. 
  57. ^ Dr G.B. Love. ”Statement on Tropical Cyclones and Climate Change”. http://www.bom.gov.au/info/CAS-statement.pdf. Läst 25 augusti 2008. 
  58. ^ ”Climate warning as Siberia melts”. http://www.newscientist.com/article.ns?id=mg18725124.500. 
  59. ^ Hegerl, G.C., et al.. ”Ch 9: Understanding and Attributing Climate Change”. sid. Executive Summary , in IPCC AR4 WG1 2007
  60. ^ IPCC, 2007: Summary for Policymakers. Projections of Future Changes in Climate, sidan 13, (3,7 MB) Contribution of Working Group I to the Fourth Assessment Report of the Intergovernmental Panel on Climate Change
  61. ^ Carlson et al.. ”Rapid early Holocene deglaciation of the Laurentide ice sheet”. http://www.nature.com/ngeo/journal/v1/n9/abs/ngeo285.html. 
  62. ^ NewScientist. ”Sea level rises could far exceed IPCC estimates”. http://www.newscientist.com/article/dn14634-sea-level-rises-could-far-exceed-ipcc-estimates.html. 
  63. ^ Pfeffer et al.. ”Kinematic Constraints on Glacier Contributions to 21 st-Century Sea Level Rise”. http://www.sciencemag.org/cgi/content/abstract/321/5894/1340. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]