Stenskvätta

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Stenskvätta
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Oenanthe oenanthe - Northern Wheatear - Kuyrukkakan 08.jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTättingar
Passeriformes
FamiljFlugsnappare
Muscicapidae
SläkteStenskvättor
Oenanthe
ArtStenskvätta
O. oenanthe
Vetenskapligt namn
§ Oenanthe oenanthe
Auktor(Linné, 1758)
Synonymer
  • Motacilla oenanthe Linné, 1758 (protonym)[2]
  • Saxicola oenanthe Henriksson, 1909[3]
Hitta fler artiklar om fåglar med

Stenskvätta (Oenanthe oenanthe) är en fågel som numera placeras i familjen flugsnappare.

Sång inspelat i Dartmoor, Devon, 1966.

Utseende och läte[redigera | redigera wikitext]

Stenskvättan är en 14–16,5 centimeter lång fågel med ett vingspann på 26-32 centimeter. Den står ofta mycket upprätt med kroppen och knixar med kropp och stjärt. Näbben är tunn, vass, rak, och svart med en smal upphöjd kant mellan näsborrarna. Den korta stjärten har i alla dräkter ett brett svart terminalband och de centrala stjärtfjädrarna är helsvart, medan de yttre stjärtfjädrarna är vita ovanför terminalbandet. Den svarta T-formen på stjärten kontraserar och syns väl mot det vita på stjärten och övergumpen när fågel breder ut stjärten i flykten.

Adult hane i vår- och sommardräkt har askgrå rygg och hjässa, vitt på panna och ögonbrynstreck, svart tygel och örontäckare. Ovansidan av vingarna är svarta och undersidan gråaktig. Bröstet och strupen är gulbeigetonad, undergumpen är vitaktig.

Mot hösten ser hanen mer brunaktig ut och har svarta vingar med smala ljusa bräm, svart tygel och även en del svart på örontäckarna. Honan har ungefär samma dräktmönster och färg som hanen men är mindre distinkt tecknad och saknar den svarta tygeln. Juvenila och första vinterns fåglar är ljusare än adulta fåglar.

En ungfågel av stenskvätta.

Diagnostiska skillnader mellan underarterna[redigera | redigera wikitext]

Fåglar av underarten '’leucorhoa'’ (grönlandsstenskvätta, se nedan) är mörkare och mer storvuxna. Första vinterns fåglar är mer mättat rödbeiga än en normalindivid i samma ålder av nominatformen. Dock förekommer det individer av nominatformen som också kan vara mycket lika leucorhoa’'.

En grönlandsstenskvätta i vinterdräkt, fotograferad i New York i oktober.

Hos nordafrikanska seebohmi (atlasstenskvätta, se Systematik nedan) har adulta hanen i häckningsdräkt svart strupe, svarta undre vingtäckare och mer vitt i pannan.[4] Den har även ljusare bröst och undersida.[5] Vingen är också kortare medan näbb och stjärt är längre.[5] Honan är i princip helt lik stenskvättehonan men vissa individer har mörkskuggad grå strupe. Lätena är även de lika stenskvättans, men sången möjligen svagare och mindre skrapig.[4]

Läte[redigera | redigera wikitext]

Lock och oroslätet är ett rakt visslande hiit eller ett smackande tjack. Dess sång är kraftfull, snabb, hårt kvittrig och knastrig strof med locklätet invävt. Den brukar framföras från en upphöjd sittplats men ibland också i flykten. Sången kan höras på efternatten och i dagningen men även under dagtid.

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Stenskvättan har en mycket vidsträckt geografisk utbredning. Den förekommer i hela Europa, norra och mellersta Asien, norra Afrika samt på Grönland och i nordvästligaste Kanada. Stenskvättan är därmed den enda arten inom familjen flugsnappare som har en population med en utbredning utanför Gamla världen.

Hela världspopulationen är flyttfåglar och övervintrar i Afrika, varav den kanadensiska populationen tillhör världens riktiga långflyttare. Forskning vid Sveriges Lantbruksuniversitet på stenskvättor utanför Uppsala visar att de stannar vid Medelhavet cirka tre till fyra veckor på hösten och två till tre veckor under våren på väg till och från området söder om Sahara.[6]

Stenskvättan delas traditionellt upp i tre underarter med följande utbredning:[7]

  • Oenanthe oenanthe oenanthe – merparten av världspopulationen tillhör nominatformen
  • Oenanthe oenanthe leucorhoa, grönlandsstensvätta[8] – häckar i Kanada, på Grönland och Island
  • Oenanthe oenanthe seebohmi, atlasstenskvätta[9] – häckar i nordvästra Afrika

Atlasstenskvättan urskiljs allt oftare som egen art, Oenanthe seebohmi, på basis av hanens avvikande dräkt och allopatrisk utbredning, bland annat i fälthandböcker som Fågelguiden[4], sedan 2016 av Birdlife International och IUCN,[1] samt sedan 2021 även av tongivande International Ornithological Congress (IOC).[10]

Stenskvättan i Skandinavien[redigera | redigera wikitext]

Stenskvättan är en väl spridd art i Skandinavien och förekommer ända upp på kalfjället. Den finns på sina häckplatser i Sverige mellan april och september. Grönlandsstenskvättan, underarten leucorhoa, är en sällsynt gäst i Sverige med ett knappt 40-tal fynd, varav nära hälften utgörs av ringmärkta fåglar på ön Nidingen i Halland.[11]

Familjetillhörighet[redigera | redigera wikitext]

Stenskvättorna ansågs fram tills nyligen liksom bland andra buskskvättor, stentrastar, rödstjärtar vara små trastar. DNA-studier visar dock att de är marklevande flugsnappare (Muscicapidae) och förs därför numera till den familjen.[12][13]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Stenskvättan är livlig och lever parvis. Deras föda består uteslutande av insekter, maskar och andra smådjur. De uppehåller sig på stenig och öppen terräng, på åkrar och ängsmark, fjällhedar, strandängar, klippöar och alvarsmark bland buskar, stengärdsgårdar, rösen men aldrig i större skogar. I södra Europa förekommer den framför allt på hög höjd i alpin miljö. Sina bon lägger de på marken eller i hål bland stenar. Båda föräldrarna deltar i ruvandet av äggen och uppfödandet av ungarna. Det förekommer även att de häckar under trasiga tegelpannor, till exempel på lador.

Stenskvättan och människan[redigera | redigera wikitext]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population, men tros minska i antal, dock inte tillräckligt kraftigt för att den ska betraktas som hotad.[1] Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar därför arten som livskraftig (LC).[1] Populationen i Europa uppskattas till mellan knappt 5,3 och 15,8 miljoner par.[14] Studier visar att beståndet minskade något mellan 1980 och 2013.[15]

I Sverige var stenskvättan upptagen som missgynnad på 2005 års rödlista. Från och med 2010 års rödlista anges den inte längre som hotad.[16]

Namn[redigera | redigera wikitext]

Gotland har den kallats staingylp.[3]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] BirdLife International 2016 Oenanthe oenanthe Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2016.3 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2017.
  2. ^ Linné (1758) Syst.Nat.ed.10 p.186.
  3. ^ [a b] Hasselgren, Henrik Constantin (1909). Gotlands fåglar: deras förekomst och drag ur deras biologi. 2., öfversedda och tillökade uppl. Uppsala: Almqvist & Wiksell, sid:11
  4. ^ [a b c] Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. ISBN 978-91-7424-039-9 
  5. ^ [a b] del Hoyo, J. & Collar, N. (2018). Black-throated Wheatear (Oenanthe seebohmi). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/1344070 20 maj 2018).
  6. ^ Prolonged stopover duration characterises migration strategy and constraints of a long-distance migrant songbird : Animal Migration. http://www.degruyter.com/view/j/ami.2014.2.issue-1/ami-2015-0002/ami-2015-0002.xml. Läst 15 maj 2015. 
  7. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2016 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-08-11
  8. ^ Asplund, G., Lagerqvist, M., Jirle, E., Fromholtz, J., Tyrberg, T. (2020). ”Förändringar i Tk:s lista”. Vår fågelvärld (5). https://cdn.birdlife.se/wp-content/uploads/2020/11/Rapport-11-komplett.pdf. Läst 14 oktober 2020. 
  9. ^ BirdLife Sverige (2021) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter
  10. ^ Gill F, D Donsker & P Rasmussen  (Eds). 2021. IOC World Bird List (v11.2). doi :  10.14344/IOC.ML.11.2.
  11. ^ Fyndhistorik för stenskvätta av grönlandsstenskvätta i Sverige, BirdLife Sverige, läst 2020-03-05
  12. ^ Sangster, Alström, Forsmark & Olsson 2010. Multilocus phylogenetic analysis of Old World chats and flycatchers reveals extensive paraphyly at family, subfamily and genus level (Aves: Muscicapidae) Mol. Phylogenet. Evol. 57, 380-392.
  13. ^ Zuccon & Ericson 2010 A multi-gene phylogeny disentangles the chat-flycatcher complex (Aves: Muscicapidae), Zool. Scripta 39, 213-224.
  14. ^ BirdLife International. 2015. European Red List of Birds. Office for Official Publications of the European Communities, Luxembourg.
  15. ^ EBCC. 2015. Pan-European Common Bird Monitoring Scheme
  16. ^ Artdatabankens rödlista 20101

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D. (1999). Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält. (första upplagan). Stockholm: Albert Bonniers förlag. sid. 264-265. ISBN 91-34-51038-9 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]